- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
211

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

211

sådana blommor, som hafva en genomtiilugande dolt,
isynnerhet luktviolen, hvilken si myoket nyttjas i
Wkekonsten såsom ett. brbstnicdel; luktviolen ilr en

il d »kalligaste blommor 18r rösten; hållen därför
"’Ina violbuketter i edra rum.11

Jtotdng-ir 5r vira fiskare. Tv4 nya

fiskarter hilla [ia . »it.t intåg i våra vatten,

två präktiga, stora b, Båda härstamma frän

Amerika och halva blifvit iup -ide af vår nitiske
flskeriinspekttir. Deu eua Mlgsforellen, så

kallad emedan den skiftar i i grhàgens färger.
De lärde kalla den Trutta iridei, 1 -r om vå-

ren lika som barren och norsen, ... ’«’• såsom

våra öfriga laxfiskar, och prålar da ’ . : naste
Iftrgprakt. Den största förtjänst är uiue ’e <1 dess
snabba tillväxt. En vanlig forell når på i " ni
högst. ett, halft kilograms vikt, men
regnbågsl-inom samma tid 2 ’/« kilo.

Den andra är blackbassen (Micropterns Dolomit ,<
Deu kan uppnå en vikt af 10—la kilo och har fc"
utmärkt smak. Ehuru den tur på fluga lika bra som
lax ocli foréll, är den en glupsk roffisk, som kan
göra skada i allmänt fiskevatten. Därför gör man bäst
i att odla den blott 1 instängda skogssjöar. Tils
vidare hålles don vid Evois försöksstation. Lyckas
försöken att göra dessa fiskar hemmastadda hos oss,
bar doktor Nordqvist gjort vårt land och våra
husmödrar en god tjänst.

fertar, nu med detsamma ... jag skall resa bort . ..
jag räser om två timmar.

— Om två timmar? Men hur går det då med
teatern, fröken?

— Teatern, jag sätter aldrig unn fot mer på
teatern! Seså, gör som jag säger! Tag hit alt hvad
jag har, jag tar med mig altsanimuns!

— Skämtar fröken, eller har ni mistat ert
förstånd?

— Skämtar! Du skall få se att jag menar
allvar!

Skyndsamt öppnade hon sitt spcgelskåp och Bina
byrålådor och tog därifrån på måfå allehanda Baker,
som lion kastade hnller om buller på golfvet — hou
som annars var själfva ordningen.

— Det här . . . och det. här med . . . fort,
skynda dig!

Den gamla tjänarinnan lydde med en
axelryckning.

Hon drog Iram ur en garderob två
gammalmo-1 kappsäckar — de soin brukade göra tjänst vid
’ni landsorten och som voro alldeles
öfver-. Ad järnvägsetiketter.

iiär! Här har du till att linda in
skodon u!

af skåpet låg en Tiel trafve med
tidningai • "> ’T och inanuskripter, bvilkn hon
kastade till .!■ i ’ngfron, som naturligtvis
började linda in ..... * ’i, ders skodon ocli lägga ned

dem i botton på.

Framför lönat t litet, skrifbord. Julia

satte sig vid detsanin, ■ a, skref i största hast:

„Miii bästa grefve!

Manuskripfef.

Novell af

Jacques Normand.

Då don förtjusande aktrisen Julia Descamps,
Pariapiiblikens gunstling, en dag kom hein till sig
eller slutad repetition, hade hon tattat ett. djärft
besluten en gång hade teaterdirektören M.
Borga-stiére tagit ifrån henne en präktig roll, som hon
säkert räknat på, och gifvit den åt. Lauriane, en tredje
klassens aktris utan talang eller sceuvana, ocli som
icke hade annat att konnua mod Itn sitt vackra
utseende och sina eleganta toiletter.

Vacker! Liksom hon själf inte vore vacker, ja
mer iin vacker! Men skilnaden låg i att hon, trots
siu» tjugufyra år, hvaraf två på konservatoriet ocli
fem vid teatern, hade förblifvit och alt jämt velat
förblifva en ärbar kvinna. Hon hade föresatt sig att
blifva ett lindantag (rån den allmänna regeln, att
endast lefva af och för sill konst, tils hon en gång
blefve hustru åt någon, som värkligen älskade henne,
och moder till barn, inför hvilka hon ej skulle
nödgas rodna. 1 sanning en vacker, en värdig dröm.

