Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o. 25
235
Rundresan.
Af Émät Zola.
Öfversättning litr _,Tidenu.
En vecka Mt Lncien Kérard och Hortense
Larivière varit trilla. Enkefru Larivière, modern,
håller sulan trettio år tillhaka en leksakshandel vid rne
de la Chanssée d’Antm. Hon ilr en torr och hvass
kvinna med despotisk karaktär, soin visserligen inte
har kunnat neka Lucien, eiido sonen till eu
jllrnkram-handlande i samma stadsdel, sin dotters hand, men
som ämnar noga öfvervaka det. nnga paret., f
kontraktet afstår hun leksnksbutiken it Hortense, men
lörbehiller sig ett rum i våningen, och i
värkligheten Ilr dnt hon gom fortfar att styra huset under
förevändningen att. sätta barnen in i handeln.
Det Ur i augusti, hettan är intensiv och
affären går mycket. Bkrnlt. (Ickså är Irn Larivière
bittrare än någonsin. Hon tål icke att Lucien glömmer
sig en minut tillsammans med Hortense. Har hon
icke en morgon öfverräskat dem ined att omfamna
hvarandra i själfva butiken I Och det en vecka otter
bröllopet I Det är jnst snygt oeh ger genast ott godt
rykte it linset! Aldrig har hon tillåtit herr Larivière
utt i butiken röra henne ens med fingerspetsarna.
För resten tänkte han huller aldrig på något sådant.
På det sättet halle de lagt grunden till företaget.
Lucien vågade icke ännu revolt; ban bara
kastade slängkyssar till sin hustru bakom svärmoderns
rygg. Eu dag tillät ban sig dock att erinra om att
familjerna (öre bröllopet, lofvat bekosta en resa för
smokmånaden.
— Nå jal svarade gumman, gån att promenera
i Vinceiines-skogen i eftermiddag.
De uygilta sågo nedslagna på hvarandra.
Hortense begynte finna sin mor värkligen löjlig.
Kna|i-past får hon ens om nätterna vara ensam med sin
man. Vid minsta |jnd kommer fru Larivière
barfo-tad och bultar på deras dörr för att. fråga om de äro
sjuka. Och då de svara att de må förträffligt)
skriker hon:
— Ni skulle göra bättre i att solva då, i
stället för att prata. I morgon sofven I ännu i
kontoret.
Det är outhärdligt. Lucien anför alla
butik-egare i stadsdelen, hvilka tillåta sig sinå resor,
medan släktingar eller trogna kninmlsser sköta handeln.
Haudskhandlanden vid ruc La Fayetto är i Dieppe,
knifhaiidlanden vid me Saint-Nicolas bar rest till
Luchon, juveleraren vid boulevarden har tagit, sin fru
med sig till Schweiz. Nu tillåter sig alt burget folk
en månads luudsortsvistelse.
— Det är kommersens död, min herre, förstår
Ni det.? ropar fru Larivière. Vi begå|vo oss en gång
om året, päskmändugeu, till Vincenues, ocli vi mådde
ej sämre för ilet . . . Vill Ni att jag skall silga Er
eu sak? Nå väll Ni stjälper linset med er Inst att
löpa kring världen. Jaa, linset ilr förloradt.
— Men det var ju öfverenskommet att vi skulle
göra en resa, vågade Hortense säga. Koiu i håg,
mamma, du bede lofvat det.
— Kanske, meu det var ju före bröllopet. Före
bröllopet pratar man hit och dit, alla slags dumheter.
. . . Kors, nu »köla vi vara förståndiga!
Lucien gick ut för att undvika ett grill. Han
kände en rasande lust at| strypa sin svärmor. Men
då bau efter två timmar kom igen, var lian alldeles
förändrad. Han tilltalade fru Larivière med mild
röst och ett litet smil i mungipan.
På kvällen frågar han sin hustru;
— Känner du Normandie?
— Nej, det vet. du jn, svarar Hortense. Jag
har aldrig varit längre ätt till Vinceiines.
Dagen därpå |äller som ett åskslag i
leksaksbutiken. Liiclons far, fader Béruril, som hnu kallas
i stadsdelen, där han är känd som en lustig ture.
flink i sina affärev, kommer ooh bjuder sig på Irukost.
Vid kaffet ntropar ban:
— Jag liar en gåfva åt våra haml Och
triumferande räcker ban fram två järnvägsbiljetter.
Hvad är det för slag? frågade sväriuoderii
med halfkväfd stämma.
— Det är tvi förslakliiss för eu rundresa i
Normandie . . . Hvad tycks, mina små? En månad
i fria luften I Ni kammen tillbaka Iriska som rosor.
