Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDEN.
2^3
AFSKED.
Nov o*l I
af
Paul Robran.
Oivers, fer ..Tiden".
Sten iröken Muller hörde ej till dem sinn bringades så Hilt ur fattningen.
Bliurn lion blef tämligeri kyllgt mottagen, utbrast, hon ilock i extas ilfVer don
underbart! härliga skizz, pil hvilken han arbetade.
.Kan jag fö titta på I i tet medan ni målar? Jag villo s<1 gärriii se huru
det går till."
nÅh, !jag’bSr!4’ mumlade Itill. .Det llr VSrklltfen ingenting ätt sc på."
Hon stod en liten stund tält bakom honom.
.Ni kommer nog att skratta it mig," sade hon slutligen med ett naivt,
halfTnrlåget skratt, .men jag ville så gärna som jag lefver" —
. Hvad då - ?"
•„Äi*, jng tilrs rakt inte säga dut.’ —
’Så låt bli då,’ tiliiktc Bill.
.Men ni frågar jii inte hvad det vår jag ville!"
1 -Jag skäll väl’inte vara så påflugcrt häller!"
„Jo, jäg ville så gärna måla ett enda litet, hell, litet ttig på er taga."
.Det gàr inte för sig. min bästa fröken. Här gäller hvart enda
penseldrag. Ni kunde åstadkomma en oberäknelig skada."
.Nej. för Onds skull, det vill jag inte! Det blir antagligen ett
lnäster-värk oe,h därför skulle det hafva gladt, mig så mycket att kunna säga till mig
själf, medan människorna omsvärina er talla pä utställningen: där har du varit
ined på ett hörn!"
Bill förblef oberörd.
.Stlir det er, om jag sätter mig hilr en liten stund på dikeskanten och
ser på medan ni målar?"
1 .Jag låter aldrig störa mig vid arbetet."
Fröken Miiller slog sig ner under de svajande rågaxen. .Vet ni, herr
Winkler, att i dag är ni helt annorlunda än vanligt 1*
.Hnrndan är jag då vanligtvis?"
„Ni brnkar vara munter, glad och snillrik —".
.Tackar. Och nu?" —
„Är ni fasligt fdrbobållsam och tråkig!"
.Det ;ir min egentliga karaktär, jag är en af de tråkigaste människor
som lins."
.För friids skull, hör då upp! Jäg kau Inte uthärda att höra er förtala
er själf på det viset."
.Fråga blott mina vänhor och de skola gifva bckrältelse därpå."
.Kanske skulle jag erhålla ett annat svar ifall jag Irågade edra vänner,"
inföll hon käkt,
Bill var i tillräckligt Irritabel sinnesstämning för att illa upptaga denna
anmärkning. .Tillåt mig säga — för en nug flicka soin ni —
.Hvad?" frågade hon och såg honom stint i ögonen.
.Var detta svar något — moget."
Hon gjorde en förskräkt min. .Mon min Gud, jag har väl inte sagt
något farligt! Jag har i Berlin så ofta hört omtalas huru damerna svärma
för ei", att —"
„Jag har ännu aldrig komprometterat någon dam."
„Ni är i dag i en sinnesstämning som bevisar huru starkt bortskämd ni
är utaf oss. Eudast en bortskämd person kan tillåta sig den lyxen att vara
ohöflig."
.Jag ber om ursäkt, men jag sade nr jn på förhand, att uuder arbetet" —
.Låter til aldrig störa er. Jag stör er således?"
Bill rykte på axlarna utan alt svara.
Denna gång var det Iröken Muller omöjligt att ej låtsas förstå. Hbh
reste sig hastigt. .Adjö, jag hoppas ni en annan gång uppför er artigare —
då ni inte håller på att arbeta. Ni ohöiige herre!"
Bill insåg att han gått för långt.
„Ni måste furlåta luig! Ser ni, jag är värkligen aldrig vid sällskapligt
lynne, ja, knappast tillräkuelig då jag håller paletten i handen. Till och ined
initia bästa vänner misshandlar jag."
.Hör jag också till dem?"
" .Tviflar ni på det?"
.Inte längre," svnrnde hon lifligt och trykte eldigt hans haml. „lnte
längre! Man kan Inte vara ond på er. Adjö! Må ingen anitan kottima och
störa er!"
