- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
231

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o. 29

TIDEN.

231

AFSKED.

Novell

af

Paul Robran.

ülvcrs. Tör „Tiden".

Men lugnet ville inte komma. Ängens hela inscklvilrld, 1 i I vari al de heta
solstrålarna) sjöng och snrraile omkring honom. Kör lians inre framstod tydligt
hennes hild, så tydligt att lian godt kunnat måla al den: det lileka ansiktet,
de sorgsna ögonen, den veka gestalten. Men hvad hade han egentligen för
grnml att spela Joseph? Af hänsyn till Borowsky? Tog då denne själf någon
hänsyn till sin hustru? Och för hvem eljest?

Han sprang häftigt upp och gick hemåt.

Dagen förgick långsamt och enformigt. Af Borowskys familj lät ingen
se sig. Helena Miiller hade skylt pä hulvudvärk och dragit sig tillbaka på sitt
rum. Det äkta paret iritog sin middag på tu inan hand under tystnad.
Borowsky kände sig generad och förargad. Kunde ban väl förlita sig pä Bills
tystlåtenhet? Ty att denne sett dem kunde liati inte tvilla på. Efter måltiden
försvann också Helga och stängde in sig i sitt rum ända till kvällen.

Mörkret bröt in. Nere vid flodstranden svärmade massor af människor
kring de löfprydda båtarna, å hvilka man började tända de kulörta lyktorna.
Nu lyste också marschallerna på molorua i två rödaktigt flammande pärlrader.
Ett par raketer stego mot höjden. Dä lossades från stranden don
blomstersmyk-kade båten, i hvilken orkestern satt, och for under jublande musik npplör
strömmen på det stilla vattnet. De andra båtarna följde och inom kort var floden
betäekt liksom med en förtrollad Ijusskimrande, rörlig blomsterrabatt.

Borowskys båt låg lardigsmyckad vid trappan. Men ingen kom. Helena
hade låtit säga att hennes migrän tilltagit, Borowskys lynne biel sämre med
hvar timme som gick. Det enda som anstått honom att göra, nämligen att tala
öppet med Bill, det tordes ban inte. Han ville hällre undvika honoin. När
Helga nu koin neil, färdig till utflykten, begagnade ban sig därför af någon
obetydlig anledning till att gräla på henne och slöt sin harang med den
förklaringen, att han alls icke ämnade fara med, alldenstund hon förstört nöjet
för honom.

Hvarpå ban med en väldig dånskräll försvann in i sitt rum.

Helga stod en stund obeslutsam; så kastade hon hufvudet bakut med en
beslutsam knyck och vandraiie nedåt, straudeu. Där stod en tät mur af
åskådare, på afstånd såg man de återvändande båtarne nalkas, man kunde redan
urskilja lösryckta tonor, muntert skratt och ett mummel af talande röster.

En oemotståndlig längtan grep henne; längtan elter en varelse, som ej
grälade på heune då hon icke förtjänat det, som fnte tyranniserade, henne.
Längtan efter honom — efter Bill.

I sorgsna tankar gick hon utmed stranden utåt hafvet, till dess hon kom
ifrån den största folkmassan. Då satte hon sig ned på ledstången af en
ång-båtslaiidgång och invllntado det glada tåget,. I täta rader ströko de fullastade
båtarne lörbl, från mer än en t.illropadcs den ensamma där uppe något
muntert ord och till och med en och annan ms föll ned för hennes fötter. En
liten hvitmålad båt boklädd ined ormbunkar for tätt förbi hennes inproviserade
hviloplats. I den satt en ensam herre. Det var Bill. Han kände igen henne
på hållningen och befalde båtkarlen att lägga till.

Hennes första tanke var att fly. Men hade hon också haft kralter
därtill, så var det, Hkvisst för sent. Han stod redan framför henne.

„Kom med," bad han.

Hon käude att hon borde säga nej. Men hon kunde inte. Hon såg
honom rätt i ögonen. Trots det inbrytande mörkret kunde de i hvarandras
blik-kar läsa huru lockande det. vore att sida vid sida på tu mun hand fä gunga
fram i den stilla sommarkvällen.

Hon steg ned i hans båt.

„Ro längre ut, åt balvet till", ropade Bill åt båtkarlen, hvilken på
uieck-lenburgervis rodde stående med ansiktet vändt mot fören.

.Åh nej!" sade llolga ängsligt.

rI.åt oss det," bad lian innerligt och slöt hennes händer mellan sina.
Hon lät honom hållas. Hennes hjärta var för fullt tör att kunna tala.

Ett par kraftiga årtag törde dein långt från de andra bitarna, hvilka nu
med musiken i spetsen vände äter uppför floden. De voro d« enda som rodde
utåt. De hade redan passerat den sista marschallen på yttersta ändan af östru
mulon. Vattnet dåuude på afstånd och en lätt dyuiug höjde och sänkte båten.

