- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
215

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

215

AFSKED.

Norell

af

Paul Robran.

Öfvers, för ’Tiden".

Långsamt tillryggalade de de fa "ge > |- till lioningsHiiset.

Om natten for Bill plötsligt häftig, upp ur s innen. Han tykte sig ännu
känna Helgas kalla hand mot sin naeke, och del lligt., att han ovilkorligt
kände efter, fiir att öfvertyga sig um att det .r t. di >

Hnn vaknade, efter en lång djnp sömn, med ei befftilmd ljuf känsla af
hopp. att fä tillbringa en angenäm dag, hvarför oe[: bi i. i ■ hon inte själf.

Detta hopp svek henne, när hon vaknade på inn’’ : n. i kände hon sig
knapt i stånd att stiga upp ur sängen och kunde endas ;>ied m.-da släpa sig
Iram till sin bWlsto!. Bill lät icke höra af sig. Efter en .. ii slig dag,
kom 8lntligen natten. Så förgick äfven påföljande dag. Hon blef ensam.
Hennes man satt ifrigt sysselsatt med något slags statistiskt arbe i vilket han
slagit sig på sedan han blifvit rentier, för att öfvertyga sig själf, att han ännn
hade något att giira här i världen. För öfrigt begagnade han sig at sin
hustrus sjukdom för att „bringa ordning i hushållet," såsom han fann behag i att
yttrn sig. Han gick själf i köket och plockade fram till middagen. Därvid
kommo naturligtvis några spruckna tallrikar och sönderslagna glas i dagen. Han
grälade på tjänarinnan; Helga kunde höra hans gälla, ilskna stämma ända in i
sitt rum. Hon stoppade tingrarna i öronen för att slippa dessa obehagliga ljud,
men det hjälpto henne föga Med hela själfkänslan hos en gammal ungkarl,
hvilken i åratal, ntan att märka det, låtit bedraga sig af sin hushållerska och
därför inbillar sig knnna sköta hushållet bättre än en frn, och framför alt sin
egen fru, uppenbarade han sig efter straffpredikan i köket med den förtörnado
Zeus åskmoln på pannan.

Hon förstod strax att här skulle bli ön scen, och hon afskydde scener.

„Det är oförsvarligt huru du vansköter ditt hushåll. Ingen ordning.
Pigorna fara fram sora vandaler, och det är dig alldeles likgiltigt. Oin jag blott
kunde begripa hvad du sysslar med dagen i ända, du har ju rakt ingenting
att göra."

Så fortsatte han en lång stund. Af princip svarade Helga aldrig vid
sådana tillfällen. Som om han deklamerat ett poem. hvilket icke intresserade
henne, satt hon och såg ut i det fria, där bina surrade i lindens kronor, och
lät sin blick glida hän öfver det vackra laudskapet bort till den fint tecknade
viken i granskogen. Just detta hennes skenbara lugn retado honom och eggade
hans föreställning om sin egen viktighet.

„TiIl och med fiir våra gäster behagar det dig inte att göra mitt hus
angenämt. Den unge Winkler har icke kommit tillbaka, emedan du i hans
närvara oj ens hade den nåden att öppna munnen."

Helga teg.

Ett par timmar senare kom han åter in till henne. Då var ban eu helt
annan Borowsky, den, hvilken hon fruktade tuseulalt mera. Hon hade velat
fly, men det var för sent. Ödmjukt had ban nu på knä om förlåtelse,
stammande, beBinuingslöst, Sfverhöljande henne med smekningar, hvilka föreföllo henne
som deu olidligaste skymf.

Sedan bon ändtligen lyckats befria sig från honom, rusade hon feberaktigt,
i trots al sina kroppsliga smärtor, upp och ned på golfvet i stum förtviflan och
uppfyld af fasa, och likvisst gripen al en viss vek känsla och en omedveten,
pinsam läugtau att få utgjuta sitt hjärtas hela förborgade glöd i ett annat
älskadt hjärta.

Hvad var det? Hvad var detta, som utan hennos viljas förvållande så
plötsligt koin och åter försvann?

Hon stannade tvärt.

Hon kände i sitt bröst en krampaktig beklämning och så började hjärtat
häftigt slå.

Hennes längtan hade plötsligt tagit gestalt: hon tyckte sig so två blå,
af ungdom och lefnadslust strålande ögon framför sig.