Fastän hon htill gotl min, hvilade ett. inbin på heiiniis p.lnnà öch tänderna
tryktes hårdt in i underläppen. Hon själf var deti enda ’porton, mot hvilken
hon brukade vara ärlig. Hon liirstod godt att hon lidit Ät1 tiefleilåg. Bill
hadd kurtiserat henne 1 rätt skarpt. Det hade varit henne nog lör att skapa
sig framtidsdrömmar, hvilka alltid gingo ut på, att genom ett godt parti befrias
nr dè bet,rykta lörhlillatiden, hvari hon léfdë. Lika lätt’ Som hennes fantasi
bygde dessa lnftslott, ’lika lätt brukade dc ramla. Och likvisst viltø hon icke
afstå Irån drönimarne och hoppet. Men livad båtade henne väl drömmarna då
uppvaknandet var sä bittert? Hennes bästa år voro förgångna, hennes spegel
sade henne ibland rätt oangenäma sanningar. Hvad hjälpte det henilö att hon
var vacker? Till hvad nyttade hennes munvighet och klyftighet. Dummare (tell
fulare flickor hade fått män och spelade fin en roll i sällskapslifvet. Henne
kurtiserade ma», men förlofvade si£ med en annan. Och så stod hön där
ensam med sin brinnande äregirighet, sin längtan att blifva beundrad och’ sin
ålund, denna gnagande afund, soln pinade henne då hon såg en annan vid målet,
detta så ifrigt efterlängtade sällskapsllf, där man på nåd tillät henne vara med
i skänkta kläder.
Än en gång såg hon siu framtid npprnllas inför sig, sådan hon inte ville
se den: beroende af Borowsky, hvilken förhöjt den knapphändiga nådepeiisionen,
sora eljest varit Ingom stor att svälta ilijäl på; som fattig släktinge tvungen
att hålla honom vid godt lynne, det vill säga smickra honom, låtsas vara
intresserad då man "är färdig att, dö af ledsnad — och likvisst, om lion hade
kunnat bli hans hustru! — Och hvarför skulle det inte kunna ske? Helga
var jn ständigt sjuk och husläkaren hade ofta yttrat oro lör hennes lif. —
Hennes lifliga fantasi var strax beredvillig att måla denna sista bild i
de mest bedårande lärger. Hon ämnade inte blifva så foglig som Helga, hon
skulle nog förstå att taga hand om tyglarna och bättre begripa att, njuta al
Borowskys förmögenhet.
Med sådana tankar tog hon plats vid Helgas bord, och medan
konversationen trögt och långsamt skred framåt, sysslade hennes hjärna oafbrutet med
angenäma framtidsplaner; hvilka alla gingo nt på Holgns död.
Om kvällen sutto de båda damerna likgiltigt småpratande ute i trädgården,
inodau Borowsky gått ner till brilniissalongon. Plötsligt rykte Helga till;
fröken Mitfler såg huru blekhet och rodnad växlade på hennes ansikte.
Ögunblik-ket därefter stod Bill framför dem.
Helga sansade sig genast, men det var redan för sent. Blixtsnabt hade
Helenas skarpa blick fattat situationen. Nit förstod lion också Bills uppförande
på morgonen. Sedan han slagit sig ned bredvid dom och suttit ön stund,
öfverlämnade hon sig småningom åt ett helt virrvar af tankar. Bill hade
tillbakavisat henne och det hade djupt särat hennes fåfänga; men ban intresserade
sig för Helga och Helga älskade honom — det hade hon klart lör sig. Hon
kände också Helgas impulsiva karaktär, hon auade hvilken passion denna
stillsamma, ofta apathiska kvinna kunde vara mäktig — hvad hade väl hon för
anledning att spela försyn för henne.
De två andra misstänkte hennn inte. Alt omkring dem rar så stilla.
Luften var tung och varm. Ett par döende rosor, lästade vid Helgas bälte,
doftade ljuft berusande. 1 granna färger lekte den nedgående solens sista
strålar uppå floden, irån hafvet återvändande båtar drogo långa, mörka fåror i det.
rödgulskiftande vattnet. Bill skrattade inom sig öfver att han satt där så
sentimentalt hyggligt bredvid don unga frun. Han skulle haft lust att säga ett
par lustiga vitser. Men så tykte han det, var synd. Kvällen var så vacker.
Don tykt.es icke egnad för några passionerade känslor eller öfvermodiga
handlingar, utan endast t.ill att försjunken i drömmar glömma sig själf ett par
timmar, helt vänskapligt, sällskapa med den lilla blyga frun och så dygdigt som
om galutipannau Bill i Berlin aldrig existerat, likt en ärevördig biktfader lyssna
till hennes skygga, men dock så sorgliga bekännelser — och hon hade så
lür-troendefullft Sgonl Hon tog sig väl’ ut I månskenet. Hennes figurs nyuka
linjer syntes än ’mjukare och han hade alltid svftriuatflför sådana
kvinnogestalter.
Sedan han sktlts ifrån hemic, läxade ban kraftigt npp sig själi ooh beslö 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
