- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
236

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

236a.

bredde sin» mörka kronor öfver gräsmattan, tofviga
småbuskar kröpo längs murarne, och tät, dunkel
mur-grKna, väl flere hundrade år gammal, hade
öfver-spnnnit de väldiga stenväggarnc ftndn npp till
takåsen.

Endast en gång om året, på våren, beträdde
trädgårdsmästaren detta tysta rike för att kratta det
multnade höntlöfvet från gräsmattan och de hårda
sandgångarue; eljes växte och frodades alt på sitt
gamla sätt, såsom det kanske hade växt och frodats
redan då svärdontgjordade hanseköpmftu i pälsbrämade
patrieierkappor med sina blonda fruar vandrade
mellan dessa åldersgråa murar. Almarne hade sett
generation efter generation blomstra upp och vissna
bort, hade kastat sina skuggor öfver blondlockiga
hufvud och öfver grånade hjässor.

Månne de någonsin förr hade sett ett så
gnld-blondt litet hnfvud som det, hvars unga bärarinna nn
i |leuna aftonstund kom gående öfver gården?

Den nnga flickan kastade framför gallerporten
llnnn en spanande blick tillbaka mot. bygnaden, hvarpå
hon hastigt skyndade in i trädgården och med snabba
fjät ilade bort till muren-, som skilde do båda
egendomarne åt.

På ett ställe, där murgrönan vuxit glesare,
bildades en öppniug i muren af en gammal murknad
port, som hängde på förrostade hakar. Här stannade
flickan. Hon trykte ett ögonblick handen mot sin
häftigt, svallande barm och såg sig samtidigt, åter
skygt om.

Hur många gångor hade hon icke stått och
väntat bär, t.ils hennes muntre kamrat, från andra
sidan hjälpte henne att skjnta på porten så pass att
bon kunde smyga sig därigenom!

Äfven denna gång lät ban icke länge vänta
på sig.

— Är du där, Clara?

— Ja, Alfred, men . . .

— Hvad tör men? ropade han.

Därpå vek porten knarrande tillbaka lör en
kraftig knuff och ur mnrhvalfvet framträdde en
reslig, smärt ung man med ljnst skägg.

— Nå, hvad är det. dn är orolig för, Clara?
sporde ban vänligt, rätande upp sig från sin
hop-böjda ställning.

— Dörren knarrade så hårdt.

-— Men det liar den jn alltid gjort.

— Ja, men . . . ack, Alfred, jag har blifvit,
förbjuden att vidare träffa dig!

— Såå, diu stränge br farfar . . .?

— Nej, tils vidare bara pappa, men ban
kommer att tala om för farfar, om jag inte lyder: och
jag anar, att de ha några förfärliga planer.

(ifver Alfreds vänliga ansikte gled eu skugga
af barm oeh sorg, men strax därefter ljusnade det
åter.

— Om du är rädd, Clara, så koin in i vår
trädgård, där äro vi säkra.

Flickan säg sig mu ännu eu gång och lät
sedan draga sig genom muröppningen.

På andra sidan såg det helt olika ut.
Blutn-nntiide rosenstockar, rabatter uied heliotroper, resedor
och andra sköna blommor bragte fårg och omväxling
i gräsmattans enformiga grönska, murarne voro
beklädda med vildvin och på solsidan äfven med äkta
vinraukor, soiu uu började sätta sina lörsta drufvor.
Invid muröppningen, genom hvilken de båda unga nu
tramträdde, stod en rad akacior med hvita blommor,
hvilkas doft blandades med och genomträngde de
öfriga blommornas.

Sedan Clara satt sig bredvid sin barndomsvän
i ilen blommande bersåu, såg hon eu stund tigande
Iramför sig och lät sina blickar stanna vid akaciorna.
SluLligen fattade hon lians hand och sade:

— Alfred, kommer du ännu ihåg, huru vi
första gången (rättades under dessa akacior, då jag,
knapt mor än fem år gammal, hade upptäckt porten
i miireu och du hjälpte mig att. ruska på den och
skjuta npp den, så att jag kunde komma hit in till
dig oeh se mig otn i denna för mig främmande
värld?

Och nn utbytte de gamla hågkomster, talande
ont huru de sedan dess varit trogna väuuer, efter
det Alfreds gamla farmor smekt Clara oeh
rekommenderat henne som lekkamrat åt sin sonson; huru de
lekt än i den ena trädgården, än i den andra,
klättrat blund säckarne i ile stora magasinen och otn
vin-trarne suttit hos den vänliga farmodern, som belt
oeh hållet upptagit Clara i sitt hjärta. Sedan hade
Alfred kommit till universitetet, så att de råkades
endast uuder ferierna; och uu skulle alt vara slnt,

TIDEN.

alla deras förtroliga samtal, blott därför att Claras
farfar så ville!

