- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
230

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

230a.

TIDEN.

N:o ?8

tystnat utbrast hon med hetta: — „um du lägger
hand pi min fader, så skall hans dotter hilmnas hans
dödl" — Hon nitade nt »ig i sin fnlla llingd och såg
utmanande på honoin.

— „Jag skall huller icke nndfly dig Gunlög.
Flöden för din han.l vore lör mig den största sällhet",
iniö|| lian sorgset.

— .Skona min far, afstå ifrån denna ohyggliga
giirning neil jag skall blifva din trälinna. Hu begär
blod för blod, |ag erbjuder dig lif lör lif. Hvad min
fadiT brnt.il., vill jag med miu kärlek försona. Afstå
Irån ditt hämd ocli Freja skall glädas åt. din handling.
Den hulda åsynjan skall bistA oss och hon skull hlilva
vår fiirespråkerska hos Odin." — Hon talade
passio-nerailt, öfvertygande, mon Eymnnd invände bittert:

— .Du dömmer 111ig till eviga kval i Nårstrnnd,
förskjuten af människor ocli gudar. Väl är Frejus
mnkl stor, men litanior Nårstrands portar upphör
he|ines väld». Tag mitt lit, jag aktar det ej högt, men
min ed kan jag ej bryta." —

— .Fly, Eymnnd. flyl Förvärfva dig gods och
guld. Blidka därmed gudarnes vrede. Med fria
kämpars blinl liiraona Odin, med trälablod den starke Thor.

— Flyl |lissa genast segel."

— .Jag kan ej" — svarade hau, men hans
riist ljöd osäker och detta undgick icke üunlög. Hon
fortior öfvertalande.

’ — .Jag följer dig. Låtom oss fly tillsammans.

— Där borta, där östan vågen lägger sig till ro vid
okänd strand, där skola vi bygga vart bo. Där kunna
vi fcttndn, njuta af vår kärleks lycka. - Den
lasaiis-IIII In Iiiordgäniing, du sinnsatt, dig, skall däremut skilja
oss för allan tid. — Skjut icke din lycka ifråu dig."

Hon slog armarne oin lians hals, lutade sin kind
emot hans ocli tillade lågmäldt: .låtom oss fly." —

Helmes röst. vibrerade al längtansfull kärlek och
trånad. Hennes tonfall inneslöt, eu värld al sällhet..

Så retsamt ljusnade, så förföriskt sköu hade
ban aldrig förr funnit Gunlög.

Pålöljande nntt, klöf ett. mindre fartyg, drifvet
af raska årtag, Målarns böljor Älta sjövana karlar
föiile åriirnc, men Eyniiinil skötte själf styråren i
farkostens bakstam.

Vid lians sida stod Gunlög. Hennes uppsyn
riijite mod och oförskräckthet. Hon såg kärleksfullt
uppl till sin trolofvade och intalade honom mod och
förtVöstan.

Plötsligt stannade Eyiliunds blickar viil ilen
liiigr i stranden. Hau bleknade oe.li lians bänder
begynt’1 skälfva så alt |inn knapt förmådde hålla i »lyr-

åren.

Gunlög fiiljde riktningen af hans blickar. —

....... träillös plats vid stranden höj.|e sig en jordhög

af |m fots höjds Dess gulgråa färg tydde på att högen
nyligen blifvit uppkastad. Öfverst på högen reste sig
en sreiivård.

Gunlög fattade genast orsaken till deu synbara
ångest, som alsjieglade »ig i Eyiuunds anlete. — Hon
begynte leila samtalet på deras framtid. Hon talade
om pkärlek neil stilla lycka på främmande jord. Men
då lu|ten blefve Eymnnd kval under .sotad ås", så
skiilb- ban skjuta sin drake i sjön saml »körila ära
ocli byte på hafvet. Åsarne äter skulle de blidka
och’ föi värlvu deras gunst genom skänker och offer.
-|bill målade honom framtiden i så ljusa lärger, at|
lians samvete slutligen biol för ögonblicket fredadt.

Flyktingarne kände sig fullt, säkra lör
efterspaningar först, dä de gungade ute på Hottenhafvet.
De styrde kursen österut, med solon som vägvisare.

