Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228a.
TIDEN.
N:o ?8
den „tug fust honom I" En polis var dun första att
ta mig i kragen bakifrån och jag blef genast gripen
af ett tjngutul persouer.
•
Caserio är mycket förvånad öfver att ännu
befinna sig vid lif. Han var öfvertygad om at| ban
genast efter missgärningen skull blifva lynchad,
söndersliten af folkmassan, ooh blef mycket öfverraskad
af att några minuter hunno förflyta mellan dådet och
gripandet. Han tror att om ban skulle kunnat, förutse
detta, skulle det varit hunutn möjligt att fly.
„Ah, om jag hade vetat", sade ban, „Bknllejag
ej hufva försökt flv: jag sknlle hufva gömt mig hland
massan och ropat: „lefve Carnot!" af alla mina
krafter".
Af denna detalj synes att Caserio beklagar blott
en snk: att han ej bevarat sin kallblodighet. För
öfrigt, säger ban om sitt brott: „Jag vet ej, nrn den
man, som jag dödat, heter Carnot.: jag har fått
tillfälle att döda en republiks president, jag har gjort,
det. såsom jag sknlle dödat hvilken kung ellor kejsare
som htslt, likgiltigt af hvilken nationalitet. Jag,
anarkisten, har slagit en statschef, som inbillade sig
hafva rätt att disponera öfver ett folk."
Därefter gaf ban belt artigt, med eu förfärlig
cynism, domstolen en lektion i konsten att „riktigt"
applicera ett dolkstiug. Han förklarade huru man
måste hålla vapnet,, linrn man skall vrida liunillofven,
huru man med någon vana kan med ett dolkstiug i
hvilken kroppsdel som hälst, gifva ett dödligt, sår.
Car-nots mördare önskar bli ansedd som mördare till yrket.
—i.
Vigarfvet.
Skizz af Ninni .).
Mälarens vågor hade
lagt sig till aftonro. Nattens
stillhet utbredde sig öfver
land ucli sjö. Månen höjde
sin sillverskilva öfver
trätopparne. Emot den
blekgrå natthimmeln aftecknade sig kontnrerua af
Thors tempel. Gudabilderna i lundén kastade långa,
skarpa skuggor på den nedtrampade markeu och
emellan dem reste sig vålnadslika höga, hvitstammiga
hjörkar.
Inom skidgården, som hägnade templet och den
heliga lundén, |rädde tvänne människoskepnader.
Ljud-lösa, skugglika suiögo de sig fram i riktning emut
gudahuset.
Don kortare al de båda var eu medelålders
kviiiuu. Omkring sitt liulvud hade. hou virat ett
bredt, enfärgadt, kläde, ett. tecken därpå, att hon bar
sorg. — Hennes rörelser voro varsamma och spejande.
Emellanåt stannade hou för att lyssua och gaf då
siu iöljeslagare ett tecken att förhålla sig stilla.
Denne var en belt ung man, lång och axelhred.
En tätt åtsittande, blå låugtröja framhöll
fördelaktigt haiiB starkt hvälfda bröstkorg. l’å hufvudet bar
ban en bredbordad hatt, under hvilken ön massa
vå-gigt, ljust här nedföll öfver skuldrorna,
Hå de uppnått tempeldörren stannade kvinnan
och lysstiade. Sedan hon förvissat sig 0111, att ingen
mänsklig varelse befann sig i närheten, låste hon
varsamt, upp dörren. — l)e, trädde ill med
Ijnd-lösa steg.
I templets lörsal rådde en haltdunkel skymning,
som det genuin de talrika takfönstren inströmmande
månljuset icke helt och hållet, förmådde genombryta,
ifrån försalen kommo de iu i sjllllva hufvud- eller
atortemplet.
Ilär brann på ett järnbeslaget altare en
fladdrande låga. Den al’ luftdraget häftigt uppblossande
elden spred i förening ined det genom takluckorna
inträngande månskeuot ett obestämdt, mystiskt
ljusskimmer uti åsarnes honing.
Invid fondväggen, pä en i bjärta färger målad
och starkt lörgyld fotställuing reste sig manshög ocli
rödskäggig Thors bild. Den vördige åsen var iklädd
en lifrock af skarlakan rikt besatt med guldbroderier.
Öfver lians axlar hängde en röd, guldstickad yllekappa.
Bom fasthöll» af ett stort bågformigt guldspänne.
