- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
212

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

212a.

TIDEN.

N:o ?8

han hade rätt. ocli var färdig att. bedja honom om
ursäkt, att ödmjuka sig inför honom, hon som mer lin
någon annan kände aktning för arbetet. Men all
henne» förra bitterhet, steg åter npp och hon sade
med skårande stämma och ett nervöst skratt:

— Konsten, ntin bäste herre! Tror ni
vllrkli-gen ännn på konsten? Ni är bra naiv, vet ni. Låt
mig då Båga er att koiiBten är död, det Uns ingenting
annat än intriger, orättvisa och favoritskap. Mitt
förflntna? . . . Min framtid? Nåväl, mitt
förflutna trycker ned mig ocli jag] är trött.

på min framtid. Och jag skall känna mig
lycklig, då jag alldeles har kastat, bort den,
ty alt hvad den giivit mig är bitterhet,
förtviflan och afsmak. Ja, jag längtar
endast efter den dag, då ingen minnes mig
or.h jag liar upphört att kämpa.

— Och hvem kämpar icke? — svarade
den unge mannen lidelsefullt. — Hvem
kämpar aig icke blodig mot alla vägens törnen?
Men just detta är ju konstnärslivet! Se på
mig, fröken; Jag har nn kämpat i tio år
och jag är fattig, mycket fattig; jag har en
linstrn och en liten dotter, som också måste
lefva. Jag arbetar bela dagen . . . för att
knnna förtjäna tolf hundra francs om året.
Det är först, på kvällarna som jag kan hämta
mig, få tänka och arbota på Het dir, som
ni sade nyss. Men då — när jag sitter där
ensnm vid min lampa, lyfter sig min själ
till flykt . . . och jag tror på framgång,
på litet lycka för de enda varelser jag
älskar och som sofva i rummet innanlör. Ni
kan förstå att jag också har mina
motgångar, mina ledsambeter, mon jag går framåt
i alla full med blödande fötter men högburen
panna . . . och jag skall en gång nå målet,
ty jag liar tro.

Julia var djupt rörd. Alt hvad denne
man sade henne, hur ofta hade hon ej sagt
det till sig själf! Ack ja, denna framgång,
som man ständigt griper efter ocli som
lika oupphörligt drar sig undan, en gång
skall inan belt visst kunna fånga den, eröfra
den som ett segerbyte . . . och då är man ändtligen
en konstnärinna, då har man friheten, ett aktadt namn
och denna lycka, som man åtrått. Ack ja, det
måste vara en möjlighet, om man blott är modig och
kan tro.

Den unge mannen bugade Big kallt, och sade:

— Förlåt mig, fröken, jag har gått fiir långt.
Förlåt och farväl I

Men nn kunde hon ej längre betvinga sig.
Hennes goda och öppna natur fick
öfver-taget.

— Nej — sade hon. — Det
är jag som förolämpat er. Ni har
rätt; jag borde ha läst ert stycke.
Men eftersom jag inte har gjort
det, skulle ni inte vilja göra det
själf?

Och hon pekade på en stol.

Pierre Durand började läsa.
Det var ett drama i fyra akter, fyra
egendomliga akter, vittnande om
stor ovana men dock af gripande
värkan. Han läste enkelt, med
djup öfvertygelse. Det var som hans
lag: bela hans själ låg i detta värk.

Julia hörde på ända tils ban
slutat, utan att afbryta honom en
enda gång. Hou var djupt gripen.

Då ban tystnade, steg bon
npp och räkte honom sin hand.

— Ni har värkligcn skäl att
tro på framgång - sade hon. —
Er pjes är mycket vacker. Jag
skall spela rollen, och ingen skall
få taga den ifrån mig, det kau jag
lofva er.

Den unge mannen framstammade några
ursäkter och tacksägelser.

— Tacka mig inte, — sade bon. — Det är
jag, som stannar i tacksamhetsskuld till er, mer äu
ni kau ana.

Då ynglingen gått, for Julia hastigt upp.

— Mitt bref! Har dn lämnat ued mitt bref?
-frågade hon den gamla jungfrun.

Den stackars Jttstine tummade på sitt förkläde
med förlägen uppsyn.

— Ack, herre Gud, fröken! Jag tykte, jag
tänkte ... Se h&r har ni ert, bref, jag hade inte
b järta att skicka af det..

— Dti gjorde rätt, — svarado Julia I det |inn
ref sönder biljetten. — Tag gort mina kappsärkar
igen och ställ alt i ordning! Gif mig eu kyss, Ju-

— Ja, men ni måste medge, att jag hade en
viss rätt därtill. Tänk på mitt stackars
tillskrynklade manuskript i botten på en kappeäck . . . som
omslng kring edra skor!

— Ja, det är sant . sitt. blåa k"vert.
Jag kan ännn se det där blå i 5t . . .

— Men hvad var df n åt. er den där
dagen? Ni var så neri’: rad!

