- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
234

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

234

TIDEN.

liöree helt nltra; del är forsén. Vattenytan tycke*
ufklipt ocli skogens toppar dyka upp nr floden
framför båten. Denna skjnter alt starkare farl.
Styrmannen reser sig i bakstammen med en bred
styråra i »in seniga hand och blickar med lugn,
beslutsam min framåt, Roddarne hålla npp elt ögonblick,
beredda att i det nästa anstränga alla sina krafter.
De hålla ögonen ofrånvändt. riktade på sin (erman,
ty forsens dån gör hnns muntliga bevillningar
otydliga; dot gäller därlör att, åtlyda do order, ban
gifver med blicken.

Plötsligen sänker sig båtens förstäf och
farkosten ryckes med svindlande fart ned i de tamlaiide
vågorna.

— Ro på! Ro på! ropar styrmannen, och
främlingen ser med undran den vane lorskarlen stå
där så kallblodig, länkande båten, medan klippor oeli
stenar och strändernas träd tyckas pilsuuht ila förbi
ocli båten än snuddar vid en sten än sköljes af en
Skummande våg, som tyckes vilja uppsluka ilen. än
lordjnpar sig i ett kaos al skum och Blridande
bränningar.

—Ser dn stenen där nere? Han tyckes vilja
styra rakt på den. Vi äro lörloradel

Nej, ban länkar båten eu tum från stenen, ty
där finnes den djupaste fåran.

— Ro på! Ro på!

Här går kungsådran snedt öfver forsén, oeli
vi måste följa den, äfven med fara att vända
bredsidan mot de rasande böljorna oeli vräkas omkull.
Därför gäller det att ro af alla krafter pä det
styrmannen må kunna hålla båten i sin makt. Ty
den måste hafva större hastighet än vattnet 0111 den
skall kanna manövreras. Hnru ofta hafva ej olyckor
inträffat just på sådana ställen! Hvarje större fors
1 Lappland har sin historia, som täljer om krossade
båtar och spilda lif, men på samma gång om
dumdristig oförvägenhet., tveksamhet eller rusighct såsom
orsaken till katastroferna.

Så går det framåt med iltågsfart. Inom några
minuter har man passerat en fors af en half mils
längd, ufta följa flere forsar efter hvarandra, blott
skiljda af några minuters lugnvatten, och då
försvinner tnilen som en kilometer, när man vandrar. Del
är spännande men uppfriskande tillika. Forsfärderua
höra till Lappmarkens främsta lockelser. De rensade
forsarna i üleå äU äro som kvarnränuor i jämförelse
med Lapplands steniga och mångbtiktade forsar. Åtta
till tio mil om dagen är ett vanligt rekord, niir man
far utför eu älf.

Men stundom råkar man äfven vid uodfärder
på en tors, som ej kan trafikeras med lastad båt.
Då blir det ett långt, uppehåll med stor vedermöda
lör både passagerare och uiauskap. Lasten bäres,
börda efter börda, genom videsnåren och stenrösen
längs stranden och sedan släppes båten, försiktigt
bunden vid starka tåg, utför forsen mellan
strandstenarna. Så kan lätt en half dag gå förlorad pä en
sträcka, soin ej är en kvart niil lång.

I allmänhet är den ena forsen lik den andra:
breda, grunda, steniga, långsluttande, mod stenrös och
låga klipphällar längs stränderna, skilda från
strand-lundarnaa björkar eller moarnas tallar genom en tät
häck af videsnär. ilen en och annan fors har eu
mera säregen natur, såsom Porttikoski i Kitiuen älf,
brusande djupt nere i en klyfta mellan väldiga
bräd-liranta bärgväggar, eller Alaköngils i Luiro älf,
öf-vertvärad af en hläiidbvit, kvartsittröskel, hvars
skrof-liga kam sticker upp ur vågsvallet som en jättokäke
med giriga tänder.

Eu välgörande motsats mot forsarnas vildhet
bilda lugnvattnen, vare sig de kantas af den dystra
tnllmon öller af björkskogen och de täta videhäckarne.
Lapplands videhäckar, de äro värda att ses. I timtal
tölja de lör den framglidande båten, med sin titta
vägg spärrande vägen ej blott för blicken utan
älven lär båten, dä man försöker landstiga.
Hvilken lrodighetl Hvilka lärgerl Grönt i alla skilt
niugar, gulgrönt, glänsande mörkt blågrön| w|i
däremellan lappvidets matta slUverskimmer. Vackrast
äro villegrupperna, där de omväxla med
strandängar. Ty äfven sådana hafva de lappska älfvarne
att bjuda pä, vidsträkla, frodiga ängar, där gräset
står meterhögt, öfverflödande på täcka blomstor i
alla liirger.

Hllr färden dig eutorniig, sä kasta ut ditt drag.
Feta liarrar och foreller nappa gärna därpå, och du
får mera tisk att halstra äu du uch dina följeslagare

förmå äta upp i nästa mål. Eller är du jägare, så
skola gässen och de talrika änderna icke nndgå ditt

skott, ocli stundom ka» du frän båten skjuta eu
tjäder eller en orre.