— Det får inte ske! utbrast Alfred. Allra
minst nu, då jag tagit min examen ocli kan göra
allvar af hvad vi nnder vår barndoms lekar lofvat
hvarandra!

De blickade innerligt in i hvarandras ögon,
medan aftonvinden sakta susade genom bcrsån och
lätt. rörde de doftande blommorna. De märkte icke,
att det blifvit sent och att. skymningens skuggor
sänkte sig.

Plötsligt sprntto de npp. ilå en stämma ropade
från anilra sidan muren:

— Clara, Clara, hvar är dn?

— Ack, nu lia de märkt min frånvara.

— Naja. det måste i alla fall komma till ett
afgörande, och då är det så godt att det blir i kväll.
Vi kunna jn dock inte lefva utan hvarandra. Vi
träffas altså i mogon eftermiddag!

Ännu en snabb handtryckning, och så var den
smärta flickgestalten försvunnen genom muröppningen.
Akaciorna svajade för kvällsvinden oeh läto ett. hvitt
regn af blomblad falla, då Clara skyndade fram uuder
dem.

På gården kom modern henne till mötes.

— Hvar liar dn varit? frågade hon strängt.
Åter där på andra sidan, fastän pappa förbjudit dig
deri Straffet lör ilin olydnad kommer nn icke att
uteblifva. Gå till farfar, ban väntar dig på sitt kontor.

Med klappande hjärta trädde Clara in i sin
farfars privatkontor. Rnmmet. var skumt, endast genom
öfre delen uf de höga fönstren inträngde aftonens
bleka dager; de nedra rutorna voro mnttslipude.
Framför skrif bordet stod den guinlo i sin långa, svarta
frisrock; det rakade, rynkiga ansiktet ined den höga
uf tätt, hvitt bår omgifna pannan skådade sträugt
fram nr den svarta halsduken, och den höga kragens
hvita spetsar stodo hotande å ömse sidor om den
kärlt slutna munnen.

Han vände sig till sin sondotter och tilltalade
henne ined sin sträfva basstämma:

— Mitt kära barn, jag har ett allvarligt ord
att säga dig. Sfltt. dig blir midt emot mig. Jag
måste nämligen tillstå för (lig, att ditt kringdrifvande
med den där ynglingen på andra siduu är alldeles
otillbörligt. Det har aldrig varit mig sympatiskt, men
då han var din enda lekkamrat, tillät, jag ilig att fritt
njuta af din barndom. Men un är barnatiden slut,
du är en fullvuxen kvinna, för hvilken lilvets allvar
börjar. Dn vet, att du tillhör det gamla huset.
Joachim Leberecht Witt och utt du har plikter mot detta
hus — svara mig, vet du det?

— Ja, farfar, sade Clara skygt.

— Godt. Du har nu uått den ålder, att dn
måste lunka på att gifta dig. Dinu föräldrar ha ju
tyvärr ingen son, som kunde öfvertaga affären, ocli
därför är du pliktig att upprätthålla ile gamla
familjs-traditionerna och bevara atlären åt fumiljeu genom
giftermål med en duktig man. Jag hoppas, att du
känner ditt ansvar och visar dig värdig huset Joachim
Leberecht Witt.

Clara såg tyst mot golfvet. Den gamle herrn
fortsatte sitt torrt salvelsefulla tal:

— Jag har talat med din far om saken, oeh
vi ha gjort upp att du skall lörlofva dig med vår
proku-rist. Han bur uu varit en mycket dugande medarbetare
i vår affär i tjugu års tid och är af god familj, fust huset
hade den olyckuu att nödgas göra konkurs lör
tjugofem är sedan, dä sonen just skulle inträda som elev.
Hau är eu allvarlig och med sina fyrtio år en
stadgad mill), och han är villig att. lägga vårt namn till
sitt, så att del. gamla namnet bevaras åt dina bain.

Clara såg med stum förfäran på sin farfar.
Denne torde i skymningen icke ha urskilt hennes
drag, utan tog hennes tystnad för bifall.

— Det gläder mig, mitt barn, att du iir nog
förståndig utt ge mig rätt. Du inser uu, att. ditt
utngäugo med den dllr ynglingen måste upphöra.
Bortsedt från att hans familj inte tillbör de älilre I
staden — jag känner deu lör öfrigt inte — så kunile
det, äfven om du bilde eu bror, inte bli tal elli en
förbindelse mellan er, ty du har ju omtalat, att den
unge maune|| är medicinare, uch en flicka af
huset Joachim Leberecht Witt kan iute gifta sig uied
någon an ti an än en köpman eller eu jurist, suiu liar
utsikt att eu gäng kuiuma in i senaten. Un lörstår
mig? Gå nu, mitt barn, jag kommer genast eller.

Han vällde sig mol skrifburdet ne.li såg loke,
huru soudotteru vacklade ni. likblek och nära att falla
I vanmakt.

Vid kvällsinåltiden satt hou stum och apatisk.

