- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
208

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

208

TIDEN.

N:o 25

„Men tör tusan, hvarför begagnar ni er inte af er rätt och aflägsnar
henne ifall hon inte vill gå frivilligt?"

„Det Hr redan tör sent. Hon har klängt sig fast vid vårt hem som en
slingerväxt, kring ett träd. For resten rår hon jn inte lör att alla människor
ledas i mitt sällskap."

.Hvem har sagt er det?"

.Åh! De låta mig i alla händelser alltid märka att. jag är tråkig",
svarade hon trotsigt. .Och egensinnig också. Nyss knnde jag rakt inte halva
gått, och nn fruktar jag till och med för de lå stegen ner till båten."

Bill vände sig på sidan och såg upp på henue med sina vackra blå ögon.

„Det kommer sig af det vansinniga simmandet i förmiddags!"

Hon knäpte bedjande sina händer. .Var barmhärtig, börja nn inte ni
också. Man har redan bannat mig så mycket."

„Det har jag ingen rätt till. Men förebrå er måste jag ändå. Ni är
för djärf. Tänk om krafterna en gång svcke er. Jag var mycket, orolig för
er i förmiddags. Ni tår aldrig mera vara så oförsiktig!"

Hon lutade hufvudet tillbaka mot trädstammen. ^Oförsiktigt", upprepade
hon sakta.

Mellan hennes slutna ögonlock synteH en fuktig glans. Bill rykte till
och såg lörskräkt på henne. Han hade förstått. Ett djupt medlidande grep
honom. Mildt tog han hennes hand och Btrök sakta smekande öfver hennes
kalla tingrar. .Men — Helga," sade ban, „ni lilla barnsliga toka, det hade
jn varit synd!"

Hon trykte krampaktigt hans hand. .Det gör så godt" mumlade hon.
„Ni är ju min vän, icke sant? Och ni har ändå endast känt mig några få
dagar! Förakta ni mig inte! Jag är ju så enfaldig."

Mer än en ung fru hade öppnat sitt hjärta lör Bill, men ined ingen hade
han känt ett sådant medlidande. Han knnde nu en gång tör alla inte se en
kvinna gråta. Lugnande strök han därför öfver hennes lilla, kalla hand, som
ännu fasthöll hans, medan hennes tnnna, något beslöjade stämma fortfor: .Ser
ni, jag är så feg! Jag har aldrig mod att utföra hvad jag besluter mig för.
Sedan ett par dygn tillhaka kände jag en sådan underlig ångest, en sådan
där oförklarlig ångest, om hvilken man inte kan fatta hvaraf eller hvarifrån
den kommer — blott en dof, orolig smärta i bröstet. I dag på morgonen tykte
jag mig ej kunna uthärda längre. Och så simmade jag ut, så länge tils jag
kände att jag ej förmådde mer. O! Jag ber er, lämna mig inte. Ser ni, då
lät jag mig sjunka, alldeles frivilligt. Men jag är ju så feg. När vattnet
brusade för öronen och jag kände att jag drogs ned mot djupet, då grep mig
fasan för döden — och jag hade ändå simmat ut för att dränka mig. Ni kan
inte tro hvad jag kämpade för att åter komma upp öfver ytan. Och hvilka
löften jag aflade till vår Herre, blott ban ville rådda mig! När jag åter fick
hufvudet äiver vattnet kände jag mig så gränslöst svag och erfor olidliga
smärtor. Det hade varit en bagatell att göra om försöket. Det oaktadt
simmade jag med krapaktig ansträngning tillbaka, ehuru mina armar nästan voro
förlamade — och jag hade velat dö I Ser ni, så feg är jag I"

.Ack, ni dåraktiga barn", sade Bill. .Torka nu först edra tårar och
svara mig sedan: un ni i dag på morgonen värkligen genomdrifvit ert beslut,

hado det då inte varit en oerhörd synd om vår ntfärd, som gått förlorad?
Bredvid hvem skulle jag denna eftermiddag sträkt ut mig i gröngräsot? Af
hvem skulle jag då mottagit denna bikt? Säg?"

