- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
218

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

218a.

TIDEN.

N:o ?8

något. förvånat dem, som trodde sig k ii mm
ho-nom vill.

Mun hur tft.u sett Immun pl tribunen, energisk
eller ironisk, lllvad af en lindrig inre irritation,
men lugn, fnll al själfbehärskniiig, söker på sin tanke
ock på sitt, ore| iejra likt,ande sin liarin Iramtrlldii
mer itn nödigt {Ör ntt alliålla luøtstäudureu från at|
drifva honom till del yttersta.

Man Ilar sett honom som omöranÄ I. den stora
hndgnfkomitéa göra alla möjliga ,medgifvanden it eji
fordrande ocli uppretad finansminister, hvilken sedan
inför kammaren beväpnade sig med de sålunda vunna
fördelarne för att göra honom ofBtt och anklaga
honom för brist på konsekvens. Han hade endast
behöft säga ett, ord för att, tvinga ministern och bela
kabinettet titi en demission, soiu skulle gjort slnt, på
ett med största möda tillkommet JityiinirilrfBlillktftnfl.
Men ban föredrog att underhandla, undersöka, ratta,
roparera, oförtrutet och utan agg, fiir att icke hell
och hållet förspilla hela detta långvariga arbete och
för att efter Mista förmåga dölja komiténB och
ministerns gemensamma maktlöshet

Den gängen ådagalade han mycket mindre vilja
än god vilja och Periumus hind måste hafva sjudit
al harm i hans ådror. Farfadren skull" hafva
sönderbrutit alteaninians.

1 gengäld haf man satt honom som simpel
Vicepresident i deputeradekammarn, ledande
förhandlingarna mod reglementet som sitt enda ryggstöd, med
orubblig kallblodighet och det säkraste själtmedvetande
i världen utvisa tolf bullersamma bonlangHter, den
ene elter ilen andre, hvilka aflöst» hvarandra för att,
*stiira debatten. De tröttnade förr än han och de.
gjorde bäsl däri, ty ban skulle lit,au betänkande hafva
utvisat hela gruppen. Senare, ilå ban blef president,
visade han sig mera tålig, emedan hau var mera fri,
sparade på de reglemen turi ska bestraffningarna,
ersatte lärluu ined epigrammet ocli drog sålunda ett,
streck öfver räkningen för dem, hvilka trodde sig
kunna beslå honom för öfverdrifven stränghet. De
måste erkänna att till och med hos en ung Perier
fastheten icko nödvändigtvis uteslut fogligheten.

Onsimir-Perier har ytterligare för sig sina
föregåenden, bela sitt oförvitliga och rena lif. Han
har inträdt i det, politiska lilvot fri frän tidigare
förbindelser, pä en tid, dä hau icke hade tillfälle att
iörbiuda sig. Han har tillfört republikuuarue sin
politiska jungfrulighet utan vank och utan flirt. Däri
ligger eu stor fördel för eu människas karriär;
Därtill har ban haft den turen att,, i motsats till den
lika politiskt jungfruliga Prevoat-Purudol, lä slnta
sig till segern själl, så att intet annat behöfdes
honom än att följa dess lopp.

Han sade det srjälf en dag på fullt allvar: „Jug
hur alltid varit republikan!" Då hau kom till den
åldern, att hau skulle draga sin lott, återstod i
urnan blott, republiken.

Han afgick frii.ii sin deputerndepost hällre än att
rösta tör de oiieanske prinsarnos landsförvisning, icke,
såsom lnångn hafva trott, därför att han var orleanist,
titan tillför att han var rcpnbtikun, och denna
botöfning, snnf |inn underkastade sig, var endast en
kon-veiiaslek. en sista hyllning, ett sista farväl ål de
furstar, hvilka hans släkt tjänat,, ett P. P. C. kort.
Efter denna episod återkom ban till
deputeradekammarn republikansk som förr, ooh lian liar gifvit så m&ttga
bevis på sin politiska ståndpunkt att inga
insinuationer förmå tvinga lians tydliga lojalitet i tvifvelsmål.

Han är ingen egentlig talare. Han yttrar sig
vanligtvis i IofTulla och bestämda förklaringar.
Fysiskt saknar han något längd och fyllighet och
isynnerhet röst. Han måste transponera "ch afslöja
rösten med sockervatten fiir att kunna utslunga sitt.
tal skarpt, och genomträngande till salens yttersta
ändar. Hufvudet tyckes något, litet i förhållande till
axlarnas bredd. Mon liuus klara blick ersätter alla
brister. Ögonen öppna sig djupt under en hvälfd
panna, stora och klara, till och med glädtiga i följd
af sin klarhet, och mycket ungdomliga. Otillräckligt
skyddade al den låga näsan tyckas de stuudnui
oroliga och irrande som hus ett barn. På öfverläppen
tecknar sjg ett par fina militärmustaselier, ocli i själlva
värket gör hau i sin helhet intryck af eu liten
civilklädd infanteriofficer i en åtsittande elegant röck,
lif livars bröstficka näsdukssnibben behagsjuk! lYumtittar.

