- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
220

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22Ö

Tiden.

genast, och om eu sedel lider af feltryck, borttager
bon den ocli den återsändes till graverings- och
tryckerianstalten tör att. ersättas med en ny.

På bnndten sålnnda befunnits riktig, sättas
sed-larne tör ett ögonblick under en handpräss, för att
erhålla minsta möjliga volym, ett nytt omslag al brnnt
papper slås omkring dem och ett sigill af rödt vax
lägger kronan på värdet, hvarefter en anteckning
göres öfven den summa bundteu innehåller och denna
är färdig att sändas tillbaka till hvalfvet jämte sina
kamrater. Vid slutförandet af den senaste
uppräkningen at de penningar skattkammaren innehöll,
betans kassan ha en brist, af 19 dollars, men
beloppet igenfans vid hvalfvens rensopning i form af
några kringströdda silfvermynt. Därförinnan har
endast, en enda gång en kassabrist upptakts. Då
helans kassan innehålla jämt tre cents för litet och den
afgående skattmästaren fick ersätta bristen nr egen ficka.

Om det skulle hända, att ett oväntadt bål
gjordes i tillgångarne genom en förskingring eller på
annat sätt, skulle skattmästaren vara ansvarig, men
kongressen skulle utan tvifvel nppgöra saken genom en
speciel anslagavotering. Det är likväl knappast
sannolikt att något sådant skulle kunna intråfta, så
mycket mer som kontrollen i skattkammaren är anordnad
så att, ej ens skattmästaren själf skulle kunna stjäla
en dollar och lika litet sekreteraren, registratorn,
öt-verkassöreu eller någon annan, om ej en fullständig
konspiration egde rnm. Och vidare, om någon
lyckades bryta sig in utifrån, skulle ban ej bekvämt
kunna bortföra mer är 80 à 100 kilo i guld,
hvilket motsvarar endast omkring 50,000 dollars. En
miljon dollars i myntadt gnid väger en ton (1,010
kilo). Ett, Bådant. kvantum skulle icke med
bekvämlighet i en hatt, kunna bortföras.

För icke länge sedan funnos i skattkammaren
åtskilliga dyrbarheter i form guld- och sillverpjeser
samt dyrbura stenar, hvilka måste inventeras ocli å
hvilka kvitto måste Utlärdas liksom å de kontanta
pengarne. De flesta af dessa saker utgjordes af
presenter, gifna till Förenta Staternas olika presidenter
eller andra Btatena tjänstemän af Irämmande makter
och potentater, men hvilka de ej fått taga emot på
grand af den gällande förordningen om förbud att
emottaga sådana ynnestbevis. Bland annat funnos en
flaska roseuolja, skänkt, till presidenten flrant af
iina-nen al Maskat och innehållande nära två liter af
denna dyrbara vätska; vidare ett glaskärl fyldt af
pärlor och ett, annat med diamanter, en svärdslida af
guld, en diamantbesatt snusdosa, tio präktiga sablar,
skänkta af Ali Pascha, bey af Egypten, och en mängd
andra mindre dyrbara saker.

1 forna dagar utgjorde patentbyrån ett slags
museum lör märkvärdigheter, och dessa gåfvor och
andra officiela värdesaker deponerades dllr. En stor
del af dem stals i två skilda repriser, ocli vid den
senare stölden bortförde tjntvarna af dessa saker
nästan alt, som var värdt att taga. De lade sig till
biirkarue med diamanter uch pärlor, snnsdosan,
svärdsslidan och ott antal medaljer. Denna olycka
inträffade natten till den 10 november 1848, och följande dag
knngjordes en belöning på 1,500 dollarB lör sukernas
tillrättajkaflande och tjnfvarnas ertappando. I)e
senare spårades till New-York, där skatterna återflugos,
ehuru de dyrbara guld- uch silverpjeserna blifvit
nedsmälta, sedan de ildla stenar, med hvilka de voro
bosatta, löstagits för att pantsättas särskildt. Senare
ansåg man det, önskvärdt att flytta öfver bela vården
al dyrbarheterna al detta slag till skuttkummaren,
hvilket Bkedde 1887. Samlingen förvarades där
nå-gou tid, t,ils deu för icke länge sedan öl verfiyttades
till nationalmuseum. Bland dessa värdesaker funnos
några kuriositeter som voro rätt svåra att föra bok
öfver, såsom två Rio de la Plata dollars, ett
skjutgevär med guldbeslag, sju mynt från det gamla Kom,
ott par pistoler och ett pärlhalshand. Vidare fans
en massa medaljer af alla slag i guld och silfver.
Eu ask var full al diamanter och pärlor, hvilka
utgjorde nn skänk al japanske käjsaren till Monroe.
Ädelstenarne voro ej af allra flnaate slag såsom
afsedda lör dekorering af sabelfästen och andra
liknande ändamål, men de voro icke desto mindre vårda
en mängd pengar.