Uppå kappan blänkte karlavagnens sju stjärnor i
silfver. Midjan omslöts af ett haniishredt silfverbälle,
hvilket, var fuliristadt; med hemlighetsfulla runor. I
sin jilriibehandskade högra hand höll guden siu
oumbärliga, alt. förkrossande hammare. Denna var
utarbetad ut drifvet silfver, ett miistorvärk al kuustflit
och artistisk smak. Uppå idolens annar blänkte
luns-Bivn guld- och eifverringar, men omkring dess hals
blixtrade, belagd med dyrbara pärlor, den största och
skönaste ringen. Dundergudens breda träpaunu
pryddes därjämte af ett gyllene diadem, i hvilket pärlor
af färgadt, glas voro. infattade.
Till höger ifrån Thor stod Odin själf. Dou
högste af åsar bar en dräkt, som i dyrlmrhet och
prakt täflade med Thors. — Njord onli Frey,
äfvenledes klumpigt skurna i trä, lullämlade gudabildernas
antal, /»tvon do voro rikt prydda mod konstf&rdiga
smycken samt guld- och silfverringar.’
Framför Thor stod offerkaret af kop|iar och ett
bronsbeslaget altare, på hvilket låg en delvis förgyld
ring af gediget, silfver. Denna ring närmade sig
gudahusets nattliga besökare
Kvinnan steg beslutsamt tram till altaret samt
vinkade åt sin följeslagare att komma närmare. —
Denne tog nagra langsamma steg och såg sig
obeslutsamt. omkring.
Ilan» tvekan undgick ej den g-amla. Hon grep
honom häftigt i armen och hviskade halfhögt. — „ Min
son, kom ihag att ilin iader blifvit försåtligt mördad.
Ett mànhvarf bar snart gått. till ända och ännu
lefver lians baneman. Att hämnas diu faders död är
din heligaste plikt, och likväl liar dn dröjt med
att utkräfva Inlind på den skyldige. Hagnvalds ande
Anner ingen ro i högen, utan irrar fridlös hvarje
Santo Caserios dolk.
natt omkring till dess mördaren med sitt blod
förso-nnt brottet,. Svär mig ini. min son, pä denna heliga
ring, svär vid Frey, Njord och den allsmäktige asen,*)
att diu faders död blir försonad förrän trenne
sul-hvnrf tilländalupit. Svär, att, Thord-Kigvaldsson skall
få sin bane genom dig, förrän den tredje natten,
räknad från denna, ljusnat i dag."
Sunen lyfte siu baud för att. vidröra ringen,
men drug den i detsamma hastigt tillbaka. — „Om
du viste mor ..." — stammade ban djupt upprörd.
— „0ui jag viste! Hvad? Du är feg,
Ey-inunil, du itr ej värd att nämnas Uoguvalds son. Din
far dräptes som sn knud uch du unnar honom ieke
frid i högen 1 — Du är häller icke läugre min son."
— utfor enkan med häftighet. „Barnlös Ilr jag
ilråu denna stund. Den fege har ej mor, ej släkt.
Feghets rätta löu är midstång. —"
Eymuuds ansiktsdrag antogo ett. ntlryck al
bestämdhet. Beslutsamt, trädde, ban Iraiu till altaret.
Undertryckande eu lätt durrning på tingrariie, fattade
lura ringeu ooh sade fast: — „I höga åsars närvara
loivar jag på donna ring, att inom trenne dagar taga
eu blodig hämd på min fars bauemau. Må Frey,
Njurd uch den allsuiilktige åsen bringa mig evig nfilrd,
uui jag sviker detta löfte." —
— „Vlil, min son. De liiiga gudar hafva hört
ilin ed." Därefter fortfor hon vänd emot idolerna:
— „böge åsar, allsmäktige gndar, gifven ert bistånd,
hjälpen Ragnvald» sun att förgöra dou illsiiiuude
dråparen. Fyra gödda uxur, fyra får, fyra af hvart
fyr-fotadt djurslag på markeu briugar jag eder så fgrt
kurpeu släkt siu törst i Thord-Sigvaldssons stelnade
blod. Vördade Thor, stor ibland isar, lånu din styrka
åt Uaguvalds son, att. ban måtte britigu siu
motstilii-dure inn lifvet. En ruuristud armring al renaste
guld skull varda lönen fur ditt bistånd. Fordrar du
*) Odin.
mera, slig, två marker silfver och kosteligt kläde
från Sliklagård lägger jag därtill, då Ragnvald» död
blifvit hämnad." —
— „Var lugn, mor, Thord-Sigvaldssou skall dö,"
— iniilU Eymund dystert.