— Under färden råkado de ut för ett svårt oväder
samt blefvo våderdrifna till Enskär, eu större holme
på finska sidan. Holmen var bevuxen af låga
enrisbuskar och några förkrympta, nödvuxna tallar, i
hvilkas skydd ett par förlallna fiskarkojor reste sig. —
Från samma holme sprider i våra lider en fyr sitt
ljus, vägledande seglaren i nattens dnnkel. —

lliån Enskär varseblefvo de vid ostliga
horizonten eu sammanhängande landremsa. De fortsatte
sjöfärden i sydostlig riktning och landstego vid
Ly-pnrtö sund i nuvarande (instals socken.

Ställets läge slog au på Eymnnd. — Utanför
sundet hvälfde sig det oändliga hafvet. Innanför
detsamma öppnade sig fjärilar och sund eniellun
al-bevuxna stränder och steniga holmar. — Hau
timrade npp sitt lins på un holme uiidt i sundet.

Men oaktadt, Gunlögs hängifna kärlek förmådde
Eyiiiund likväl icke nr sitt tninun bannlysa det
lör-llnl.ua. Han» längtan till hemlandet tilltog, nnder
det att deu bcgåutnia meneden förföljde honom som ett
blodlöst spöke.

Då hauB samvetsagg blefvo honom outhärdliga,

sköt ban sitt fartyg ifrån stranden och ve den
lar-kost, som då råkade i hans väg. Ut,an förbarmande
lät han tillfångataga dess manskap. Bytet skiftades
i tvänne lotter, af hvilka den ena som offer tillföll
åsarne. Den andra hälften af rofvet delade ban
emellan sig ooh sitt, folk.

De tillfångatagne olyckliges öde var grymt.
De. som med hlig lösen förmådde friköpa sig, fingo
behålla lifvet. De öfrige offrade ban ulan
försköning åt gudarne. Alla frie män tillföllo Odin,
hvaremot Thor fick hålla tillgodo med trälarne.

Dylika blodiga öller fredade till en tid
Eyiuunds sjuka samvete. Men då därefter fruktan för
NåTstranils etterströminar ånyo bemäktigade sig
honom, begynte den blodiga leken på nytt.

Eymiinds söner liiljde sin (ar i spåren. De
blefvo djärlva, oförvägna fribytare, hvilkas spär stiiilse
fläckades af blod och hvilkas lifs bela sträfvan
utgjorde rul och plundring.

På nämda ort lefver ännu i våra dagar bland
äldre personer traditionen ont dessa ilrån Sverige
inflyttade sjöröfvare, hvilka i lorna tider gjorde
nöjden viilu omkring osäkor.

För sent.

Berättelse för .Tiden" af .Is».

Motto: llnil du Irilgst warma ich weine
Uml ich weibe om iiiich alban.
Ifab’ di’;h gohlihl inni mnsB ’lie-h lasson
Und es köiinte ilocli gån*/, audors Hein.