Det förefaller mig som om Cusiiuir-Periers egentl
liga kallelse eller åtminstone hans håg stått till den
militära hanau, Ännu nykommen i politikens värld,
drogs ban åt det hållet, och han blef hastigt uuder-

statssokrnteraro i krigsdepartoinontel. Soldaten
främst,ie.ker i alla hans rörelser. Han älskar vapen. Han
Säges vara skicklig på värja ocli isynnerhet på pistol.
Nyligen i ön dispyt, då Camille 1’ellotan gycklade
öfver det famösa stora utfallet nnder belägringen af
Paris, hvilket aldrig blef något af, afbröt
Casimir-Perier lioin.m med orden: „.!ug gjorde det uttallet!"
(le|i lian hade värkligen gjort utfall si vlll alt ban
blef dekorerad därför.

Detta är många trnmfer i lians spel, oberäknadt
den prestige ban har i sitt namn och sin
förmögenhet. Det. år bättre att bli afnndad än misstänkt och
all kallas Casimir at Anzin itu Casimir af Panama.
Men hanB stora, hans värkliga styrka ligger dock i
liaiiii familjära karaktär, ban? friniodighet och
naturliga rättrådighet. Detta erkännes allmänt, men
från-scdt denna hederlighet, som faller i ögonen, finnas
fi män sä bristfälligt kända som denne president,
hvilken dock oftcr hvart annat haft att göra med hären,
finanserna ocli den stora diplomatin, hvilken nu
senast, utan ntt, hafva strtilvat därefter, fått öfvertaga
högst» ledningen nf våra affiirer, och hvars lif
så-Innda belt och hållet rört sig i politikens fria luft.

Krånglig, Bträng, högmodig, trotsig, det, är den
allmänna opinionen om honom. Perier härsklysten!
Det förstås. Det förefaller er redan som tradition
och ordspråk. Men sanningen fikall nog besegra denna
fördom. Han är regeringsvän och frihetsvän som
hans förfäder. I sitt, yttre sätt, sina vanor och sitt
tal visar Casimir-Perior bestämdt mindie
högdragen-het än de. Ändringen i hållning förklaras af
ändringen i roller. De angrep», ban försvarar sig, och
sålunda drifven till defensiven och mötande alt hat,
alt agg, all misstro, alt svek, som hopar sig mot
hvem hälst lörsöker disciplinera en demokrati, känner
ban ej behof att genom onödig högdragenhet, och
opassande stolthet, skada sig ett, litet tillskott, af
angripare och fiender.

Låtom oss tillägga, at| lians natur ej frestar
honom därtill. Uppriktig republikan, till och med
uppriktig demokrat liar ban en markerad böjelse lör
republikansk och demokratisk enkelhet. Man skulle
knappast, kunna tro art Casimir-Perier är den minst,
prålande karl i världen, men det är sant. Om ni
säger att hau är hedern själf, så inBtiimnia alla.
Påstår lii äter att han ilr älskvärd, förbindlig, mycket
tillgänglig, förekommande, lamiljär, hjärtlig, med ett
ord en treflig karl i alla afseenden, så tror man er
tala ironiskt eller paradoxt. Men när ilen vänlige
och intagande mannen med sin behaglighet och sitt
goda lynne hunnit förvärlva nya rekryter åt .1’esprit
nouveau", skall man nog blifva öfvertygad.





J\pk]smin nen.

Af haruiiensau von Suttner. ’)
(Öfver, för Tiden.)

I salongen var fesagan slut och en kort tystnad
följde. Därpå reste sig en at våra gäster; det var
signalen till allmänt uppbrott. Herr X . . . ville
liilja de öfriga, uien min mun och jag f|öllo honom
kvar. Vi blefvo ensamma med honom.

Berätta oss nu döt där minnet, som ni har

lofvat.

— Må sko, sade ban. Dot blir första gången
jag någonsin berättat det. Kanske kau ni vid
tillfälle använda det.

— Få vi nämna ert. namn?

— Ni skulle säkert icke vilja det, ty det skulle
ådraga inig allvarsamt obehag.

— Om det är så, var då lugn lör att jag ej
skall nämna det. Tala.

Han nedsjönk för några ögonblick i länstolen
tyst, och med slutna ögon, och åter skakades han al
en rysning. Sedan reste hau sig och började:

*) Baronessan van Suttner är ordförande för
Frods-vännerntts liga i Österrike och bekant, som författarinna.
Hennes bok Wafftn metUr[ liar blifv t öfversatt på
många språk. Érijjumnncn ingå såsum Iranskt original i
Rcme ditt liwuc* för den 1 juli.

„Det var efter slaget vid Orlnans. 1 flere
dagar hade man kilmp.it fiir den slutliga Begern. Vi
blefvo skickade som förposter mot en liten ort, hvars
namn jag vill förtiga, — bortom Orleans".