1 flere års tid förorsakade detta juvelskrin
skattkammarens tjänBtemiin stort omak. Hvarje gång detta
instituts tillgångar skulle uppräknas, kom
presidenten Mouroes ask tram. och ifriga
Washington-reporters, med öfverdådigt fin näsa för nyheter, skickade
ut öfvar bela Unionen berättelser, huru i ett ostädadt,
born af ett kttssahvulf upptakts en låda Ini| al
ädelstenar, tillhöriga mr Mouroes familj. I oppositions-

tidningarne framträdde härpå ledande artiklar, som
fördömde denna vårdslöshet och fordrade att Bkat.ten
Bknlle öfverlämnas till uppfinnarens af den ryktbara
doktrinen i torttigs omständigheter lefvande
arfvingar. Däremellan offentliggjordes anklagelser af
innehåll att i Irågavarande pärlor och diamanter, hvilka
sedan någon tid icke hörts af, antagligen blifvit
utdelade bland de depraverade anhängarne af det, för
tillfället härskande partiet.

Kongressen hade aldrig tillåtit, mr Monroe eller
hans arfvingar att mottaga skänken i fråga, och så
öfverförda den till nationalmuseum jämte det, öfriga.
Skattkammaren hade fått i förvar äfven andra
värdesaker, hvilka heslagtogoa under kriget mellan
nord-och sydstaterna. Bland dessa voro 240 ur, 84
kedjor, elfva ringar, sex armbandslås, o. a. De flesta af
dessa hade tagits på en gång af en sydstatabankir,
hos hvilken de deponerats för att förvaras. Han flydde
med dem på sig ocli var olycklig nog att, blifva
anhållen. En lång tid voro historier i omlopp om de
massor af dyrbarheter, som regeringen förvärfvat
genom beslag under kriget. Bland annat berättades
huru fruntimren i Richmond, inspirerade af ädla och
fosterländska känBlor, förde sina juveler, nr och
penningar till de konfedererades skattkammare,
uppstaplade därstädes en massa dyrbarheter, och huru bytet
konfiskerades af Unionens trapper. Faktnni är
emellertid att de sist nämda ej fnnno några skatter i
Richmond och likaså voro alla de andra nämda ri-

Santo Caserio, Carnots mördare.

kedoniarne i kontanter ocli dyrbarheter rena
inbillningar.



Ett misstag.

En amerikansk historie
af

Henryk Sienkiewicz.

(Från polskan för Tiilon.)

(Slut)

Å andra sidan så skar icke häller miss
Ney-inan guld raed tälj knif, ty fruarna i Struck-oü-cüj/
började mycket snart, hålla på mr Hans’ intressen, när
de märkte att deras äkta milli alt. för ofta gjorde
sina uppköp hos deu vackra tyskan ocli hvarje gång
sutto bos hunne inisslAukligt läuge.

Nilr det ickc fans kunder i någondera ni
butikerna, stodo Hans Kaaclie or.b mins Noyinau i sina
boddörrar och glodde på hvarandra, fulla at det
vildaste raseri. Härvid brukade alltid miss Neymau till
melodin: „Mein lid/er Augmtin" sjunga i näsan:

rDitfchman, Dutehma-% Du-Dutchman,
Dti-Diitrjinian-mnnu.

Mr Kasclie glodde först, på hennes fötter,
därefter på hennes figur och sist på hennes ansikte med
ett uttryck, som om ban vaktade på någon mullvad,
den han i nästa ögonblick ämnade döda. Därpå braat
han plötsligen nt. i ett helvetiskt skratt och nt,ropade:

— By (Jod!

Denna flegmatisku människas hat. glek ända
därhän, att om han någon gång om morgnarne icke
råkade ae miss Neyman i hennes butikdörr, så kände
han liksom kalla rysningar öfver hela sin kropp och
som om någonting skulle ha felats honom.