Hon log ott matt. leende, „Och hvem skulle del skadat om jag dött?
Min kusin hado då kunnat gifta sig med min man, hvilket hon gärna gjorde;
ban hade fått en hustru, som passade för honom, och jag hade varit kvitt
lifvet och dess vämjelse. O! denna vämjelse!" Rysande trykte hon händerna
tör ögonon.

.Stackars liten’, tänkte Bill, ,vet du hvad som fattas dig? En man som
med en duktig sknr varma kyssar sknlle kyssa alla dystra fantasier ur ditt
lilla ängsliga hjärta! Det fattas dig!’ „Se så," sade lian, „nn är bikten slut.
Men inuan ni erhåller absolution måste ni lofva och gifva mig handen på att
ni aldrig mer gör om detta försök."

Hon skakade på hufvudet. „Ni vet ju, att jag är för feg."

nej! Det är jag inte nöjd med. Hit med handen och det genast!"

Hon räkte honom handen.

ITan böjde sig nod och kysste den innerligt.

Hon drog den skyggt tillbaka.

De promenerande skymtade nu på afstånd fram mellan träden.

„Hvad heter båtemannen?" frågade Bill.

.Jenseu!"

Bill steg upp och gick och kom efter en liten stund tillbaka med

matrosen.

.Kom hit, Jensen," sade han. „Frun har svåra smärtor i den sjuka foten
och vill inte oroa de andra med att tala om det. Hjälp mig nn! Så där!
Lägg nil, min nådiga fra, er arm om min hals, så bära vi er hastigt till
båten."

.Men —"

.Det ordet känner jag inte. Ett, tu, tre — seså, Jensen!"

Hon insåg att här hjälpte intet motstånd. Halft skrattande, halft
förlä-gen stödde lion sin hand mot Bills nacke.

.Sitter ni bra såhär," frågade han då de åter voro i båten.

.Förträffligt! Jag tackar er, Jensen, och er också, herr Winkler."

Jensen gick tillbaka i land och Bill tog plats på bänken midt emot henne.

.Sedan jag lämnat mitt fädernehem, har ingen varit så god mot mig
som ni", sade hon sakta. .Ni har helt säkert systrar."

.Inte en enda" svarade Bill. Skulle han varit riktigt ärlig hade han
fått lof att bekänna det hans vana att umgås med fruntimmer förvärfvats på
helt annat sätt.

De båda promenerande återvände med händerna fulla af musslor och
andra fynd. Borowsky hade hittat en af hafvet uppkastad benkota, om hvilken
ban ordade vidt och bredt, påstående att det rimligtvis vore käken af en lisy.

.Eller också ett hjul af det urvärk du bär i bröstet, i stället tör hjärta’,
tänkte Bill förtretad.

När de åter landade bjöd lian Helga sin arm. „Stöd er hårdt på mig,"
sade han, .och tag min käpp i den andra handen, så skall man ingenting
märka." (Ports, följer.)

HAKTMAN, FUS, FKEMS — COGNAC.

____________________________________£

Helsingfors Asfalt Aktiebolags

Naftalinfria tillverkningar såsom

ASFALTTAKFILT,

JlSFJlL TLJieK,
TAKFILTFERNISSA

ni. m. tillhandahållas allmänheten.

Agenter: Hrr P. Sidorow, Helsingfors.

„ Julius Tallberg „

„ Axel Ahlqvist, Borgå.

„ C. H. Lampén. Tavastehus.

„ A. I. Blomqvist, Ekenäs.

„ K. S. Lindberg, Hangö.

„ I. Herckman, Lovisa.

„ A Koskinen, Lahtis.

„ Hj. Cavén, Salo.

Helsingfors Asfalt Aktiebolag

utför alla »lay af

tXonfor: »Qräsoißsg. 26. cTe/ø/on 162.

ANNONSEKA
i

TIDEN.

Innehall: Sadi Carnot. — Luftens
drottning. — Åbo slott. — Gubben
Kari-stons blodiglar. — Fru Pennyfeathers
Bilfverservis — Afsked, (följetong). —
Annonser.

Illustrationer: Sadi Carnot- — Åbo slott

Helsingfors,

Hufvudstadsbladeto Nya Tryckeri 1894.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free