- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
206

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TIDEN.

N:o 26

han till »in plats, stuck ånyo linierna i vattnet och
väntade med undergifvenhet på blodiglarne.

Madeleine blef rörd. Mrd gina stora glänsande
ögon, lalin af godhet, betraktade hon Kariston. Hon
erfor ett stort behof att goiltgöra hvad hon hrntit
mot denne fattige, s/t olyaklige, men tillika så värdige
gubbe. Och att. knnnu göra honom något godt, göra
honom lyakllg, skänka honom de sju francs och
lem-tio centlme», som felades honom! Men det voro jn
omöjligt, eftersom han ingenting ville mottaga.

MndeleitiP bad till Ond, att gölens blod iglar

måtto samla sig på gubben Karixtons ben.

* *

*



Plötsligen yttrade hon:

— R|ii francs och femtio centimes, hunt mänga
b|äl|g|ar behöfves för att là ihop så mycket?

— Ungefär etthnndraåttio, fröken I

— Då har ni att göra i itu månader.

— Jag är rädd för det.

Sedan tillade Kariston:

–Air, <mt jag bara hade mina tjuguåriga

vadotl

— Skulle ni lyckas att göra bättre |ångst då!

— Utan tvifvel. Jag fångade väl femtio otn
dagen, då jag var fet. Glodiglame äro läckcrgoinmar
som människorna.

— Bah, — utropade dou unga Hickan.

Men i det Bamma lick hon en idé. 0, det var
en httrlig ingifvelse, som koin hennes ljufva, blå ögon
att stråla af glädje. .

Med sina kvicka fingrar, som skälfde af
otålighet, snörde Madeleine hastigt upp sina skor; sedan,
efter alt hafva kastat en blick rundt omkring sig på
landskapet, aftog hon djärft strumporna.

— Eftersom han är blind täukte hon, i del.
hon skörtade upp sina kjolar.

Och hennes vackra vådor kastade, rosenlärgade
reflexer ut öfver göleu.

— Ah, — hon drog ofrivilligt, efter andan,
då hon stack sina fötter i det kalla vattnet.

— Hvad fattas er, Iröken?

— Ingenting. Ett styng I Ja .. . där, på
halsen . , . däri . . . Någon geting förmodligen.

— Det är alldeles fullt af sådana vid den här
årstiden — sade den gamle helt godtroget.

Och Madeleine steg småningom ned med beneu
ända till knäna. Hon gjorde detta med olludlig
försiktighet för att icke nppröra vattnet, Tör att
gnli-ben icke skalle misstänka någonting. Madeleine k nåde
hafva’ gråtit af glädje. Hon hade så roligt, alt det
kändes genom "bela hennes varelse. Nu stod hon
alldeles bredvid Kariston.

Men i trots af sitt mod uppgaf hon snart ett
lätt skri.

I— Var det Hunn en geting? frågade bonden.

— Ja visst. — svarade Madeleine, i det hon
från gitt vänstra ben lösgjorde en blodigel.

För sig själf tHnktc hon:

’— Hali, det gör inte så ondt soin jag trodde.

Sedan yttrade hon högt hell lycklig:

:— Se här, Kuriöton! Jag hur långat en.

— En blodigel?

— Naturligtvis.

i— På hvad sätt?

-— Åh, det gick helt enkelt till . . . med
handen. Den simmade där i vattenytan, så jag uådde
den, se här är den!

!— Ni är märkvärdigt skicklig, det måste jag
säga — sade gubben. — Det är ingalunda vanligt
att fånga dem på det sättet.

— Så mycket värre — tänkte Madeleine för
sig själf — jag måst» na hitta på en annan osanning.

Och nästan strax därefter vidtog hon:

— Se där, Kariston, nil var en annan blodigel
framme och bet er i benet!

— Mig I

— Just er. Ni kände då ingenting.

— Nej, just ingenting . . . Det luiji ju häudii
likväl. Vid min ålder har man inte liingre så |ini.
skiun,

— Se här, ne bär, en tredje blodige), som sticker
er här.

— Värkligtm ?

— Helt säkert! . . . Men tag «r i akt.,
Kariston, ni håller jn på att stryka uf en bel hög I rau
ett af edra ben.

— I)et. förvånar mig icke mor. Mitt kött är
såsom dödt.

Och Mudoleiue gul honom sålunda inom några
timmar e.tt t jog blodiglar, som hon hade lösgjort från
sina egna hvita vädur. Vid dagens slut var gub-

ben Kariston strålande glad, men ilen unga flickan
var ännn lyckligare iUI ban.

— Med några dagar till, sådana som denna,
Iröken, skola mina kontributioner vara betalda.