Och hon hade gjort alt för att sätta den i
virket. titan tvekan hade hon tillbakavisat alla
frestelser, fust. Gud skall veta att de varit talrika. Nu
senast, hade den rike och intagande unge ryssen,
grefve Zarolf, lat.it heuue förstå att ban älskade henne
och vore färdig att göra hvad som hälst för henne
den dag hon ville afstå från scenen . . . Hon hade
förblifvit obeveklig.

Men den lilit’ gången liude hon fått. nog, det
stackars barnet; måttet, var rågadt. Hou bilde ej
velat gråta på gatan, men redan vid de första
trappstegen hade hon ej längre kunnat behärska sig utan
brustit i tårar. Då detta lörsta utbrott var törbi,
lindé hon skyndsamt torkat sina ögon ocb börjat gå
uppför trappan, mumlande i afbrutna meningar:

— Jag har lått nog! Jag har lått uog! . . .
Jag skall bli lik de andral . . . Eftersom man ändå
inte kommer någonstans utan det . . . Det blir för
mycket till slut! . . . Intriger oeh hinder på allu
håll . . . Den där Lauriancl . . . Nej, nej, jag liar
värkligen fått uog . . . Det här skall lå ett slut!

Hou ringde på dörren. En gammal jungfru kom
oeh öppnade.

— Skynda dig, Justine! Tag Iram mina
koffertar, fort, forl! — sade Julia, i det. hon brådskande
gick in i rummet.

Tjänarinnan följde henne alldeles häpen.

— Begriper du inte? Mina koffertar, mina kof-

Undor ett halft års tid har ni försäkrat mig
om er kärlek. I dag vill jag taga er på orden. Kom
i kväll kl. 8 till Gare de Lyon. Vi resa
tillsamman till ... ja hvari ni vill. Jag lämnar teatern
och räknar på att ni ersätter mitt kontraktsbrott, som
ni lofvat. An revoir!

Julia."

På kuvertet skref hon:
„Herr grefve Zaroff,

50 Avenue Friedland."

Där låg nu underkustelseakten i hennes strid
lör ärbarlieten, den akt, som kanske skulle förstöra
hennes framtid, bryta hennes bana, slå hennes
lyckodröm i spillror ocb i ersättning bjuda henne ett lif i
skam och ovisshet. Men hvad mer? Denna senaste
orättvisa hade rågat måttet. Hon var färdig till alt,
och medan lion förseglade brelvet mumlade hon åter
med samiiiaubitua tänder:

— Jag har fått nog, jag bar 1’ått nog!

Hon räkte brefvet till Justine:

—- Gif ilet. till ett stadsbud nu genast.

Den trogna tjänarinnan läste omedvetet
adressen med den naiva ogrannlagenhet, som ilr egen för
gamla tjänare — och förstod altsammans.

— O, fröken! O, mitt kilra barn! — utbrast
lion förskräckt.

— Gör som jag sägeri

1 detsamma ringde det på dörren.

— Jag tar inte emot, förstår du. Inte någon
människa!

Justine gick för att öppna. Vid dörren utspann
sig ett samtal:

— Jag måste ovilkorligen tala med henne!

— Men (röken ilr inte hemma.

— Jag såg ju nysa bnr hon gick in häri

— Men . . .

— Lftmna henne mitt kort . . . Htm tar sllkert
emot mig.

Dörren slöt sig hastigt midt fiir den
besökandes iiäaa.

Tjänarinnan lämnade kortet åt siu matmor.

— Pierre Dnrand! Jag tycker att, jag känner
igen namnet . . . Men jag uiiiis inte. Säg alf. jag
är utgången!

Ett nytt, ännu lifligare samtal uppstod vid
dörren. Julin förlorade tåtamodet och gick sjillf ut i
tamburen.

— Jag måste säga er, min herre, att er
envishet är högst opassaude. Hvad vill ni mig?

Hon befann sig unsikte mot ansikte med eu
läng yngling, enkelt men värdadt klädd och ined ett.
blygt, ödmjuki uttryck. Det bleka, lidande ansiktet
tyktes tillhöra en konstnär, ögonen bruuno al eld.

— Förlät mig, fröken — stammade han —
men jag hor varit hilr många gånger, och deu här
gången . . .

— Den här gången ämnade ni spränga min dörr,
inte sant?

— Förlåt mig, fröken, men jag bor i andra
ändan af Paria . . . jag är upptageu bela dagen.

— Men hvad är det ni vill?

— Har ni inte fått mitt, kort?