— ,.Jng viste nog att dn icke sknlle bringa ditt
fäderneärfda goda namn på skam. Mod bara, jn förr
dn skrider till handling dess bättre." —•
Hennes sista uppmaning var öfverflödig, ty
Eymund hörde den ej. Han var redan utanför
dörren. Unn hade en oredig förnimmelse af att ban
höll på att kväfvas. Han flydde bor», nr gudahuset,,
bort ur öfverjordiska makters närhet.
Månstrålarne föllo på eu hög, hvass sten.
Stenen var färgad röd af bind. Eymnnd ryste.
Åsynen af blodet, gjorde honom feberhet, En vidrig
stank kittlade lians luktorganer. Högt nppe emellan
björkgrenarne dinglade en svart., formlös massa.
Ey-mund betogs af en fasansfull ångest. — Han gick
icke ülngre, ban halfsprang bort ifrån templets omgifning.
Kommen utanför skidgården, stack han sin yxe
och knif, hvilka han vid inträdet lämnat, utanför
in-inbägnaden, innanför lifbältet. Han kände, sig
betydligt lugnad, då han kände handen hvila på yxans
bronsbeslagna skaft.
Han slog in på en sidnväg. Vägen förlorade
sig i en af kreaturen trampad stig. Utan mål lör
sin vandring förirrade Eymund èig i löfskogen. Han
sökte fly sina egna tankar. Men de förföljde lionnm,
blodiga, skräckinjagande. Förgäfves försökte |mtl nr
sitt mi|lne Iramknlla ljnsa, behagliga bilder. Det
blodtörstande spöket kohl genast emellan.
Eymund påskyndade sina steg. Det föreföll
......... aum om en osynlig fiende varit honom tätt i
hälarne. Han hastade fi-unåt, ständigt frainåt, Utan
att hafva kbirt för »ig hvar ban befann sig.
Slutligen glesnade skogen. En inhägnad
späv-rade vägen för Eymnnd.
Inom det inhägnade området
växte lök, kål,
angelikaröt-ter ni. fi. andra matnyttiga
växter. Litet längre bort
höjde sig några grlisbevnxna
tak.
Eymnnd spratt till. Han
hade omedvetet styrt, sina
steg tili Thurd-Sigvaldssous
boning. — Han stannade och
såg sig spejuude umkring.
— Hans närvara hade icke
blifvit bemärkt. Alla sofvo
på gården.
Eyuiunds första tanke var att genast draga sig
tillbaka. Meu så erinrade ban sig alf . ......
Han stödde sig med aruieti mot eu mossbelupen sten
och drog (tøupt efter andan.
Nu vore ett lämpligt tillfälle . . . Hans blickar
mätte pröfvande takets böjd ifrån marken. Med
lätthet kunde ban svinga sig dit npp. — Eu åldrig ek
växte invid byggnaden. — Omkring dess starn skulle
ball fastgöra repet. Därpå skulle ban med dess
tillhjälp Utan svårighet, sviuga sig ned genuin takfönstret.
Denna plan föreföll huuum så naturlig och lätt.
utlörbar alt ban ofrivilligt smålog. Hau skulle döda
Thord i hans egen bädd, förräu denne hunuit väcka
sina huskarlar. Lönmördaren skulle få del strä|f hau
gjort sig förtjänt af.
I detta öguublick tänkte Eymund uteslutande
på sin döde fader. Han erfur eu enda alt,
öfvervägande känsla — begäret, att hämnas.
Uti tankarne såg lian redan Thurda blodiga
hufvud. Hau frossade af att för sina inre blickar
framkalla deunu inbillade syn. Iilud, — endast blud
kunde tilllredsslJllla bouom.
Likväl kände hau aig altfür upprörd, fiir ott
geuast skrida till bandliug. Vid utförandet at den
tillärnade gärniiigen erfurdrudes i främsta rummet,
lugn och kallblodighet. — Han ville därför lörst
vaiulra ett litet slag lur att briuga sitt »inne i
jämnvikt.
Ifrån lökgården ledde en bredare viig nedtill
betesmarkerna. Eymund följde denna väg. Dä kände
ban, att ban med siu ful stötte till |lågo|, föremål,
sum med ett klingaude Ijnd rullade emot vägstenarna.
Det bade metallklang.
Eymnnd böjde »ig neil ooh npptog ett
silfver-»päiitie i form uf ett fågelhnfviid. En dyrbar pärla
var såsoin öga infattad i hufvudet. En ofrivillig
darruing genomlopp Eymund Irån hufvud till fot vid
åsynen af smycket. — Hau liude igenkänt det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