„ Vi begåfvo oss dit till häst. utslitna,
genomblötta, — det höll på att regna sedan två dygn
tillbaka, — ocli uthungrade. Tre känslor, hvilka, om
de förenas och om de sedan veckor och månader ofta
fått återkomma, värka ganska nodlryckande på
kri-gnrcntusiasmen och oaflåtligt väcka don onda tanken;
Hvarför? Hvarför i al! världen?",

„ Vi måste rycka framåt, med stor försiktighet,
emedan traktens befolkning var öfverretäd; ehuru vi
viste att den reguliära hären slagit till reträtt,,
måste vi akta oss för friskaror. Ah, de fördömda
lön-mördarnn! Mot dem koncentrerade sig hela vårt. hat
oftll bela den ifioraliska indignation, aom tanken på
mord framkallar, eu indignation, som ej får ruin, då
det gäller reguliära trupper, men åt hvilkqfl Vi knud’1
ge fritt lopp mot friskarorna. 1 detta ögonblick hade
vi alldeles glömt do friskaror, som våra Rider hade
bildat 1812 och 1813 ander IransmSunens återtüg
från Moskva".

„Späjande åt alla bill red»-vi i traf. Flere
gånger nåddes våra led af gevilrskott från buskarna
— vi kunde ej se våra motståndare. Två eller tre
af de våra träffades och blefvo, på vägeu — men
sådant bryr man sig ej om".

„Mot aftonen nalkades vi ändtligen målet. Ännn
en krökning af vägen och byn låg framför oss
badande i en mild rodnad. Jag sor dou ännn: midt i
en grön dal lågo husen omgifna af trädgårdar saml
en liten kyrka med rundt torn. Klockan ringde
ängelns. Flere af vira soldater gjor|le korstecknet.
Huru många bland dem tänkte vlll på sin egen hemby?"

„Vår förtrupp red genom gatorna, med
trumslag kallande mären och pastorn. Då vi rykte in,
befunno sig dessa byus hilla högsta funktionärer pä
den öppna platsen framför kyrkan".

„Vi gjorde do föreskrifna frågorna:

Har fienden lämnat byn?

Hvilka trupper hafva passerat här igenom?

I hvilken riktning ha ile aftågat? etc. etc."

„Därefter kom samvetsfrågan: Har byn
levererat fribytare? Finnas sådana här ännu? Och
slutligen den högtidliga proklamationen om dödsstraff för
återfall till detta brott".

„Sedau detta blifvit nndaugjordt och vaktposter
utställs bortom hyn, anvisades kvarter åt oss och
våra död8trötta soldater. Två af mina kamrater och
jag llrigo husrum i prästgården."

„En timme senare sutto vi alla fyra — pastorn
l|inie sällat sig till osa — omkring ett bord med vin
och cigarrer. VI hade gjort heder it kvällsvarden;
sedan bordet blifvit afiliikadt, riikto vi och pratade
gemytligt".

„Vir gamlo värd, som väl var öfver sjuttio år,
samtalade med oss så artigt och harmlöst att
begreppet „ fiendtliga varelser" ej tyktes finnas till fiir
honom. I sin ungdom hade hau tillbragt några år i
Heidelberg, och hau gjorde sig underrättad om
stadens nuvarande utseende. Jag kunde upplysa honom
därom, ty jag hade själf vistats där. Då jag
tillfälligtvis nämde en gata, en berömd kneipe, en
utflykteort,, som gubben kom i håg, lyste hans ögon".

.Sådana goda, klara blå ögon! Med sitt
silf-verlivita hår och den hjärtliga ton, med hvilken ban
stnndom ersatte tilltalsordet „min herre" med .mitt
barn" öller .kära barn", egde han något så naivt i
bela sitt väsende; all baktanke, all vrede tyktes si
fjärran IrAn bonum! Under ett helt lif hade lian i
ödmjukhet och lydnad fullgjort sitt prästerliga kall.
1 oss såg ban blott tappra soldater, som fullgjorde
vår plikt; det var belt onkelt. lian talade med oss
om sina små sorger och fröjder, sina förströelser:
sitt herbarium och sin mineralsamling, om
skolgos-sarne, hvilka ban betraktade såsom sin familj, om
Bina kära böcker, i hvilka ban hade för vana att
dagligen söka tröst och ujuluiug: siua latinska och
grekiska klassiker, sin Corneille och Racine, sin
Kristi efterföljelse; en from själ, nöjd med litat, en
vakkor själ! Hun värmde mitt hjärta och jag började
älska gubben. Den omständigheten att han tillhörde
den fiendtliga nationen gjorde honom hlott kärare för
mig, ty det var eu såduu välgärning alt. äudLligen
bli befriad från plikten att hata en människa därllir
att, ban var af annan nationalitet! Ooh det var
tydligt att, ban kände som jag. Genom välvilliga
blik-kar och genom våra rösters vänliga tontall läto vi
hvarandra förstå det, soin vi ej sade: Fransman eller
icke, aå är dn en vördnadsvärd åldriug. — Preussare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free