Men na t ill tundrorna I Först en oeli en, skilda
af niilsvida skogar och kärr, längro norrut i grupper
resa de sina kala kulliga hjässor öfver ilen flack»
ödemarken, uflli längst i norr, i Utsjoki, ilttr
barrskogen kryper ned i de djupaste dalarna för att söka
skydd undan vinterstormarna, äro till orh med
kärret och mon tundra.

De hägra på afstånd så hemlighetsfulla och
lockande ined slu dimgrå färgton, ända in i juli
eller angnsti här och ilär prydda af någou h||ind Ii vi t
snödrifva. Nykomlingen drages till dem al tanken
pft högfjällen, som ban lilst om i böckerna,
högljäl-len med derå- jöklar oeji vildböokar, deras blomster*
rika alpuatar och svindlande stupor. Han arbetar
sig med sin båt alt högre upp lör floden, hvilken
småningom krymper ihop till eii grund å. Tundran
försvinner bakom skogen, Ändtligen är han vid den
lilla källsjön och slår der upp sitt lägertält, om ej
möjligen någon usel nybyggurkoja kan gifva honom
tak ölver hufvudet. l)ü alar äter tundran framför
honom, speglande sin väldiga kupol i det. stilla
vunnet, rufvande och enformig, Säckig af grått, och en
blek, brunuktig grönska. Barrskogen tyckes
mödosamt kfifva uppför dess branta sluttningar; alt flere
af träden blifva efter. Do främsta stå lliir och där
ensamma, liksom uttröttade, bland stenrösen, törstande
med sina torkade toppar ocli siuu raggiga grenar.
Ingenstädes ser man en munter bäck störta utför
branten, ingenstädes lifvar en frisk ängsfläck ilen
dystra taflan. Är detta fjället? Är det för att, ae
detta jag underkastat, mig den länga resans mödor?
Jag måste åtminstone (lit npp. Kanske på andra
sidan tinnes en vänlig ilal med springande vatten och
lysande alpblommor.

Han ror öfver lyön. Han gäl* eu timme genom
moar ocli kärr. Terrängen höjer sig småningom alt
brantare. Skogen glesnar; renlaffält och slenrös
åtskilja trädgrupperna. Nu börjar branten: ott itae af
Btora kantiga stenar, brokiga af lafskorpan, hvilken
bekläder deu som en tapet. Med möda arbetar han
sig nppåt. Solen haddar på. Ingenstädes en
svalkande skugga, ingenstädes en droppe vatten, och
rii-set är braut som en trappa och högt som kyrktorn
öfver kyrktorn.

Etter en half eller ön bel timmes klättrande
märker ban att brantheten minskas ocli fläckar af
vegetation begynna afbryta, stenrösets kaos. En
egendomlig vegetation! (Ifver en tät, djup matta af
ren-lal ligger ett nät af dvärgbjörk med uagclstura och
nagelruuda blad i små kuketta rosetter på grenarna,
ocb däremellan kråkris, liugon ocli Linnea, alt så
smått, så trykt till marken, som ville ilet söka sky.ld
i lafmattaii.

Ändtligen är han nppe pä krönet. Han erinrar
sig fjälltopparna, hvilka knapt gifva rinn åt ett,
dussin personer, och lian finner ett vidsträkt Hilt, där
ban i flere minuter, stundom ou kvart timme lår gä
framåt för att ändtligen komma till den högsta
punkten. lian trampar bela vägen en mosaik al stenar
och lainio af dot skildrade egendomliga slaget,. På
kulminationspunkten slår ett kummel, som
landt-uiätarcn rest. Ej ens om lian stiger upp på det,
kan ban mera se bärgets sluttningar, knappast ens
sjiin, vid hvars strand hans tält står. Låter ban
hlickeu sväfva mot hurisonten, ser ban iulot
fjällpanorama, Vi hafva intet Rigi, intet Stnguaöse. Det
vi se tråii Lappmarkens tundror, är den vänliga
slättens ödsliga skogar och kärr. Här ocb där blänker
någon insjös vallenspegel, hllr och där höjer sig en
kullrig tundra i blånande fjärran öfver horisonten,
Al älfvarne, af ängarne och gordarne ser nian sällan
eu skymt från tundrornas tuppar.

Större omväxling lår utsikten fräu tundrorna i
norra hälften af Lappland, dilr de sta sammanslutna
till grupper. Dalar med ljus björkskog och små klara
qjQar eller ock löfklädda platåer med betande
renhjordar skilja gruppeus kullar från hvarandra, och där
sta några grupper sä nära älfvorna, alt man ser
deras silfverband slingra sig genom skogarna. Där
flyger fjällripan kraxande npp Irauitör vandrarens
fötter och lockar jägaren till skott. Diir får man
gästa i renlappoiia k&la. Där kan mau snöbolbw uiider
rötmånaden. Och där gömma dälderna många läcka
eller storslagna vyer, som fresta målureus pensel och
fotografens kamera: lodräta bärgviiggar, sprittande
bäckar, frodiga snår af björk och ormbunkar,
kriatall-klara djupa vattenbassäuger, cyklopiska murar af

kvndergraiiit noll Somii-aniis hängande trädgårdar på
otillgängliga klippafsatsnr. Nådant är ytterst, sällsynt,
på de sydligare tnmlrorna. Jag vet ej af någon
annan än Pyhätiuituri på gränsen mellan Ketnijllrvi neil
Sodankylä, som skulle erbjuda turisten något ditåt.
Men besök 1’allastiiiilnris PyliUkuru med dess höga
snövägg i fonden, besök Ouiiastunturis blomsleirika
graiiitlillllar, Saariselkäs vattenrika dalar,
Miiolkatun-turis renbeten, och du skall linna att Lappmarken
har sina pärlor, mera värda än de som lapparna
samla nr Lnttojnkia pärlmusslor.