Hon säg houom fiir lilrsla gången hus siu kusin
på landet. Hun var eudaat lä år gammal, inen då
redan hade hon Rist sig vid honom, ty lian var så
ståtlig och vacker och bevisade henne en viss
uppmärksamhet,, hvarvid hon ej var van, dä hon af alla
betraktades äuiiii som ett barn. Hon beundrade
honom såsom idealet, lör man och långa stnnder kunde
hun sitta tyst på en stol och förstulet se på honom,
på hans välformade ansikte mod de svärmiska, en
smula melankoliska ögonen, den höga pannan, det,
vackra vågiga håret och det mörka välvårdade
skägget. — Om aftonen låg hon ofta vaken och förestälde
sig liiinom såsom en medeltidens hjälte eller förtrollad
]irins. — Hall däremot hade ej eu auing om alt, sont
rürde sig i detta lilla flickhjärta. Hon förelöll honom
lör ling för att. ega några så svärmiska känslor; och
oaktat hän i sitt. sätt, inlade en viss artighet liksem
mol fullvuxna fruntimmer, var lioti dock i hans iigou
endast ett. barn. Men lmn intresserade honoin ined
sina små allvarsamma ögon ocli sin grubblande
inåtvända blick. Hon var ovanligt tyst och en smula
lillgamuial. I bela hennes sålt var något, skygt och
tvunget, och det första någon tilltalade henne b|of
|inn alldeles röd och fick dä endnst fram ett. sakta
fåordigt »var. Det fans ej något hos henne uf
ung-domafriskhet och glädtighet; bekymmer tyktes liksmn
halva Irykt. siu prägel pä henne och detta gaf
hennes ansikte uch väsende något onaturligt. Han
tykto synd om henne och gjorde alt för att. glädjn
henne och för att skingra det främmande och tvungna
förhållande som rädde dem emellan. Men han
lyckades häri intet eller föga, ty för hvarje gång ban
tilltalade henne, for hennes blick oroligt till de andra
som voro närvarande, liksom oin den ville utforska,
om någon lyssnade på hennes svar, ty i så fall skulle
man bestämdt, tinuu dof dumt och enfaldigt. Om hon då
märkte, att man gaf akt på henne, biel hon än mera
liirvirrail, rodnade starkt, slog ned ögonen och kom
sig ofta ej ens för alt svaTa. Däi-euiot, oui de befunno
sig ensamma blef hon mera förtrolig, ja hon kunde
till och med då berätta honom litet, från sitt hem och
siu barndom. Hon talade med honom om siu mor,
soln var hennes alt, hennes afgud. Vid huus Iråga
om hon ej hade sy3kon mörknade hennes blick och
hon sade: „Jo, jag har en syster, men hon llr flere
år äldre iln jag och hon bryr aig ej mycket oin mig."
.Men ni har väl flera jämnåriga kamrater från
skolan", sade han. .Nej, jag har ej några vänner",
svarade hon, „jug förstår mig ej på mina kamrater och
de tycka ej om mig; men jag liar Ju mamma och hon
håller så mycket, uf mig. Hon säger aldrig att jag
är dum eller ful. hou tycker om mig som jag är".

„Meii det, gör väl äfven er syster", invände hau.
Åter drog liksom ett mörkt moln öfver hennes a|lsik|e.
Hon svarude ej, utan såg giubblaiide ut I rymden.
Man lic.k ju ej tala illa oui sina anhöriga, hade
hennes mor sagt,; därlör teg hon.