Hafvet låg mörkt, ocli hemlighetsfullt Iramlör dem, Iràn västra moluti blinkade
lyrtorneL i den högtidliga tystnaden, öfver dem glindrade stjärnorna, men ;U
väster höjde sig en hotande molnvägg. „Vi måste vända om, herre," sade
båts-karlen; „dot blir ett tungt arbete att ro tillbaka mot strömmen och där borta
nalkas ett svårt oväder".

„Blott ett litet stycke ut mot öppna hafvet" sade Bill.

De loro förbi de väldiga stockarna, på hvilka molons yttersta ända hvilade.
Vattnet slog och plaskade mellan dem. Där ute blåste stark vind från väster.
Ormbunkarna vajade Iram och åter öfver denis hufvuden. Eldfllrgode strimmor
kantade de inörka molnmassorna och ett dolt mullrande hördes.

Deras ögon möttes.

„När?" frågade Helga.

rI morgon, Skola vi återse hvarandra?"

„Nej. Vi fä det ju inte".

„Och nu i kväll skall jag taga afsked af er für alltid?"

„Det måste ske." Ilon slöt ögonen och andados tungt och siuärtfullt.

Bill fnttade hennes händer och trykte dein varmt.

„Och nu skall jag öfverlämna er åt ert öde? Inte lä hjälpa er?"

„Mig kan ingen hjälpa," svarade hon vemodigt, „ingen!"

Bill öfverlade om ban sknlle omtala den sccn, hvartill han varit ett
ofrivilligt vittne. På det bela taget hade ju ingenting betydelsefullt händt,
ingenting mer än hvad som kunde låta förklara sig på helt oskyldigt sätt, uch sä
stode ban där som angifvare. Dessutom, hvem vet huru hon skulle upptaga det!
Och hvarför mod donna obehagliga historia förstöra det goda tillfälle, hvilket
kanske aldrig mer skulle återkomma — det ljufva tillfället.!

En blixt ljungade öfver hafvet. Blåsten lor stötvis lram ölver vattnet,
som började blifva oroligt. Båtkarlen vände båten ocli med långsamma årtag
foro de upp mot strömmen. Man såg redan ljusen glimma genom fönstren på
de första husen.

Plötsligt kände hon ined förskräckelse huru hans armar omslöto henne
och drogo henne till sig. Hon lörsökte lossa lians händer, mon de höllo lasta
tag som järnkrampor.

„Helga," hviskade ban, „innan vi skiljas blott en, en enda gäng!"

Hon spände sinn händer mot hans axlar men en känsla al mattande lycka
betog henne nära nog sansen. „Jug vill inte", stammade hon ångcstfnllt.
„Båtkarlen, Bill, båtkarlen!"

Ljudlöst vilrjde hon Big mot lians milda och iluck så oemotståndliga kraft,
inot sig själf. Men hon kiindo oj iner. Hon gaf elter. Då lyste en blixt upp
näjden med ett klart skeu och strax därpå dånade ett förfärligt åskslag.

Ovillkorligt hade han släpt, henne fri.

„Hallo, lierrol" ropade båtkarlen, „nu gäller det att ta tag i årorna och
hjälpa mig ro så vi komina hastigt fram, annars bli vi genomblötta. So så,
flinkt, herre, flinkt!

Helga satt på 6in hänk, darrande i alla leder. Do båda männen rodde
af alla krafter upp mot strömmen.

Bill kunde ej lämna årorna. Denna häftiga skräll var visserligen endast
åtlöljd al svagare åskknallar, men det fortfur att blixtra och mullra och tunga,
mörka moln drogo lågt öfver vattnet. Det häftiga åskslaget hade afbrutit
festen. (ifveraft såg man båtar lägga till och människor fly undan ovädret. Helga
sprang ur båten oeli ilade liksom förtrollad upp till sin bostad. Bill, hvilken
fått lof att hjälpa båtkarlen, kunde först efter några minuter följa lioiine. Strax
utanför verandadörren tte.k ban fatt henne. Men hon gjorde sig loss ifrån
honom och skyndade iu i huset. Han vågade inte följa henne.

Hon störtade uppför trappan. Alt var tyst och stilla, lioiiom
glasdörren iu till hennes mans rum lyste ljus. Del var tryckande hett; liun kostade
upp fönstret, det kändes soln hvilade en cenlnertyngd på hennes bröst.
Lindblommorna hade slagit ut |inder den varma dogen och spredo ini en stark
siit-akiig doft. Stranden var som reusopad. Nere på båturna släktes de sista
papperslyktorna: oafbrutet blixtrade det från de rsgudigra molnen.

Denna ångest, denna gränslösa, bjärtslitande ångest! Rysning elter
rysning genumfor henne. Ännu tykte hon sig med en förnimmelse al ljuf lycka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free