Mlaa Neyman hade på sin sida redaktören för
Saturdai-WecMii-lieview. Därom öfvertygado han sig,
efter det ban utspridt rykt.et om att miss NeymaiiB
svällande former icke voro naturliga. Det, kunde
nog mycket lätt, hända att. så också var fallet, ty i
Amerika anser man det icke för någon så ovanlig
sak. Emellertid tog redaktören saken till tals i
följande nnmfoer af sin tidning, där ban I ledaren på
ett mycket föraktfullt sätt ntlät sig om tyskar i
allmänhet och om en viss stadsbo isynnerhet, och slutade
artikeln med en edlig försäkran om att lian aåsom
„fuUkomliiß tifwrtygad åiirom" kunde intyga, att
bysten och formerna hos en viss förtalad lady
vllrkli-gen voro åkta . . .

Från denna dag drack mr Hans endast svart
kaffe, ty han upphörde att ta mjölk hos redaktören,
men i stället började miss Neyman ta två portioner
dagligen. Dessutom bestälde hon sig en ny klädning
med lif, hvars fason tydligen ådagalade att. Hans
Kasche värkllgcu Var en baktalare.

Mr Hans kände sig vapenlös inför denna
yttring af kvinnolist, under det att misBen triumferande
fortsatte att sjunga alt högre och högre: „Dukhmmi,
TMcJmmn, Du-ThUchmm, Dü-Datchman-màn."

— Men hvad skall jag nu hitta på för fanstyg
åt henne? tänkte Hans. — Om jag sknlle ge
hennes böna det hvete jag tillredt tör mina råttor? Nej...
fan . . . det kan ännu lätt hända att jag får lof att
betala roligheten . . , Men nn vet jagi

Om aftonen märkte miss Neyman till sin stora
förvåning att. mr Hans gick med famnen fnll af vilda
solrosor, hvilka ban placerade utanför sitt
källarfönster. „Hvad ville det ailga?" Jag är rysligt nyfiken
— tänkte bon — säkert är det någon pik åt mig.

Emellertid började det, skymma. Mr Hans ordnade
sina blommor i tvä linjer, lämnande i midten en väg
fri till sitt källarfönster. Därpå hämtade han
någonting ttnder ett. skynke ur sin boil och började, efter
att ha borttagit skynket, täcka det hemlighetsfulla
(iireiuålet med solrosblad ocli kvistar. När alt, detta
var nndanstökadt, företog han sig att skrifva
någou-ting på väggen.

Miss Neyman höll på att dö af nyfikenhet.

pJag kan hälla vad på att ban skrifver
någonting om mig. Väuta bara, när alla lagt sig, skall
jag, fast det. också skulle kosta mig döden, gå och se
hvad där står."

Hans gick in efter slutadt, arbete och släkte
snart ljuset. Miss Neymau väntade bara detta. Hon
kastade en lätt. underkjol öfver sig, stack sina bara
fötter i ett par tofflor ocli smög sig sålunda klädd
ut på gatan. Hon gick raka vägen fram till
källar-tönsret för att läsa hvad som stoll skrifvet på väggen.

Plötsligen guiBtrade det till för hennes ögon.
Hon kastade sig bakut och från hennes läppar bröt
sig först fram ett smärtsamt stönande: aj, aj! och
därpå ett, rop af förtviflan: hjälp, hjälp!

Ett fuuster öppnades ofvanom henne.

— Was iat daa! — ljöd Hans lugna röst —
Wer iat da?

— Förbannade Dntchman 1 — hväste missen —
Dn har stuckit ihjäl mig, du har tagit lifvet af migl
t morgon blir du hängd för alt. detta . . . Hjälp,
hjälp I . . ,

— Jag skall geuast stiga ned — svarade Hans.

Mr Kasche kom Bnart ut ined ett ljus i handen.

Han betraktade först, miss Neyman, diir hon stod
liksom förstenad; därpå tog han sig med händerna om
magen och började gapskratta:

— Mon hvad vill detta säga? Miss Neyman?
Ha-ha-lia! (,)od afton, miss! Ha-ha-lia . . . Jag har
satt ut saxar för hundar och kattor, och hvem bar
jag fångat? Jo er, miss Neymau! Hvarför ämnade
ui er till min källare, bästa mias? På väggen stål’
tydligen en varning att man må akta sig. Skrik uu,
så mycket ni vill, att alla må komma hit. och se hum
ni om nätternu brukar sticku er lu till Dutehman’s

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free