- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
232

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

232

TIDEN.

N:o 25

känna trycket af lians starka händer som nilstan bolnngat henne. Nu hven
stormen ursinnigt fram genom de blommande trädkronorna, Svafvel gult
flammade ett bländande sken och en väldig skiäll följde tätt, därpå. I
besinnings-liis ångest hade hon flyktat från fönstret, ocli rusat ur rummet. Nu Btod
hon-bäfvande i den dunkla trappuppgången rich vågadt ej mera åtetplnda till sif|
rum. Hon fruktnde att hennes man, nppsftämd af ovädret,, kupdo kommij.’fn
till henne och hon saknade mod att ens visa sig lär honom* Säisteg
lipoftill-haka ned i verandan. Då hou nyss rusat upp i linset hade hon i
förskräckelsen lämnat ytterdörren öppen. Deri afkylda luften slog nn emot henne i
häftiga stötar och stänkte stora regndroppar på hennes brännande panna. Hör
kunde hon åtminstone vara lugn. Härifrån kunde ingen höra henne. Högt
snyftande kastade hon sig med pannan mot dörrposten. Dilr uto strömmade
regnet ocb blixt, på blixt aflöste hvarandra.

Plötsligt gaf hon till ett ångestrop. I det blåaktiga skenot hade hon
varsoblifvit en man, stående i skydd af en lind endast tà steg ifrån henne.
Men innan hon hann känna igen honom var det åter mörkt. Nu flammade dat
ånyo till i natten, och 1 det klara skenet såg hon det hemskt fruktansvärda
I ram för sig.

Bill sträkte armarna inot. henne och närmade sig.

Med den jättekraft, ångesten iugitver, kämpade hou mod dörron, hvilken
stormen nära nog rykte ur hennes bänder; och drog Ull den; med en sistu rest
af besinning sköt hon tör regeln.

Innanför don slutna dörren löll hon ned på sinn. knän.

Skakade stormen på dörren? Eller var det hans baud? Stud ban där
ute i blåsten gcnompiskad af regnet i den fasansfulla natten?

(Ich det, hven genom lötvärket, hafvet röt. Blixtarna allüstc hvarandra
och åskknallarna brakade. På verandataket smattrade regndropparna som
tusende hamrar frnn en holvetessmedja och hvarje hammarslag löll på hennes
stackars upprörda bjärta. Men viirrc än där ute i naturen rasade passionens
storm genom hennes kropp och i bitter vånda vred hon sig under kvalen af
sin förbjudna kärlok.

Genomvåt kom Bill hem till sitt hotell. Hans dårskap hade stegrats af
ilet motstånd han rönt. Förgäfves sökte ban intala sig förslAnd; förgäfves sökte
ban intala sig själl, det Helga icke vore hans första kärlek ocb antagligen inte
häller blefvo den sista. Det hjälpte (\j. Han erfor en häftig längtan att än
en gång trycka hennes lina, gensträfviga gestalt i sina armar, att få taga
hennes melankoliska lilla ansikte mellan sina bänder och kyssa det vaket.

Morgonen ilärpà lät ban anmäla sig i Borowskys hus. Jungfrun koin
tillbaka med det besked, att frnn var sjnk ocb bad herr Winkler ursäkta att bon
ej kunde taga emot. lian gal då flickan i uppdrag att återvända till sin
matmor med underrättelsen att han skulle resa ocb anhöll att emlust fä siiga
nådig frun farväl. Denna gäng var det fröken Miiller som kom med svaret.
jjMiu kusin är mycket ledsen, värkligen mycket, ledsen", sado bon „och ber mig
hälsa er hjärtligt och önska er en lycklig resa."

„År hon dä allvarligt sjuk?"

Hon ryckte på axlarna. „ Kanhända — jag fruktar all, hon blifvit för
mycket nppskakad i går afton".

„Hvad skall det betyda?" frågade Bill, slagen af hennes underliga ton.

Helena lekte med sina ringar; så säg kun ined ett försmädligt leende upp
pä honom. „Hvad det fröjdar mig att ni inte fått något men af ovädret; vet
ni, jag var riktigt orolig lör er skull! Sä synd att Helga skulle regla dörren
just i samma ögonblick ni till skydd mot regnet sökte bringa er under tak.
Värkligt syud, inte sant borr Winkler?

Fördömda kvinna, tänkte Bill förargad. Hon vet alt. „Jag förstår inte
hvart ni vill komma1’ sade han ohöll igt. „Jag var pä väg hem; om jag råkade
att söka skydd undau regnet just Iraiuför Borowskys hus, så —"

„Ja, icke sant", svarade hon hånfullt; „det gifves här i lifvet värkligen
underbara tilUälleu! Om nil herr Borowsky oekså kommer att taga det för en
tillfällighet — hälst elter den vackra båtfärden nt åt. ha|vel pä tu niuu haml..."

Bill spratt till. „Jasä, lill lack lör gästlribe|,cu spionerar ni pä den
stackars Helga?"

Hon förblef alldeles lugn ocb gjorde endast en föraktfull åtbörd med axlarna.

nSer man på så älskvärd ni kan vara! Skulle jag väl knnnat drömt
mig något sådant, då jag höll talas om liurn alla kvinnor svärmade för orl
Men ni anser inig sämre än jag är. Jag liar en dygd — jag kan tiga — oin
nämligen andra tiga."

