Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o. 29
TIDEN.
239
men redan i rummet intill trilflnde hon på modren.
Hon tvang sig till ett. leende oeh ville skynda förbi.
,.Hvart går du" I rågade modren. Jag kommer genast
tillbaka, mamma lilla, sade hon sä gladt som möjligt.
Snart var hon pä sitt rnm. Hon gick till fönstret
och säg ut i den sjärnbclysta augustinatten. Hennes
tankar Ilade till honom ocli till en afton då lian
spåtserat vid hennes sida. Hon knnde ännu helt,
tydligt föreställa sig honom, och ju mera hon tänkte på,
att han och Aino voro förlofvade, ju naturligare
föreföll det henne. Han, den själsstore, allvarlige
grabb-låren och bon, denna inrotade kokett. Hvad var
det. som fängslade honom? Var det denna fagra yta
och smickret, ifrån dessa tunna läppnr? Hade ban
ej andra fordringar på den ban valt till sin
ledsaga-rinna genom lifvet? Detta frågade hon sig förgäfves,
hon fann ej något svar. Sedan kora det öfver henne
liksom bitterhet och hat, emot Aino, som förstört hela
hennes lif, förtagit hennes ungdomsglädje genom sitt.
gyckel och gjort henne lill denna skygga, förskräkta
varelse, sora väkte allas medlidande. Och nu rölvade
lien äfven frA.ii henne den, som hon beundrade och
älskade. Sä småningom Mel hou åter ln.h. Del var
ju i själfva vilrket riltt barnsligt af henne, att så
laga sig af denna nyhet,, öfver hufvud taget., hvad
var ban lör henne? Intet. Det. var ju endast en
inbillning al hennes faniasi atl lion älskade honom.
Han var ju en främling för henne. Det angick ej
henne ined hvem lian gifto sig och hvad han gjorde.
— »Hvar år du Ingrid", hördes modrens röst. Hon
skyndade till henne. Då hou inträdde i
samlingsrummet var hon åter sora liirrj ja, hou besvarade till
och med med lugn Ainos hvassa frägor och blickar.
Tiden förgick. Aino var på alla baler och
tillställningar. lion koketterade än med den ena än med
den andra, men lyckades ej fängsla någon för längre
tid. Under tiden brefväxlade hun flitigt med
magister Stål. Genom att han bela förlofningstiden
be-faun sig på annan ort, var hon alt
fortfarande i stånd, att föra honom bakom ljuset angående
sin värkliga karaktär. Emellertid nådde Artur Ståls
studier sitt slut och han erhöll nu genast en för-
månlig plats såsom lektor vid ett. småslailslyeenm.
Bröllopet skulle äga rum redan samma månad.
Fästmannen kom några dagar före bröllopet. — Det var
länge sedan han sett. henne åt hvilken han skänkt
sin kärlek ocb med hvilken lians lif skulle blifva en
enda kedja af lyckliga dagar, som hvarken
ekonomiska bekymmer öller försakelser skullo vara i stånd
att fördunkla, därom var ban säker. Hans ögon
strålade af den varmaste, ädlaste kärlek då ban säg på
henne, lians ängel. Olta då lian så satt med hennes
band i sin och såg in i hennes vackra mörka ögon,
som kärleksfullt hvilade på honom, fick hans blick
liksom en fuktig glanB. Han kände sig ovärdig denna
stora lycka, den att vara älskad af eri sådan ren uch
god varelse sora hon, utan svek ocb osanning. —
Det var jnst hennes öppenhet, hennes sanningskärlek,
som han Bå beundrade, det hado Ingrid kommit,
nn-der fund mod redan första aftonen de förlofvade voro
tillsammans. Hon kände liksom en vämjelse för Aino,
då hon säg henne med en skenhelig blick so mol
himlen vid läsandet af någon religiös skrift ocli sedan,
då man slutat, med hänförelse uttala sig om religion
och det, evign. Huru knnde hon så förställa sig
och dölja all sin ytlighot och falskhet, under
religionens täckmantel! Och alt detta för att, bedraga en
Guds tjänare! Men Gud kunde ej tillåta det, ban
skullo förhindra denna olycka; ty en olycka skulle
det blifva. Hvilket förskräckligt uppvaknande för
honom från hans vackra dröm, då ban skulle värkligen
lära känna henne och se sig äga en orm, i ställot
lör en ängel. Pä något siitt, måste deras giftermål
blilva förhindradt, men hum, det hade Ingrid ej ännu
klart för sig. Dagarne förgingo den ena efter
den andra, utan att Ingrid såg någon väg till
räddning för honom. Hon var hart nära, att yppa om
det för honom, men då kom det öfver henne liksom
en känsla af ångest — tänk om det endast var
svartsjukan som dref henne därtill. Denna tanke kom hen ne att
tiga. — Så koin då bröllopsdagen. Det skar Ingrid
i hjärtat, då hon hörde honom med en sådan
inner-liet och allvar aflägga sin ed 0111 kärlek i nöd och
lust. Ack huru svårl skulle ej detta blifva honom
inom kort, då ban skullo upptäcka att bon ej var
den ban trott. En känsla af outsägligt medlidande
bemäktigade sig Ingrid, men på samuin gång. äfven
liksom ett slags raseri emot denna kvinna, som var nog låg
att bekymmerslös! förstöra ön annans bela lif. Hon var
utom 8ig. Hennes händer knöto sig krampaktigt
tillsamman, liksom ett slags vansinne grep henne. Hon var
nära att. störta Irain för att slita Aiuu från lians
sida, då det med ens åter ljöd inom henne: Kanske alt
blott iir svartsjukan som drifver dig därtill. — Nn
kom hon åter till sig. Hon såg skygt omkring sig
om någon betraktade henne; men nej, alla tycktes
vara fni[t npptagna i betraktandet af brudparet. —
Slutligen var då vigseln öfver och släkt och väuner
gingo fram för att lyckönska de nygifta. Ingrid var
äfven tvuugen att gå fram. Hon räkte syslreu sin
iskalla hand och ville så åter draga sig undan; men
Aino omfamnade, då hon märkte att fleres blickar
voro riktade på dem, Ingrid ocb kyste henne på
pannan. „Låt, mig vara", ntbrast Ingrid halfhögt och
slet sig lös från systerns omlauiniug. Äfven till
honom gick hon fram, trykte hans hand i det, hon
sade varmt: „Gud gifve du blefve lycklig såsom du
förtjänar att blifva det". „Tack", sade han enkelt
med ett lyckligt leende. — Några timmar senare
följde man brndparet till stationen. Lokomotivet
Idisslade, ännu etl par sekunder uch tåget satte sig i
rörelse. De nygifta vinkade ett. sista farväl och cltcr
några ögonblick syntes de ej mera. — Ingrid
skyndade sig hem på en omväg, för att fä gå allena.