Fru Larivière är som fallen från skyarne. Hon
vill protestera; men i grunden itr hon ej angelägen
om en dispyt med fader Bérard, som alltid tager sig
sista |inlet. Men alldeles tillintetgjord blir hon. då
jUrnkramhamllanden talar om att genast föra de
resande t.ill bangården. Hnn skall ej släppa dem förr,
än ban ser dem i voggonetl.
— Det, är bra. förklarar hon med doft raseri,
tag min flicka ifrån migl Jag tycker mer om det än
att. de omfamna hvarann i butiken, och jag skall vaka
öfver linsets heder.
-Slutligen Hr det äkta paret vid
Saiiit-Lassare-ban-gården, åtföljda af svärfadern, som endast gifvit dem
tid uLt kasta litet linne neil gångkläder i bottnen af
kappsäcken. Han placerar smällande kyssar på deras
kinder och hor dem se noga omkring sig, så att de
seilan kunna berätta hvad de sett. Det skall bli
roligt. för honom att höra.
På perrongen skynda Lucien och Hortense lUngs
tåget för att söka en tom kupé. De hafva tnren att,
träffa på en sådan, de stört) in i den och arrangera
sig redan till en téte-à-tote, då de lill sin sorg lå se
en herre ined glasögon stiga in, slå sig ned oe.li
betrakta dem uied sträng min. Tåget sätter sig i
rörelse. Nedslagen vänder Hortense hufvudet och låtsas
se på laiulBkapet; men tårarna stiga fram i hennes
ögon och hon ser oj ens träden. Lncien funderar på
något fiffigt sätt, att bli af med den gamle herrn,
men hittar blott på alt för energiska medel. Ett
ögonblick hoppas han att deras ressällskap skall stiga
af i Mantes eller i Vernon. Fåfängt hopp; den herm
far ända till Havre. Förtviflad beslnter Lncien då
att t tiga sin hustru i handen. De äro jn gifta oeh
de |tufva väl riltl. att öppet visa att de tycka om
hvarann. Men den gamle herms blickar blifva alt
strängare och dot Ur så klart att han absolut ogijlar
detta uttryck af tillgifvenhet, att den unga frun
rod-nnndo drager sin haml tillbaka. Resten al resan
förflyter under en generad tystnad. Lyckligtvis
anländer mau till linnen.
Då Lncien lämnade Paris, hade han köpt, en
resehandbok. De stanna \iil ett rekommenderadt
hotell och bli genast, kyparenas byte. Vid table-d’hfiteii
våga de knappast utbyta ett oril inför bela denna
människomassa, som betraktar dem. Slutligen gå de
tidigt till sängs; men väggarna iiro sä tunna att. de
höra hvarje rörelse, som derns grannar till höger och
vinster göra. Själfva våga ile ej röra sig, ej ens
hosta.
— Låtom oss bese staden, sade Lucien på
morgonen, då de stego upp, oeh sedan fort resa till Havre.
Hela dagen voro de i rörelse. De gingo att
bese katedralen, där mau visade dem Smörtornet, ett
torn, som blifvit bygdt med den skatt, som pålagts
adeln för fraktens sinörproduktion. De besöka de
normandiska härtlgarnes gamla slott, de gamla
kyrkorna, som blifvit förvandlade till ioderningasin,
Je-anne-d’Äreplatsen, museet uch den monumentala
begrafningsplatsen. Det ilr sinn en plikt, som de
uppfylla; de förskona sig ej för något historiskt lins.
Hortense isynnerhet har så tråkigt att hon kuu dö,
och Ilr så trött att hon följande dag sofver på
järnvägen.
I Havre väntar dem en annan motgång.
Ilo-tellhäddarua äro förskräckligt smala. Hortense
börjar gråta. Lucien måste trösta heuue med att svära
att de ej skola stanna i Havre längre än det Ur
nödvändigt för all se staden. Och de börj» igen sitt
rasauile lopp.
De lämna Havre och staiina så några dagar i
livarje betydande stad, som är anmärkt i handboken.
De besöka Honfleur, Pnnt-L’Evéi|ue, Caeii, ilayeus,
Cherbonrg, med hufvudet fullt at ett virrvarr af
galor ooh monmueut, sammanblandande kyrkorna,
för-sliiude af denna hastiga följd uf horisouter, som ej
intressera dom elf. dugg. Ingenstädes hafva de ännu
funnit en vrå uf fred och lycka, där de knudo
om|a||lna hvarandra långt, från indiskreta Kron. De
halva kommit därhän att de ingenting se, och
lort-sittta sin resa som ett dagsvärke, som de ej veta
någon råd för. Efter som de rest. ut, måste de resa
tillbaka. 1 flherbourg eu aftou låter Lucien umlfalla
sig detta dystra ord:
— Jag tror jag föredrar din mumma.