Efter några dagar reste hon åter hem. Modren
tng gladt emot henne och trykte henne ömt till sitt
bröst.. Hon var ett vackert, behagligt fruntimmer mml
ett ilrag af vemod i det tina kvinnliga ansiktet. .Har
iln haft roligt på din resa", frågade hou Ingrid, sedan
de första ömhetsbetygelserna voro öfver. .Jag vet, oj,
mamma, hos dig llr ändock bäst", sade hou och suiiig
sig tält till modren. .0 säg inte så", sade fru
Tallgren iimt tillrättavisande, .iln måste äfven tycka om
de undra: hvad (lit blefve tör en enstöring om du blo|t,
sutte hos mig. Men berätta mig nn, hnru mår Anna
ocli hennes man? Ingrid lindé ej till att svara, ty i
det samma öppnades dörren och in trädde eu vacker
ling flicka, som hade en påfallande likhet med fru
Tallgren, så man genast såg att det var hennes dotter,
inen i hennes ansikte fauns ej ilet svårmodig|| ilrag
som I modrens. Hennes ögon voro ganska små, mon
vackra, och deras glans liirhiijdes ännu af flntekiiade
svarta ögonbryn och af hennes svartu bår, som i tvä
lockar graciöst föll ned öfver den hvita välformade
pannan. Näsan var rak och lin, niuiinen nätt. onh
näpen samt prydd med bländhvita tänder. Det enda, som
ej harmonierade med det vackra ansiktet, var hakan,
som var för grof till det bela. Till växten var hou
lång och kanske oti smnla lör fet. Händera» ooh
fötterna voro sinà. Hon gick fram och hälsadr eu
smula stelt på Ingrid i det hou räkte henne de
yttersta fingerspetsarna. .Nå, du hade väl tråkigt
som vanligt hos Amin", sade hon vårdslöst i det
lmn satte sig så att Inni lurade se sig i spegeln.
Hon log ilà hou såg sig däri ocli tyktes nöjd med
sitt utseende. „Ncj, du misstager dig, tvärtom lindé
jag myckel, roligt", svarade Ingrid Bkarpt, endast af
lust att säga emot henne. .Vilrkllgeii", nthrast, Aino
hånfullt, -nå hvem liar så lyckats lörtjusa dig? Om
Anna har du lüruf ej tyckt mera om än om alla undra
eller lika litet som om alla audrn. Men 1 torden
ändock sympatisera bra, då jag rätt tänker efter, tv hon
hör ty jnst till de klyftigaste, ma Gnd veta". Hon
slog lill ett klingande skräll och såg menande på
Ingrid; sedan fördjupade hon sig åter i betraktande
af sig själf, huru hou såg tit då hon skrattade, oin
det klädde henne väl. Ja mycket bra. Ilenues vackra
hvita tänder kommo då utmärkt, till gällande och
g|u|de god effekt, men hon knep llir mycket ihop
ögonen, |leuna ovana måste hou försöka lägga bort. —
Ingrid hade vid hennes urd rodnat ända upp till
liår-fästet. Hon sökte länge iiirgäfves etter något’ svar,
slutligen ande hon: .jag sympatiserar ej det ringaste
med Atina, |neil jag gjorde där hos lie||ue bekautskap
med eu ling magister, som Är mycket begåfvad och
stilig". .Ah, du börjar redan på att kokettera",
afbröt, lie||ue Aino, „det är nästan tör tidigt, lin
lilius!. uf den rätte sorten, en som endast lår mal i uinnnen
di eu herre närmar sig! Nå huru såg ban ut din hjälte?"
Ingrid ångrade redan att hon talat om honom. Nu
Bkulle Aino bestämt alltid göra sig lustig öfver henne
och honom. Hon svarade ej. Aino upprepade sin
fråga, .Jag bryr mig ej oui att. svara", sade Ingrid.
.Du gör bara narr af mig". „Äh, ser man på
fröken Näsvis. Saken tyks vara sjuk efter som man
tar illa uppl" .Hvad vill du di veta om honoin",
sade Ingrid uppbrusande, „haii är som alla andra,
men jag är säker om att ilu ej skulle tycka om
honoin; hau är lör mycket allvarlig och tänkande for
att falla dig i smaken’. .Kanske eu teolog?" —
„Ja, lian skall gå teologin» lärda bana och stanna vid
universitetet". — .Han tyks ha’ öppnat sitt hjärta!
Ni, hvad heter ban ili’. — .Artur Stil". — .Hiir
bara på dig, du vet ju älven hans förnamn! Kanske
I redan ären „dn"? När skall förlofningen eklateras?"
Ingrid blef ån mera generad. Hnu smög sig närmare
till modern liksom för att begära skydd emot systrens
försmädliga ord. .Aino" stille modren strängt, .ilu
skall ej göra Ingrid ängslig då hon just. kommit, hem".
Aino kuykte förnärmad på hufvudet: .Du tar alltid
Ingrids försvar, tila hon blir så bortskämd att hon ej
tål det minsta skämt". Hon reste sig npp och gick
bort, men så att, hon kom att gå just förbi spegeln
och hade tillfälle att se bnrn hennes klädning satt.
Hou gick på sitt rum. Tänk om lion sknlle resa nt
lill Anna, blir var det nu bra otrefligt om sommaren
di nästen alla flyttet bort. Hon kuude Ju försöka pi
ett par dagar. Kanske skulle hou lyckas att bringa
till sina fötter deu allvarlige teologen. Det vore en
seger, som skulle reta Ingrid. Teologerna bruka ju
vara si ovana alt se fruntimmer och därlör si lät.l
a ii tända. IIuu log förnöje åt. sitt, påhitt, - Efter ett
par dagar reste hou, lill förvåning för sin mor ooh

Ingrid. (Forte, lölior.)

* *

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free