- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
221

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o. 28

kallare! O, mein Gott! Ja, skrik pil bara; ni får
ändå stå där till morgon! God natt, miss!

Miss Neymans läge var förfärligt. Skrek hon,
si samlades folk, och det blef skandal; 9krek hon
åter icke, så fick hon lof att stå där hela natten och
följande dag likaså erbjuda ett intressant skådespel . . .
Och benen värkte alt mer och mer. Det gick
omkring i hennes hufvud, det mörknade lör hennes ögon

— månen blinkade h&nfnllt. Hon föll i vanmakt . . .

— Herre jel — utropade Hans för sig själf

— om lion ger npp andan, så får jag i morgon lof
att stifta bekantskap med lync)i’en . . . Och håren
reste sig af fasa på hans hufvud.

Hvad stod att göra? Han sprang in efter
nyk-keln för att läsa npp saxen, hvilket icke var så lätt,
därför att miss Neymans underkjol generade honom.
Han blef tvnngen att något lyfta upp den samma ....
och oaktadt alt sitt hat, knnde han likväl icke låta
bli att kasta några blickar på siu fiendes vackra,
alldeles som i marmor formade och af månens
gröngula strålar belysta fylliga ben . . .

Hans bat erhöll nu plötsligen några droppar
medlidande. Han öppnade saxen, befriade missen,
och som hon

ännn icke
kommit till
sig, så bar
han henne
hem till
hennes boning.
På vägen fick
medlidandet
åter makt med
honom. Därpå
återvände ban
hem till sig,
men kunde
icke på bela
natten få en
blund i sina
ögon.

Följande
morgon
uppenbarade sig
icke miss
Ney-man, såsom
vanligt, i sin
boddörr för att.
ånyo uppta
aiua vokala
öfningar.

Det kunde
hända att hon
skämdes, men
det kunde
också bända att
hon smidde
ränker.

Och det
visade sig snart
att hon gjorde
det senare.
Bedan samma
dag på
aftonen utmanade
redaktören för
S. W. Review
mr Kasche på duell’ och sårade’ genast 1 början af
kampen hans öga. Tysken blef rasande och gaf
redaktören en sådan uppaträckning, att denne efter ett
kort, fåfängt motstånd segnade till marken, tjutande
af alla krafter: enough, erwugh! (nog).

Emollertid fick hela staden snart reda på miss
Neymans nattliga äiventyr. Genom hvem det kom
till allmänhetens kännedom förblef obekant; sä
myk-ket åtminstone var säkert, att det icke var genom
Hans, fast också eiter duellen med redaktören hvarje
droppe medlidande försvunnit ur hans hjärta.

Hans gick med förkänningar af något slag från
fiendens sida och han misstog sig icke. BodUgarne
klistra ofta upp på sina dörrar annonser 0111 hvad de
ha till sain, och öfverst på den står alltid „M>tias".
Dessutom bör ännu till läsarens kännedom meddelas,
att hvarje grocery bmkar hålla krogar och
restaurationer med is, utom hvilken ingen sann amerikanare
skulle företa sig att dricka öl eller wisky.
Plötsligen upphörde alla att köpa is hos mr Hans.
Jättestycken levererade per järnväg smälte till vatten i
hans källare och åstadkommo en förlust på några
tiotal dollars. Hvarför det? . . . Hans märkte till

och med att hans egna anhängare hvarje dag hämtade
is hos miss Neyman, men knnde på inga vilkor
begripa, hvad detta ville säga, så mycket mer som han
ännn icke råkat i gräl med någon krögare.

Slutligen beslöt lian sig för att klargöra saken.

— Hvarför tar ni aldrig mera is ho» mig? —
frågade han på bruten engelska krögar Peters,
hvilken en dag gick förbi hans butik.

— Men ni håller ju er icke mer med is!

— Huru? Håller jag icke?

— Ja visst. Det veta ju alla.

— Aber, jag håller mig med is!

— Men, hvad är detta? — frågade kriigarn,
i det han pekade på boddörren.

Mr Hans kastade en blick på den samma och
blef grön af raseri. Någon hade bortskrapat t ur
ordet „Notice", på grund hvaraf „Notice" hade
blifvit „No ked. v. s. det finnes icke is.

—! Donner Wetter! — skrek ban och skyndade
genast grönblå och darrande in till miss Neyman.