—- Jo visst!

— I så fall borde ni väl veta hvad jag vill.
Mitt manökript, deri där pjesen i fyra akter, som
jag lämnade hos er portvakt, redan för en månad
sedan . . .

Julia böljade draga sig till minnes. Ja, man
hade lämnat henne det, dilr manuskriptet tillika med
ett bref fråu förluttaren, men, öfverhopad som hon
var af arbete, ledsamheter och omsorger, hade hon
icke haft tid att, taga notis därom.

— Jnlia, jaba, nn kommer jag ihåg det! Men
tror ni vi lia tid att. läsa alt hvad man skickar till
oss? Ocli lör resten, hvad skulle det, tjäna till? Hvad
tjänar det, till att studera, arbeta och nöta ut sig?
Hvem tackar en för det? Hvem frågar eiter ens
ansträngningar?

Hon var så helt och hället upptagen af sin
egen tankegång, att bon nästan glömde sin åhörare.

— Hur kan en konstnärinna som ni t,ala på
det sättet?

— Konstnärinna! . . . Inte nn mera, — tillade
hon inom sig.

— Men i alla händelser, fröken, om ni inte
har läst ilet, så lår jag väl hoppas på att ni läser
det snart.

— Jag! Nej, räkna inte på det.

— Nåväl, eftersom jag har lörlorat alt hopp,
f&r jag be er vara så god ocb ge mig mitt
manuskript tillbaka.

— Ert manuskript? Men jag vet värkligen inte
hvar det fins. Vi få väl leta rätt på det.

Hon gick före honom in på sitt rum och visade
bonom på all oredan där: de öppna kappsäckarne, det
kringströdda papperet . . .

— Som ni ser, skall jag resa . . . Jag lämnar
Paris på en tid . . . Ert manuskript måste vara
här . . . Hur ser det nt? -— frågade hon feberaktigt,
nästan ironiskt. — Stort, litet, rödt, blått eller grönt?
Men så svara då!

Den unge uianueu stod där blyg och häpen.

— Det är stort format, fröken. Ett blått
kuvert.

— Ett blått kuvert ... ett blått kuvert . . .

Hon sökte det förgäl ves.

Plötsligt, fick bon i bottnen på en kappsäck syn
på ett skrynkligt, hopknöladt papper, som var lindadt
omkring någonting. Det var säkert manuskriptet.
Hon greps af blygsel . . . Att gifva det tillbaka i
detta tillstånd! Men hvad var att göra? Och bvad
hade hon nu mer att hålla på?

Hon tog hastigt upp papperet och slätade ut
det. Två näpna fruntiuimerSBkodoii barkade nt ocb
föllo med ett ihåligt ljud pä golfvet. Hon räkte den
uuge mannen kuvertet. Ja, det var värkligen ett
manuskript i stort format och 1 ett blått kuvert.

... j\r det det bär?

Den stackars ynglingen blef blossande röd. Han
stod orörlig med tårar i ögonen. Men småningom
försiggick en föräudriug med honom. Han grep
manuskriptet med en nästan brutal häftighet, liksom en
skatt, hvilken liau varit, nära att förlora, och sade
med en dof, harmsen stämma, som ban knappast
lyk-kades behärska:

— Ja, min lröken, det är det där. Det där
är det som jag har skrifvit med mitt hjärteblod, det
där bur kostat mig inånga nätters arbete, det där är
mitt. hjärtas barn, Bom jag liar älskat och lefvat, för.
Och hvarför, hvarför? Jo, för att en dag detta barn
al min egen själ, miu tankes, min smärtas barn, skulle
fä göra tjänst som omslagspapper för en
teateraly-nas skor!

Julia reste sig skälfvande.

— Ja, just en teaterslyna. Det är det euda
naiuu, som passar en artist., som inte har någon
kärlek till sin konst och ingen aktning för eget eller
andras arbete. Det är möjligt att mitt värk är
dåligt. Meu då jag skref det, tänkte jag på er, jag
drömde att skapa en roll, som skulle vara er värdig.
Ni borde ändå hu läst det, ni kuude ju ha kastat det
åt sidan efter att ha ögnat igenom de första bladen.
Och i all synnerhet borde ni ha besparat mig denna
skymf at hänsyn till er framtid, ert förflutna, ja till
konsten tyäll.

Julia stod helt blek och lyssnade till deuiie man,
som förde ett så osminkadt språk. Hon kände utt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free