— De »köla blifva dat, Kariston.

Och därmed stämde de möte till följande dwren.
* *

*



Dagen därpå blef fisket likaså märkvärdigt
inbringande.

Ocli municipalrådets utsikter ljusnade altjämt
under veckans lopp. Den blinde gubben var långt
ifrån att ana sanningen. Traktens kvinnor hade ju
en sådan förskräckelse för blodiglar! Dn lifligaste
bondflickor vågade ju aldrig stinka, sina ben i gölen!
Huru då förmoda, att en rik parisiska . . .

Kariston blef upprymd.

En afton sade han till Madeleine icke utan en
viss sinnesrörelse:

— Det. är säkert, att jag misstagit mig. Jag
är ännu icke död.

— Ni tror ftltsA? . . -.-

Ja visst. Hos oss påstår folket, att, om man
inte längre kan fånga blodiglar. så är man nära
sitt slut.

Madeleine kunde hafva omfamnat Kariston för
detta sorgliga förtroende. Hon tördnhhlnde sin
vaksamhet, på det att gubben icke skulle upptäcka
sanningen.

Men en dag läto steg olörmodadt, höra sig
bakom de båda kamraterne.

— Gud i himlen — nt.ropade en kvinnlig röst.
— Min Bysterdotter, som går med benen i
blod-igelsgöten!

Efter dessa ord höll fru de Pèinartin på att
Bvimina.

Men Kariston, lian hade värkligen förlorat,
snn-sen. Han hade förstAtt.

— Ni ilr en pratniakcrska, min tant! utropade,
ilen unga flickan — och ni bar nu, Irur jag, begått
ett stort brott. Ilat Hr ||äst ni går och biktar er.

Kariston hade sjunkit ned på kanten al gölen.
Den svaga lifsguista, som Sinn dröjt sig kvar i denna
bräckliga kropp, ty k te» hafva flyktat vid den häl tiga
skakningen af en sådan sinnesrörelse.

Med sina starka armar uppreste Madeleine den
olycklige gubben. Han öppnade åter sina synlösa
ögon. Stödd mol den unga Hickans axel, kunde ban
Hntin gå. Hftn utpekade den väg de borde, fnjja för
att komina till hans hem. Två grannar hjälpte
Kariston I säng, och ban rörde sig sedan icke mycket.
Madeleine ville stanna kvar vid haas hnfvndgäril.
Hon gjorde fruktlösa ansträngningar att tillbakahålla
tårarne.

— Ni skall friskna till igeu, Kariston — sade
hon med sin klara röst, dä hon håg den gamle
ho|lden all mera almatias. — Ni skall blifva frisk igen,
och ti i skall äunu en gång blifva municipalråd. Ja
visst. Och jag skall tillsamman med min tant göra
ett formligt, fälttåg i hela orten, lör att ui må blifva
utnämd till inäreiis suppleant. Och jag lofvar er en
suk. Del är, att jag skall komma hit i trakten och
gifta mig. Hvarför icke? Och om jag gifter mig
här, så vill jag uti ni |iå mitt bröllop uppträder i
stället för mären i Peyrotte. Ja, herr Kariston.
Ocli ni skall få ett vackert trefärgadt skärp, dof
lofvar jag er . . .

Me il den unga flickan liäjdade sig plöaligt. Hon
knäpte iliop händerna, bleknade något och föll tyst
pä knil tramfiir Hängen.

Kariston Ilade uyss dött med ett småleende på
läpparne.

Fru Peniiyfeathers silfvei-sorvis.

Jag skall berätta er hela historien. Fru
Pen-nyleat.her är min husfru, dou bästa lilla hustru i bela
världen och dou sötaste också, men det förstås, att
hade liou inte varit det, så kade jag inte gift mig
med henne. Jag är en strängt arbetande läkare med
en ännu helt uug praktik. Vi ho i ett första
klassens stenhus, men ha bara eu jungfru.

Fru Pnunyfeather fick servisen på sin
bröllopsdag af systrar, bröder, farbröder ook fastrar, kusiner,
I. d. tillbedjare och skolkamrater saml
söndogsskole-barnen. Försynen har irke uämnvärdt begi|fva| mig
mod några släktingar, vänner, tillbedjare eller alin
dagsskolebarn, och inin bröllopspresent utgjordes uf
eu låda ined kjrurgiska instrument, som jag ück af
eu puüeut.