Följande dag utresa ile till Granville. Men
Lucien förblir dyster och kastar vilda blickar pä
landskapet, hvars fält. utbreda sig som solfjädrar på omse
sidor om vägen. Plötsligen, då läget, stannar vid ell
liten station, hvars namn de ej ens höra, ett
förtjusande häl af grönska gömdt ibland trädun, ropar
Lucien:
— Stig at, min kärn| Stig af fort!
— Men den här stationen står jn inte i
handboken, säger Hortense häpen.
— Handboken! Handboken! Dn skall fi se,
hvad jag skall göra med den, handboken 1 Skynda
fort, stig af I
— Meu vårt bagage?
— Jag bryr mig ej alls om vårt bagage!
Och Hortense stiger af, tåget försvinner ooh
lämnar dem båda kvar i det, förtjusande hålet af
grönska. Ej ett störanda ljud. Fåglar sjniigu i träden,
en klar bäck rinner i bottnen af en däld. Det
första Lucien gör Ur att kasta handboken midt i en pöl.
Ändtligen Ur det slut, de Uro fria!
Trehundra steg därifrån Un» ett ensamt
värdshus, hvars värdinna ger dem ett stort hvitmenadt
rnin, gladt som våren. Väggarna llro en meter tjocka.
För resten fins det ingen resande i bela hotellet och
ondast hönsen betrakta tlem med nyflkeu nppsyn.
— Våra biljetter gälla ännu åtta dagar, säger
Lucien. Vi skola tillbringa de dagarna här!
Hvilken ljuflig vecka! De gå pä morgnarna pä
gömda stigar, de tränga in i skogen på sluttningen
af en knlle och lefva där sina dagar, dolda af gräs
och örter, som skydda derå» unga kärlek. Eu annan
gång följa de bäcken; Hortense springor som en
förrymd skolflicka; sedan drar hon at sig sina skor och
tar fotbad, medan Lucien med oförmodade kyssar på
hennes nacke lockar henne till små anskrin.
Deras brist på linnekläder, det utblottade
tillståndet, i hvilket de belinna sig, väcker deras stora
munterhet. De llro förtjusta öfver att vara sålunda
öfvergifna i eu ödemark, där ingen misstänker dom.
Hortense liar varit tvungen att låna af värdinnans
grofva linne, som rifver hennes skinn och retar henne
att skratta. Deras kammare är så glad! De instllnga
sig där klockan åtta, då det svarta och tysta
landskapet ej mera frestar dem. Då ge de stränga order
att man ej får väcka dem. Lucien går iblund om
morgnarna i tofflorna ned och hämtar själf upp
frukosten, ägg och kotletter, utan att låta någou komma
in i deras rum. Och det är utsökta frukostar på
säng, och de taga ingen ände tack vare kyssarna,
som äro flere Un muuBbiturna.
På sjunde dagen äro de iifverraskade och
bedröfvade öfver att hafva lclvat så fort. Och de
afresa utan att ens vilja taga reda pä ställets namn.
De hafva åtminstone haft en kvart smekmånad. Först
i Paris få de tag på sitt bagage.
Då fader Bérard frågar dem, blauda de bort
sig. De hafva sett hafvet i Caon och de placera
Smörtornet i Havre.
— Meu fiir tusan! ropar järnkramhandlaren, ni
berätta ingenting um Cherbonrg . . . och arsenalen?
— All! en helt liten arsenal, svarar Lucien
lugnt. Där fins inga trUd.
Den alltid stränga fru Larivière höjer då på
axlama och murrar:
— Det lönar just mödan att resa I De känna
ej eos monumenten . . . Hortense, det. är nog med
galenskap nu, sätt dig i kontoret.
Under doftande akacior.
Af
Ludviy ICwerx.
(öfversättning).
Från väster belyste deu sjunkande aftonsolen
deu höga, smala truppgafveln, hvilken som ett
prydligt vårdtaukeu höjde sig öfver det. gamla
köpiuaushn-set i ilen klara soiumarlulten. Liknande ett
bröstvärn mot solens ljus, kastade galvelu sin mörka
skugga öfver gården och trädgården. Deuna. som
var skild från gården genom ott hiigt gallervärk och
i bela siu längd var iuiattad mellan höga husväggar,
slräkte sig ända lill trädgården på uUstu tomt;
gränslinjen mellan de båda trädgàrdariie var en
tegelmur uf nugetär baltuiiuau manshöjd.
Sällan vågade eu solglimt sig ned mellan de
höga gudarne på Iramsidaii eller öfver deu höga
muren pä baksidan. Den stora trädgården var därför
städse fuktigt kylig wi| sakuude hvarje upplifva||de
blomsterprydnad. Blott liögu, ljuckslauiiniga almar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