I Enare |ocli Utsjoki komma nya fängslande
drag till landskapets omväxling. Har dn sett en dal?
Jag menar en värklig, stor, djup floddal. Om du oj
varit utom Finland, har dn ej sett en sådan. Men
res till lvalo eller till Tana »lf och du skall rå se.
Mellan femtio Ull hundra meter höga, branta
alutt-uiugnr, äu klädda i barrskogen! mörker, än i
björkskogens ljus. än brutna i skrnfliga stupor, än buktade
i kullar med renlafvens inänskensfärg, slingrar den
breda Unden, nästan helt. ooh hållet, utfyllande
dalbottnen och fråu höger ooh vänster muttagande sin
tribut från skiiinmiga fjällbäckar. Därtill har var
nnrdligaste Lappmark sina. otaliga insjöar, lika rika
på holmar och sund, fjärdar och näs, som de finska
sjöarna, men än mera öde ooh melankoliska. Enare
är toll mil läng oeli sex mil bred, men ingen
kanotist liar ännu undersökt dess exempellösa
vatten-labyrint.

* K

Hvarför söker 8ig turisten sä sälla» till
Lappland? Dess sommarsol, soin under veckotal aldrig
gar neil, dess lorsar och tundror, dess liske och jakt,
dess lappar och renar äro ju ilock lockelser, sådana
.len linska turisten ej är blaserad på.

Man afskräckes mål||i||lla mest a! mödorna oeli
kostnaderna. Mödorna äro visserligen stora; mödor
följa alltid med vildmarkslifvet, och föl- ilen sjuklig»
och svage ar det ej rådligt att företaga en
lappinarks-fitrd. Men de torde i allmänhet, vara öfverskattado.
Färden går ju, som sagdt, för det inesta i båt.
Gäst-gifvcrier finnas, ehuru at anspråkslösaste slag. Om
man ej Ur naturforskare eller samlare, knu bagaget
inskränkas till ett por inausbördor: ett litet tält, en
kittel, en kaffepanna, gryn, kade, te, salt, några
burkar konserver, de nödvändigaste serviskärl och de
oiindgängligaste kläder till ombyte, en pläd eller
regnrock, en filt, karta och kompass och framför alt
skyddsmedlen mot myggen.

Ja, Lapplands mygg är ju lrämlingens
förskrilck-kelse. I miljoner stiger deu ur kärreu, sprider sig
ölveralt och tøverfaller alt lefvande i svärmar på
tusenden. Jag skall kanske en annan gäng sliga
några bittra sanningar om Lapplands mygg; nu blefve
det lör långt, Alf nog, man måste värja sig för
den både ute ocb inne från midsommar till ilen
första aiigiistifroateii. Och därtill användes då man
sofver myggiältet, (rankinen), ett tält al gardintyg, som
hänges öfver bädden och noga instoppas under
sängkläderna. Då man vakar, llr beckoljan det enda
ofelbara skyddsmedlet, om ej måhända vaselin blandad
med naftalin med framgång kunde försökas.
Beckoljan blandas meil hälften grädde lör att, ej bränna
huden och för att ej tör hastigt afduiistn;
blandningen bär man ständigt på sig 1 en finska oeh smörjBr
därmed in alla blottade kroppsdelar efter behof hvarje
half eller kvart timme — eller ännu oftare. Visst
blir mau bruugarfvad däraf och kläderna förstöras,
men så bar mau åtminstone myggfrid. Skräckme.lel
mot ohyran i stugorna får man ej häller glömma att
medtaga.

Hvad kostnaderna beträffar, blir det billigast,
om två resa tillsammans. Två rymmas godt med sin
packning så väl i en bål, snm i ott tält. För tre
turister behöfvas reda» tvä b&tar, och tre finna ej
alltid utrymme i de små stugorna i vildmarken. För
hatskjul8C.il finnes taxa, som endast under
höbärgningstiden överskrides, men för bärniug at effekterna
under föiändringar måste folk logos lör hög
dagspeu-aing, I — Ti mark oui dagen. Anspråkslösa turister
kunna, om de äro två, resa ända till Ishafvet och
tillbaka tör ü—400 mark per man oberäknadt
ut,rus|ningen. Den angenämaste återvägen är emellertid
mod äugbät längs norska kusten från Vadsö öller
Tuna fjord till Trondhejm uch därifrån via
Sundsvall — Vasa till respektive hemorter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free