— Det är nedrigt! — skrok hau i raseri. —
Hvarför bar ni skrapat bort en bokstaf för mig ur
midten ?

— Hvad för slag? . . . Har jag skrapat
någonting bort från er midt? — frågade miss Neyman
näsvist och tillgjor|]t sin dödsfiende.

— En bokstaf, säger jag er, bokstafven il Ni
har skrapat bort ( för mig! Aber goildaml jag skall
visa er ... Ni skall f& betala för isen . . GtMam,
godda>n\ . . .

Han förlorade sin sedvanliga kallblodighet och
tjöt som en galning. Folk började samlas.

— Hjälp! — skrek miss Neymau, —
Dutcli-man har blifvit galen; han påstår utt jag skrapat
någonting bort från midten, meu jag har icke gjort
någonting åt honom. Hvarför skulle jag då skrapa
någonting och hvad skalle jag ha skrapat? Ingenting!
Men vid Gud skulle jag icke ha god lust. att skrapa
ögonen ur honom, om jag blott kunde det . . . Jag
är en stackars kvinna, ensam — han kan äuuu ta
lifvet af mig här, plundra mig ....

Hon brast ut i tårar. Amerikanarne togo icke
reda på hvad som var å lärdo — amerikanarne
öfver hufvud kuuua icke uthärda kvinnotårar — utau
fattade belt enkelt mr Hans i kragen ock gåfvo
honom en spark. Dutchman sökte sätta sig till mot-

värn, men tjänade väl det till något? Han flög som
en indianpil utskjuten från en båge öfver gatan rakt
in i sin egen grocery och tumlade raklång öfver
disken.

En vecka härefter hängde öfver lians butik en
stor målad skylt. Denna afbildade en apa i blus,
hvitt förkläde och vantar — med ett ord miss
Neyman. Nedanför stod med stora bokstäfver: tQrocery’n
under ajtan."

Folket skockade sig framför skylten. Skrattet
lockade äfven miss Neyman ut på gatan. När hou
fick syn på skylten bleknade hon, men förlorade icke
fattuingeu, utan anmärkte:

— Grocery’n under <n>an1\ . . Ingenting
underligt, Dutchman bur ju själf ofvanom sin grocery.

Slaget träftade henne likväl kännbart.
Middagstiden hörde hon httra en hop born, som kommo
från Bkolan och gingo förbi, stannade framför skylten
och utropade:

— 01 (hals miss Neyman! God evening, miss
Neyman!

Det var redan för mycket. Om aftonen, när
redaktören gjorde siu visit hos henne, sade hon:

— Denna
apa — det är
jag! Jag vet
det nog, mne

Dutchman
skall också få
stå till svars
härför. Jag
skall tvinga
honom att ta
ner skylten,
tvinga honom
utt i min
närvara slicka
bort apan fråu
densamma I

— Hvad
tänker ni då
göra? . . .

— Jag
tänker genast
bege mig till
domaren.

— Huru ?
Nu genast?

— I
morgon . . .

Följande
morgon begal
hon sig till
Hans och sade:

— Hör nn,
herr
Dutchman I Jag vet
att. apan skall
löreställa mig,
och därför,
vill ni icke
vara aåvänlig
och komma
med mig till
domaren. Vi
få se hvad
ban kommer

att silga?

— Jo, att jag har rätt. att måla på min skylt,
hvad fan jag vill.

— Nå det få vi alt se sedan.

Miss Neyman knnde knappast andas.

— Men hvem har sagt er att apan Bkall
föreställa er.

Mitt samvete. Låt oss nu genast gå till
domaren, eljes kommer scheriffen att föra er dit i
fotbojor !

— Ypperligt, jag skall komma — svarade Hans,
säker om segern.

De stängde sina butiker och begåfvo sig i väg,
hvardera funderande på nya liämdplaner. Först vid
domaren Daconvilles dörrar kommo de ihåg att
ingendora af dem kunde tillräckligt engelska för att
förklara saken. Hvad stod att göra ? . . .

Men acherifien, mr Dawis, såsom polsk jude
kunde såväl tyska som engelska.

De gingo till honom.

Scherifleu höll på att. resa ut; hau satt redan
uppe i sin kärra.

— Dra’n åt h-el — skrek han. Ni rör upp

Russalka-ballongen på nRamojed4 vid Skatudden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free