— Jag hade a. t , .eberanfall, min vän,
det enda ■ i ’ .i mitt lif, ocli äfven
det sis! ■ cfu,i ti i jag fullt och fast tror.

I letta redan aflägsna minne
1 lijfa kvinnan ett svagt leende,

i rykte fastare intill sig sitt.
sof-■ »rn.

En say a från A na ni.

Huriiet, som slog sin mor.

En dag kom den vise kejsaren Vo-De,
hvilken anamiternn tillerkänt samnia rang som
de Välgörande andarne, buren i palankin till
en liten by. Han var åtföljd af soldater,
beväpnade med lansar, och omgifven af
mandariner, klädda i präktiga, guldstickade
sidenrockar

Den inuti rödlackerade palankhien, som
var prydd med utomordentligt, väl skulpterade
drakar, förestälde en halföppen snäcka, ocli i
själfva ’vürket tycktes kejsaren, i glansen af
sin härlighet, likna en af dess kostliga pärlor,
hvilka gömmas i de orientaliska hafvens
glänsande böljor.

Vo-De drömde, vaggad af sin bärares
rörelser, och hans läppar mumlade melodiska
verser, lånade från Anams hjältedikter, då
hans uppmärksamhet fängslades af några skrik,
som ett litet barn utstötte.

Det var en bullersam och oblyg gosse,
hvilken grälade med sin moder med anledning
af en korg med mangofrukter, som den arinä
kvinnan skulle sälja på torget, men som det olyckliga
barnet ville bemäktiga sig tör att tillfredsställa sitt.
begär efter läckerheter.

— No, Ne — sade lians moder till honom —
mangoträdet här skall gifva andra frukter i morgon, och
dem skall jag spara ät dig. Trädet är välvilligt, det
tycker om människorna, ocli det hämtar sålunda ur
kistor i jorden skatter, Bom de elaka andarne nedgräft,
och det l|änger därpå npp dom vid spetsen af
sinablom-aterklädda händer.

— Jag bryr mig inte ett dugg om andarne —
genmälde det ondsinta uarnet.

— Men om Ma-Qui komma och ta* dig.

— Då lagar jag, att jag blir
en Thay-Phap, och som trollkarl är
jag inte längre rädd för onda andar.

Trött vid detta motstånd, lutade
modern sig ned för att taga sin korg
och ilmnade ’aflägsna sig för att gå
till torget utan att vidare höra pä
barnet.

Meu med en rörelse af våldsam
vrede fattade gossen en ofantlig,
gyllene mango, lyfte den öfver sitt
hufvud och kastad».’ den af alla krafter
i ansiktet (på sin mor, hvilken sjönk
gråtande ned.

Kejsaren hade åsett denna
hastiga scen, hau var sft uppretad öfver
iiojkbytingens skamlöshet, att, i det
ban uLsträkte armen för att gifva
befallning om hans arrestering, stötte
hau sin hand mot palankinenü väggar
och krossade den mycket långa och
tina nageln på sitt lillfinger.

Den brottslige fördes fram och
kastades till marken af soldaterne i
den ställning, som lagarne föreskriiva.

— Ormen hväaer och biter —
utropade den vise Vo-De — han har
dålig lefver och måge.

Barnet började att gråta.

— Daggen reuar morgonluften,
soui de nattlige andarne fördärfvat,
och do giftiga plantorna mättas med
den lina doften af välluktande
blommor. M«n landtbrukaren, som vakar, narras ej däraf.
Mä man skilja den elaka blomman från sin förgiftade
stam.

stiiie. Vi skola nog fortsätta med att vara
hederligt folk!

Konsten hade segrat. Hou var rllddad.

* i •

*



Pierre Durands pjes vann en oerhörd framgång.

Dess författare liar, den dag i dag Hr, nått
sitt mål.

Hvad Julia beträffar har hennes dröm gått i
fullbordan. Hon räknas nu till de vUrkliga konstnä-

rinnorua. Och bon är hustru till en af sina
kamrater, en präktig gosse, som läuge älskat henne.

Här om dagen kom Pierre Durand, „hennes
författare11, som hon brukar kalla honom, på besök till
heuue i en teaterangelJigenhet; och faun heuue i sitt
lyckliga, lugna hein med ett rosigt barn i sitt knä.

— Kom ihåg, — sade hon en gång under
samtalets lopp, — att ni en gåug kallat inig
„teater-slynau!

Dou arma modern, som darrande hade följt sin son,
förstod att kejsaren nyss dömt honom till halshuggning.

Nåd, herre, rädda mitt barn! Öfverlämna
honom ej åt edra soldater. Han är så ung, att han ännu
bär en fläta af spridda hår på den rakade hjässan ocli
de nyföddes lilla tröja utan byxor. Han är så vek, att
det ingenting är at.t ttlsta sig vid lians ord. Slår man
väl killingen, som biter ain moders bröst eller, aom un-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free