De första veckorna af vårt äktenskap hade
varit ön enda ljuflig dröm. Men snart började jag märka,
att en orm insmugit sig i paradiset. Min hustru
började visa tecken till dåligt, lynne. Vår våning var
tämligen stor, och den unga tjilnitoflirknn visade sig
icke kunna uppfylla alla anspråk på dess
iordning-hållande. Alt krnide likväl hafva gått bra, om icke
servisen linile varit.

Den måste nödvändigt utställas på hu letten
hvarje dng i all sin glans, neil denna utställning
kostade en otrolig mängd arbete och besvär. Tv dennu
servis måste alltid putsas! Hvarannan dag — om
det -var klart väder — biol den fläckig af don råa
Londonlnften. Var det däremot dimma, blef den fnl
ett par timmar sedan den blifvit på det.
omsorgsfullare skurad. Följden blef, att. hala huset
försummades för donna afguds skull. Hallva dagarne kunde
jag se min stackars hustru sitta och gnida servisen
med polerpulver och sämskskinn. Och jag försäkrar
er, att det. är faktiskt, att potatisen aldrig blef
påsatt i rätt. tid.

Jag hade kanske kunnat nthiirda med hård
potatis. Men hvad jag icke knnde nthiirda, det, var
min hustrus beständiga tankspriddhet och trötthet.
Förgäfves gjonle jag henne föreställningar. Hon sade
blott, att om hennes släktingar och vänner
händelsevis komme på besök ocli Ange se, att deraa vai|kra
presenter voro nedstufvade i skänklådorna, skulh ile
bli ledsna.

Och så fortsatte hon åter med pnlerpulvrel ncli
sämsk8kinnet, tils hon var hvit i ansiktet som Jet
förra uch slankig i ryggen som det senare.

Då stiftade jag en sammansvärjning. Jag
(tillade den tillsammans med Blndger, eu tacksam
patient, uch en poliskonstapel. Jag erbjöd Blndger et.t
belt pnnd sterling, om ban ville en natt smyga sig
in i mitt lins och stjäla bort bela silfverserviten.
Konstapeln rantade jag att hålla sig väl undan. Jag
lofvade Blndger att lämna köksfönstret öppet och’
lånade bort. min hund på några dagar. Naturligtvis
skulle Blndger sedau lämna tillbaka servisen.

Den ntsatta tiden kom. Midt i natten spmng
Lucy upp och ande:

— Det är någon i sälen.

— Prat! — sade jag med eu känsla al
l»-lå-tenliet inom mig själl.

— Jo — sade hon — gå ned och so efter.
Jag är säker på att de stjäla bort servisen.

Men jag vägrade att stiga upp, skrattade åt
hennes lriikt.an och öfvertalade heune att lägga sig
igon.

På morgonen var servisen forte, Min hustru
var utom sig. Jag lugnade mitt samvete med
tanken, att till slut skulle hon dock komina att täcka
mig. Omkring kl. t ä kom Bludger in pà mitt
mottagningsrum.

—• Bra gjordt, Bludger — sade jag ocli
trel-vade i fickan etter penningarne.

Men ban påtog sig eu teatralisk hållning I och

saile:

— Ni tror ni kan drifva gäck med mig,
lör-stiis, en fattig arbetare, som liar hustru och barn att
draga fram. Och ni kallar or en gentleman . . .

Jag frågade, hvad ban menade. Men då sade
ban, att ville jag följa med ut, så skulle han friska
upp mitt minne ordentligt..

Jag koin slutligen noder tnnd med oraaken. till
lians vrede. När ball kom in genom fönstret, fans
där ingen servis. Någon företagsam vandrare hade
begagnat sig af det öppna fönstret och polisens
fråri-vara och gifvit aig al med vår servis, besparande
den stackars Bludger alt besvär. Meu denne trodde,
att ban var löremåf lör någon illmarig anläggning,
medan vi däremot hade att göra med eu värklig
iu-brottsslöld. Jag gaf honom emellertid kaua
penningar och tog eu fnnderare.

Därpå gick jag till min liustin. Utanför
hennes dörr hörde jag gråt och Buyftniugar. Jag ansåg
radligast att omtala för henne min sammansvärjning,
men jag sade därjämte, att, alt gått efter heräkuiiig
och att servisen var i godt behåll hos min bankir,
där vi skulle hämta dou, när vi finge råd att halva
en junglru till.

lion biel så glad, att hon torkade tårarne oqIi
förlät mig.

Servisen bar sedan, trots ifriga efterspaningar,
aldrig blifvit fuuneii, och våra vänner beklaga oas.
Meu min lilla hustru är uu åter glad och
rödblommig som förr, potatisen sätlea på i rätt tid.

Men jag biel ju altså en lögnare! Ja, detta är
Ingen moralisk historia, utan eu historia med moral uti.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free