N:o ?8

Ingen beaktade henne, nndantagandes modern, som
emellanåt, gaf henne en bekymrad blick. Fadern och
farfadern samtalade om affärer.

Då Clara gick in i sitt sofrum, följde modern
efter henne och sade strängt:

— Clara, vet dn inte, att farfars bestämmelser
måste vara heliga för dig?

Clara teg. Genom det öppna fönstret såg hon
ut öfver trägården, som begöts af månens bleka
skimmer; mellan de inurgrönbevuxna murarne såg den nt
som en öppen graf. Nattvinden ansade genom
almar-nas kronor och bar till henne en berusande, doft; det
var från grannlrädgårdena akacior, som sträkte sinn
hvita blommor upp ölver muren.

Clara insög girigt den ljufva doften — det var
liäls-uiiigar från honom! Och plötsligt vände hon sig om
mot modem, som stannat bakom henne, och kastade
sig stormande om halsen på henue.

— Mamma, mamma, vill också dn viga mig vid
den lefvande dödeu?

— Barn, barn, sade modem och sökte
förgäfves lösgöra sig. Var lugn och foga dig i hvad smn
iute kan ändras!

— Inte kan ändras? Mamma, har då inte
häller du något hjärta för ditt born?

Hon ropade dofta i vild förtviflan. Modern hade
satt sig på stolen vid fönsret, flickan hade glidit ned
på hennes kuän och fattade henue om lifvet.

— Hvad skall jag göra, barn? svarade modern
med ovanligt vek stämma. Trösta dig med att
känslan af plikt, som af ålder härskat i våra familjer,
gör det miijligt att, bära alt. Besinna, att dn tillhör
ett, gammalt patricierhus, och att denua lott drabbat
iute blott dig utan äfven inånga före ilig; sådaul år
kviuuans öde. Skulle vi, som äro stolta öfver våra
borgarbref, låta skämma ut oss af adeln?

— Men jag kan inte gilta mig med den där
mannen! Haf då förbarmande med mig — jag älskar
bonum ej!

— Tror dn då att ilin far och jag älskade
hvarandra, när vi gifte oss? Äfven jag liar
genomkämpat hvad du nu lider. Men kärleken är en
ungdoms-dårskap, som lörflyktas inför stoltheten öfver en fyld
plikt och inför den aktning, som du måste egna den
arbetsamme, hederlige mannen.

Högljudt gråtande dolde flickan sitt hnfvud i
moderus sköte.

Den allvarsamma husmodern teg, hennes ögon
glänste fuktiga, medan de öfver hennes enda barns
smärta blickade nt. i deu månbelysta trädgården. Hon
viste, att intet kunde ändras; familjens öfverhufvud
hade fattat sitt beslut, och han måste åtlydas; så var
sed at gammalt. Alm ar na där nere rasslade för
nattvinden, som gåfve de eko af alla de stickar, de
lyssnat till under långa människoåldrar; men från andra
sidan muren kom ukaciornus doft, ljuf uch liet aom
lifvet ocli kärleken . . ,

Följande dugs afton smög Clara sig åter in i
trädgården. Hon ville ännu en gång träfta siu väu
och taga afsked af liunorn, och sedan vur alt liirbi!

Hon berättade alt för honom, och lian lyssnade
med blixtrande ögon och flammaude kinder,

— Ja, detta sade farmor mig redan i går.
Men vänta — när skall förlofningen ske?

— Deu offentliggöres i morgon, och samtidigt
tillspikas denna dorr — uch sedan äro vi lör alllid
skilda åt, Alfred.

— Kedan i morgon — fördömdt| utbrast ban
och for med handen genom håret, medan två klura
tårar rullade litiör hans kinder. Hvad har jag un
for nytta ouli glädje al min examen och alla mina
utsikter, (14 jug intet kun bjndu dig något nu? Ack,
att jag skall vara sä ung I Voro jag blott ett
påtår iildre ocli halle en ställning, sä skulle alt bli bra!

— Förtvifla icke, Alfred! Du har framför dig
eit rikt lif af kamp uch sträfvan, lycka och
framgång. Låt, oss uu lugnt skiljas åt — meu glöm
mig ej! En sista bön: gif mig några ukaoieblumuiur
till ett sista minne al dig — de bragte mig i går
kviill i min förtviflan med siu dolt eu hälsning Iråu
dig, oeh de vuro de första vittnena till vår vänskap.

Då hou höll blommorua i händerna och
tacksamt såg på honom, lutade hau sig ued till heuue uch
kyste mildt hennes bäfvaude läppar. Hon drug sig
ieke undan. Så eu kort, feberaktig haudtryckuiug, och
titan att se sig um återvände Clara snabt till sitt
hem.

Båda viste, ull alt motstånd var hopplöst.

Clara hade sl.ue.kit ukaciublomiuuruu i barmen
ocli satt i den sturu salongen, kämpande med sin
smärta och täukaude på sin älskade, medan kvällen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free