Bill tog sin hatt och rusnde pä dörren utan alt säga farväl. Hvad hade
ban gjorl! gripen af vansinnig passion hade lian, då Helga stängda dörren för
honom, bultat och skakat ileu af alla kraltor. Han hade komprometterat henne.
Nu var hon heinlallen åt fröken Möllers diskretion; honom kunde hon inte skada,

men den arma lilla frun! Det enda hau hade att göra, var att resa redan
idag. Men resa utan all itu en gång få säga henne farväl? Vara så
förälskad och måsta uppge kampen af fruktan (ör sin liendes elaka tunga, en (unga,
hvilken ban dock liUl kunde lainga lill tystnad! Se henne ville ban likväl
iln en gåøg! Men lniliii skulle det. gå till? Fröken Möller måste föras bakom
ljuset. Borowsky kunjde ban qj mera gå till. Hans roll i deras hus var
utspelad ; dun gamle herrn undvek honom; Helga tog inte emot honom. Hou skulle
antagligen gömma sig inom hus liksom snäckan i sitt skal, intill dess all han
test. Nåväl! Så sknlle do få tro honom alrest!

I närheten al sitt hotell träffade ban herr Borowsky. De hälsade stelt
och gingo förbi hvarandra.

Oförskämda pojke! tänkte Borowsky.

Gamle syndare! tänkte Bill.

Bill packade sina koffertar ocb skickade dem till bangården. Så besfälde
ban en rosenbukett, hvilken ban sände till Helga med sitt kort neil ett enkelt
/i. />. c. På eftermiddagen, vid don tid då ångbåten gick till Köpenhamn,
vandrade ban med sin mållåda förbi Borowskys hus nedåt, hamnen. Han lindé tur.
Familjen satt och drack kaffe pä verandan. Bill hälsade artigt, fröken Muller
viftade till huuom med sin näsduk, Borowsky sysselsatte sig ilrigl med sin
kaffekopp oeh Helga böjde mekaniskt på biifvudot.

Bill hade uppfångat hennes matta blick. Arma kvinna, tänkte ban, men
vänta, jag skall förstöra leken för er!

Genom byn smög ban iig tillbaka till ett hotell i närheten af Borowskys
hus. (rån hvilket ban kunde hälla utkik på villans utgångsdörr. Han bygde
sitt hopp pä den promenad, den gamle herrn dagligen och punktligen brukade
företaga med de båda damerna ocli från hvilken ban nu antog Helga skulle
uteblifva. Detta var ju en möjlighet, ehuru en ringa. Men ilet fans ingen
annan utväg och till en lngn öfverläggning fattades lionom besinning. För
tillfället var alt lyst och stilla. På ||odén kommo och foro båtarna som vanligt,
en tjock kulrök Byntes på afstånd och ändtligen nalkades Köpenliamneråugbåten.
Det föreföll honom som hade han ett ögonhlick sett en hvit gestalt skymta
utanför deras lins. Sä läg alt, åter tyst och stilla, liksom utdödt. Han började
redan misströsta; då trädde fröken Muller i hatt och kappa ut genom diirren.
Borowsky följde efter.

Helga fattades.

De båda gingo ned mot floden. Hau säg dem stiga ombord på en liten
ångare, som underhöll kommunikationen med staden. Bill hade nära nog gifvit
sig till att hoppa af glädje inför alla kyparnc.

So sä, sade ban för sig själf, ni ha’ gält ocb väntat tils ui Irott er i
säkerhet tör mig; nu skall jag återgälda lika för lika!

Maskinen sattes i gång, ångbåten gick uppför (loden. Just som ban
be-redde sig att gå öfver och försöka sin lycka, såg han Helga lemna husot.i Hon
gick så tätt förbi hans gömställe att. lian kunnat ropa |||lillie an; men det ville
ban inte. Han gaf henne försprång och löljde sedan efter henne. Men lian
liade dröjt för länge, ban kundo ej nier flnna hennes spår. Fråu den höga
lotsutkiken kuude man skåda ut öfver bela stranden och melon, hennes hvita
klädning faus inte bland de tindra. Nu gick liau ned rich letade bland
strandkorgarna, staplade mot ett par dussin sandhögar och vallar, som barnen bygdt,
och kora s|||l|igen till det resultat, att ilet var liirspild möda. Ängslan all
förfela henne blef alt starkare; äter bådo ban förlorat en dyrbar tid. Han gick
upp på dynerna och fram liings strandvägen. Dof, hvimlade al promenerande,
men så långt ögat skönjde kunde ban ej upptäcka ett. spär af deu hau sökte.
Hade hon gätt inåt land, dä viste ban inte hvar hau skulle söka henne, bådo
hon redan återvändt hem, kuude hau inte träfla henne utan att tjänstefolket
skulle se huuom, och just det ville ban undvika. Han hade redan gitt långt
förbi deu plats där hau sullit med keuiic den första eftermiddagen. Han stod
nil på en af do högsta, brantaste dynerna. Få voro de hvilka gingo sä långt
ut - och bland dem belt. visst icke Helga. At väster gjorde dynen ett skarpt
utsprång; stranden där uodajitör var smal uoli ate.uig.

Modlös beredde Bill sig redau till återfärd, dä hau pä tämligen långt
afstånd plötsligt varseblef ott fruntimmer, hvilket antagligen hvilat sig uuder de
småväxta tallarne nedanför dynen. Hon bar en hvit klädning. Den ena loten
släpade hon litet.

Han hade ändtligen funnit henne! (Forts, följer.)

|line||al|: Bogattavneknn i Kiel. Bref från en världsomsegling. - Mördarens

bekännelse. Vlgarfvol. För sent. — Afskar].
Illustrationer: Det tyska kujsarparot ombord pä kojsarens kutter „Muteor."
Santo Casorios dolk. Caruotø begrafning. Processionen vid Panteon.

HAKTMAN, FILS, FKÈrø — COGNAC.

Helsingfors,

Hufvudstadsbladeto Nya Tryckeri 1894.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free