Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o. 29
TIDEN.
207
AFSKED.
Novell
af
Paul Robran.
Öfvers, fiir ..Tiden".
„Nn |mr lion försvunnit" sade han; kan ej so henne mer."
Herrarne höllo honom tillhaka. Alla ropade och talade om hvarandra.
„Ni kommer i alla händelser för sent, man har redan lösgjort båten."
„Nn dyker hon npp igen" skrek en.
„Det var en arm."
„Nn är hufvudet igen öfver vattnet!"
Den gula fläcken syntes värkligen åter. Hemska minutor förgingo under
hvilka Hill stud beredd att springa i. Hans hjärta slug våldsamt. Han kunde
e,j låta bli att tänka pä den lama foten, som hon inte kunde litajpå.
„Nu simmar hon Äter,1’ ropade somliga.
Man såg det, solglittrande vattnet plötsligt stänka högt upp; armarna
slogo nil regelbundna bågar framför hufvudet.
„Hon har kastat sig på rygg!"
Så förgick ungefär en kvart under hvilken herrarne flere gånger stodo i
andlös spänning, när den simmnnde lag orörligt stilla; slutligen försvann bon
bakom dambadhusets skyddstak.
„Ingen lara mer. Öfver hufvud taget har det ,jn ingen varit. Fant de
liruit. — Klild nu på er igen!" sade herrarne ech aflägsnade sig skrattande.
Bill kastade på sig kläderna och skyndade frän herrarnes pinsamma skämt
så fort han kunde.
Vid utgången kom Borowsky honom till mötes. Till Bills förvåning bar
hans ansikte intet spår af sinnesrörelse. „Vi ha1 i eftermiddag arrangerat, ett
båtparti," sade han, „det skulle glädja mig mycket om ni ville ha godheten
att deltaga däri."
„Med största nöje" svarade Bill, och skakade hjärtligt hans hand. Med
en artig ursäkt Tör stor brådska räddade han sig undan Borowskys långtrådiga
tacksägelser fiir hans goda vilja.
På eftermiddagen skildes ban ogärna från sin skiss nore vid stranden,
och endast vissheten, att man väntade honom, förmådde honom lämna den sköna
belysningen i sticket och bege sig af till Borowsky. När ban kom fram, låg
båten redan segelfärdig och sällskapet stod vänUmde bredvid. Det var en
elegant hvitmålad kutter med latinersegel. På hogsprötet glänste i
guldbokstäf-ver namnet „Helga."
rHnr kommer det sig, att båten blifvit sålnnda döpt? frågade Bill.
„Mlu man har uppkallat den efter mig."
„Det är då or ogen bät?"
„Ja visst!"*
Hill tänkte föl’ sig själf, att den herre, som äger ett. så statligt
sommarställe och en så vacker båt, måtte vara mäkta förmögen.
Det blåste en størk bris på den breda floden. Vattnet var i stark
rörelse, skummig» små vågor slogo upp och försvunno åter lik fiskmåsen.
Båten seglade skarpt, ena sidan tog nästan in vatten, så lågt låg den. Det gick
raskt undjut. Inoui kort veko do af pä en kanal, som ledde genom saftiga
gröna (logar in i skogen. Vi|lden förde dem ända tram under träden, där
togs seglet ned och de ItUn sig drifva vidare af larton. Därpå tog
båtsmannen till årorna, och när slutligen kanalen blef för smal, stakade han båten
framåt.
De voro inidL inne i skogens djupaste eiisiunhet. Lofven prasslade för
vinden öfver deras hufvuden i de höga, täta buskarne. Sluttningen var betäkt
med storbiudig lokt.uk och blomstrande ljusröda vildrosbuskar. Tyst, belt tyst
plaskade vattnet framme vid furen; uppskrämda foglar hoppade oroligt från gren
till gren.
Till och med fröken Mfillcr blef öfverväldigad af skogens högtidliga
stillhet och teg.
Helga tog slaken från båtsmannen. Den gamle sjömannen satte sig lugnt
borta vid rodret och rullade ined välbehag sin tuggbuss (rån ena kinden till
den andra. Bill beundrade det behag, uieil hvilket Helga förde deu tunga
stäkön, huru smidigt hennes kropp böjde och reste sig vid hvarje tag.
Så foro de tysta framåt genom den drömmande skogen.
„Haltl" ropade Borowsky med långt utdragen stämma.
„Hvad är å färde’?" frågade de andra.