Hon log och bredde ut armarne i rynidon — i toma rymden.

Bill hade afsiktligt inte gått till henne. Han hade sist känt något, som
gjort honom försiktig. Hans hjärta hade brunnit många gånger och brända
barn Bky elden. JEtt par dagar senare skrattade han åt sig själf och skylde
sin dåvarande sinnesstämning på vinet, som antagligen bragt lians blod i
svallning. Tredje dagen beslöt han taga en promenad inåt land, förbi Borowskys
hus.

Helga låg på en hvilstol på verandan. Hon rodnade först och bleknade
ögonblicket därefter, då hon såg honom träda in.

»Hallohl Hvarför ligger ni där i detta härliga väder?»

Dörren stod öppen ut till trädgården, men likvisst föreföll det Helga som
om en frisk vindfläkt trängt, in med honom.

»Ingenting", svarade hon leende, medan hennes ögon strålade emot honom,
»ingenting betydelsefullt. Blott ett par dagars hvila till och jag kan åter klättra
sora en stenget I"

»Hvar äro de andra?"

»Utflugna", svarade hon muntert, „på Regelparti eller skogsvandring, hvad
vet jag?"

»Och hvad gör ni nnder tiden?"

»Jag målar!"

Han såg sig förvånad omkring. »Hvar?" frågade lian slutligen.

»I mitt hnfvnd".

»Och hvad?"

»Alt! Alt det sköna 1 Solen, hafvet, barnen, som leka här utanför vårt
hus, båtarna, som glida förbi hvarandra där ute".

»Ville ni måla alt detta".

»Gärna".

» Well. Det är lätt gjordt. Jag kallar hit min käre Jochen, som väntar
här utanför med min målarlåda, och så är saken snart arrangerad."

Hon såg tvekando på honom. »Meu jag kan ju inte måla I"

»Ni kan nog, försök blott! Framför alt skola vi nu leta efter en
bekväm stol åt er, den ställa vi vid fönstret och jag söker mig en plats bredvid
er, och så kan saken gå af stapeln. — Se så," sade han efter att hafva
skisserat en liten stund, »nn kan ni börja. Tag nu penseln och försök leta nt
färger till himmelen. Har ni funnit dem? WellI Kläm nu ut dem på
paletten. Alt klart! Very well’. Kleta på hvar som hälst. Friskt mod bara!
Duger det inte så tar jag åter bort det. Nå, ser nil Utmärkt! Alldeles
utmärkt! Och så, där bredvid, hvad ser ni där för en färg?"

»Violett!"

»Bon. Här iir den!"

Helga målade ifrigt. Då och då for Bill med en annan pensel öfver
taflan och förvandlade något oigenkännbart till värkligt måleri. Inom sig
tecknade han hennes profil.

’Förtjusande lilla fru,’ tänkte han. ’Hvad hon har för behagliga gropar i
kinden. Och en byst likt flickan från Lill. Undrar om det egentligen vore
synd att under badniugen doppa ner hennes träbock till man litet för länge
under vattnet?’

»Hvad skall det där bli?" frågade ban undrande.

Hon såg strålande upp på honom. »Eli väg," svarade hon leende.

„Åh! Jag hor om ursäkt, jag tog det för en b valfisk!"

»Men hvaltiskar äro väl svarta!"
»Bevare oss vitl, de äro hvita!"

»Svarta," euvisades hon.

»Hvita," förklarade han bestämdt.

Och så brusto båda, likt ett par barn, ut i ett hjärtligt skratt.

»Se så," sade ban och fattade henues hand, »nu måste ni hvila er.
Berätta mig nu huru ni tillbragt dessa två dagar som vi inte träffats."

»Åh| — Oeh ni?»

»Jag har alls icke lefvat!"

»Hvarför har ni inte kommit till oss på så länge?"

Bill gjorde eu grimas. »Jag var rådd för er!"

»För mig?" sade hon menlöst, „är jag då ovänlig?"

»Huru kominer iii på deu tanken?"

»Emedan man sagt mig del. Jag hade ^jäll ingen aning diiroiu.
Finner ni det också?"

„Nå, Herre Gud! Ni har ibland en förmåga att låta en stackare stå där
halft snopen I MinB ni hur ni afskedade mig på molon?"

„Men då kände jag er jn inte I"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free