Tils nu hade bon endast halt omsorg och känslor
för hans olycka, men nu sammansnörde sig hennes
strupe soin af en djup smärta. Hon kände sig sä
ensam. Ingen älskade henne, ingen brydde sig om
henne. Plötsligt hörde hon snabba steg bakom sig
och en vänlig röst ropade hennes namn. Hon
vände sig om ocli såg då Oskar Venell, en släkting,
som skyndado efter henne. Hon kände
honom redan sedan flere år tillbaka. Han besökte
dem nästan bvarjo vecka och olta hade hon skrattat,
åt honom, ilå Aino dref med lians egendomligheter och
entald. Till sitt yttre säg Oskar Venell rätt stilig
ut, var väl växt och axelbred. Ansiktsdragen voro
äfven nägorlunda regelbundna uch det vackra
kastanjebrunt håret föll 1 vågor. Han hälsade vänligt pa
Ingrid. (Slut följer.)
8)
AFSKED.
Novell
af
Paul Robran.
Öfvers, för „Tiden".
Hon gick mödosamt framåt, stannado ofta, sökande efter ett ställe, där hon
kunde placera loteu mellan stenarna, men vandrade likvisst alt längre utåt den
ensliga trakten.
Där uppe på dynen löljde Bill henne mod klappande hjärta. Det var en
farlig väg. Den branta, röda lervallen hade under de höstliga stormarna af
halBböljoriia blifvit så urhålkad, att den hängde ut öfver djupet. Bill gaf inte
akt därpå. Han var ängslig att förlora ur sikte den skygga fogeln där nero,
hvilken med sina små, trippande steg ströfvade vidare. Nu satte hon sig neil
under ett utspringande Btenbloek. Ingen annan mäuniska syntes till. Än en
gång sände Bill en prölvande blick àt alla sidor. Ål vänster syntes byns hvita
hus på försvinnande afstånd. Ditåt var vägen ej mera gångbar, därifrån
hotade således ingen fara. Och sora det, led mot aftonen kommo häller inga
promenerande hit ut. Man kunde således vara lugn.
Han ville nu gifva sig af utför branten. Del var inle så lätt gjordt, ty
dynen sänkte sig lodrätt. Slutligen upptäkle ban en liten sandig sluttning,
utmed hvilken hau mera gled än gick. I deu lösa sanden kunde detta gå
ljudlöst för Big. Hon hade inte hört honom komma. Hon stirrade oafbrutet utåt
hafvet.
Bill stod bakom henne.
Nn förstod han, hvarför hon flytt |lit lit. I öknen kunde det. inte vara
mer ödsligt, än här. Åt höger och vänster sprang dynen iram och skymde
undan stranden. Framför henne låg det blånande hafvet; vågorna plaskade sakta;
sknmmet stänkte upp mol hennes fötter. Väldiga klumpar, af vågorna nedrykta
från dou röda lervallen, lågo der öfvervinna med jättestora klangrosor, hvilka
slingrat sig ända Iram till stenblocket. Det var de gula Häckarne Bill förut
varseblilvit och som ban inte kunnat lörklara. 1 strandkanten funnos en
oräknelig massa hål, där strandsvalorna bygt sina bon, och under gällt kvittrande
flaxade de skygga eluren omkring i zigzag.
Vågskvalp och svalkvitter, eljest fullkomlig tyBtnadl
Och hon såg ut ät hafvet, på hvilket hen trudde honom försvunnen!
Han trädde Iram till henne.
Hirn vHndo på hufvudet och såg på honom.
Bill Bpratt till. Hon föreföll honom sora uppstånden ur grafven. Ögonen
voro insjunkna, omgifna af djupa fåror, munnen var smärtsamt förvriden.
„Helga, det är jag! känner ni inte igen mig?"
„Ni," sade hon hest, „ni, |f|i en gång ni!"
Detta var ett annat mottagande än det ban i sin blinda kärlekByni oeh
under sin vausiiiniga jakt ofter henne hade väntat sig. Han var bragt ur
fattningen.
„Det tyckes inte glädja er att återse raig".
Hon skakade vemodigt på hufvudet. ,Nej," svarade hon, „jag — gläder
mig inte . . .!"
»Jaså," yttrade ban, „det var en annan sak! dag trodde att ni älskade
mig!"
Det började rycka i henues ansikte. „0 Bill!" sade bon klagande.
Han ville rusa till lieune, men hon gjorde en afvärjantle rörelse.
„Hvarlör har ni kommit tillbaka? Hvarför låter ni mig lida af al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