„Ji»g föreslår att vi Btiga ur och sUt oss ned häri"
De steen nr båten. Bill hjälpte damerna Irain genom snåren. Ett stycke
längre upp i land slog man sig ned onli begynte, packa upp korgarna, hvilka
båtsmannen fört dit. En duk breddes pä marken: vin, bakelser och frukt
radades upp och inom kort var den melankoliska båtstämningen försvunnen. Fröken
Miiller serverade bela sällskapet; outtröttlig sprang hon upp, än fiir att hälla
i vin, än för att bjnda omkring bakelser. Bill förklarade sig äta dessa endast
emedan hon bakat dem. men påstod sig eljest ej tåla bakelser. Därvid törtärde
ban ön ansenlig mängd. Ju mer Bill kurtiserade henne, dess öfvermodigare
lilof hon. Då Bill drel det alt för långt, gick hon och saltö sig bredvid Horowsky.
Slutligen var doek vinet utdrncket. bakelserna och frukterna uppätna.
„Och nn till hafvet!" sade fröken Miller.
Hennes ögon glänste och håret lindé kommit botydligt i oordning.
Herrarne voro genast med om förslaget ooh reste sig hastigt för att
hjälpa upp damerna. Fröken Mfillor hade i trots al sin vanliga elastisitet
denna gäng litet svårt att resa sig och behöfde därtill Bills stöd och
Boron-skys band. Till ersättning gaf hon den gamle mannen en tacksam blick och
slog Bill skälmaktigt öfver fingrarna med parasollen, emedan ban burit sig sà
oskickligt åt. När Bill rilkte Helga handen, skakade hon nekand epii hufvudet.
„Tark, jag inväntar eder här."
,Men vi kunna då inte lämna dig ensam!" utbrast hennes kusin.
„Hvarför inte?"
»Omöjligt!" förklarade Bill.
nDessa lå steg äro väl icko fiir mycket; nian ser ju hafvet skimra fram
mollan stammarna där borta", yttrade hennes man förargad.
„Jag orkar inte. (iå nu bara, var så god!"
„Nej, då stanna vi alla," inföll fröken Müllor. „Dn skall då också
fördärfva hvarenda utflykt, kan du inte öfvervinna dig en euila gång?"
„Och jag säger dig: jag orkar inte."
Det höll på att uppstå en värklig tvist.
Bill af värjde den genom att orbjnda sig att hålla den unga frun sällskap
och bedja lierr Borowsky och fröken Miiller ej för hans skull afstå från deu
tilltänkta promenaden.
Efter en liten stnnds skenbart motstånd gingo de in därpå och
aflägsnade sig.
„Ja, nn mästo ni hålla till godo med mig,"- sade Helga.
Bill kastado sig neil j gräset hreilvid lieuna, „Vill ni åtierigei) kiirabort
mig?" sade ban muntert, „är min närvara för er värkligen sS obehaglig? De
där borta komina att ledas utan er!
„ Hvarför hånar ni mig? Ni vet ju myckel väl att de roa elg biittre
utan mig. Min kusin kan dä ostördt få kokettera med uiiu inan."
nan gjorde en komisk grimas och spnlsade läpparn» tiU en sakta
hviss-ling. „Ähå! Svartsjuk?
llon log sorgsot. , Inte i den anda ni menar. Mon hon tar alt ifrån
mig, ända intill di t minsta Inflytande jag fordom ligt i mitt liem. Nn
rådgöras mod henne om alt. ’Det där förstår du ändå inte,’ säger min man,
’Ansträng dig inte,i jag gör det mycket fortare och lättare,’ säger hon. På det
sättet blir jag alt mer och mer undanskjuten."
„Men när det så /Brhållfr sig, hvarför tolernrar ni dä er kusin i ert hus?"
„ Hvad skall jag göra? Förr var det mig mycket kärt att hon kom sä
väl öfverens ined mill man. Hou är fattig, ser ni, och mina släktingar !lro
ju icke hans. För hustruns fattiga släktingar intressera sig få män. Det var
mig en glädje att skaffa henne eu billig sotmuarsejonr genom att bjuda henne
till mig och iag lyckades äfven löruiå min uiuu att gifva ett litet underhåll.
Att börja med gaf ban ogärna, men inom kort förstod hon att göra sig
oumbärlig för honom. Hon år. un outtröttlig åhörare och jag somnar så lätt.
Hou smickrar honom — 01 hon smickrar honom! Det är otroligt. Och,
ni män äro ju lödda kungar Lear. För ön smula groft smicker kan man linda
er om fingret allesamman. Hittils hor jag lyckats förhindra att hon ej flyttat
till oss helt och hållet. Meu uu kan jag nog se och fatta att hon åter
begagnat tiden. Min man har redan flere gånger gjort antydningar om huru
fördelaktigt det vore för mig, ifall någon befriade mig från alla hushållsbestyr,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
