Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
N:o 30
skedet två gånger? Nu ilr ni åter liilr. Hvarför, Bill, hvarför?" Hon
sammanknäpta händerna krampaktigt.
. Jag liadc into väntat mig förebråelser, då ,jag mod tusenfaldig list sökte
att än en gång lå se er I"
„Dot är just det förfärliga! Vore vår kärlek inle en synd, liude ni väl
då behöft denna hemHghotsfnllhet? Hado ni då behöft bedraga in i it — min
man med er afresa?"
rNå, Herre Gud," sade ban, „jag är inte något hälgon. Älskar jag en
kvinna, så är det min rättighet att säga ltenue det. Och hennes rätt att höra
mig".
„Otn jag vore fri," sade hon långsamt, „ja, om jag vore fri! Men nu är
jag gift. Jag får inte lyssna till någon man, då han säger att han älBkarmig!
Och jag får inte säga honom att jag älskar honom, då bryter jag mitt
äktenskapslöfte."
„ lJå er må någon annan iln jag blifva klok. I ett ord ger ni mig alt,
och i ett. annat tar ni dot tillhaka," sade Bill förtviflad och fattade häftigt
ben-ncB händer. .Söta, älskade, lilla kvinna, är dn då starkare ån jag." Mildt
trykte han hennea fina handlnfvar i Bina varma, kraftiga händer.
.Bill," sade hon med darrande stämma, .lämna mig, Bill, gå! Jag är
jn så svag, Bill, haf medlidande med mig! Jag vill ju så gärna, så outsägligt
gärna älska dig. Men jag får ju inte! Jag får inte handla mot min plikt!"
„Än sedan," svarade Bill häftigt. .Plikt! Det är godt att förskatisa sig
bakont plikten Tör den, soiu värkligen har känsla lör plikt. Men du har ingen
pliktkänsla! Ditt, hus bekymrar du dig löga oin och din man har du låtit falla
i händerna på Miiller. Det vet jag alldeles säkert, och du troligen ockBå. Du
har belt enkelt inte inod!"
Hon böjde hufvudet långsamt.. Hennes ögon sågo djnpt in i hans, hennes
blick flammade passioneradt. Blodet steg npp i hennes bleka kinder och
munnen ryckte sakta i återhållen lidelse.
Sådan var hon hänförande.
De spår, hennes långa, glädjelösa lif gritft i hennes ausikte, försvunno
genom den unga, alt uppslukande känslan. Hon var åter smn fordom, innan den
tunga, grå slöjan lägrat sig öfver hennes stackars klappande hjärta och hämmat
dess slag.
(Ifver Bill kom en oemotståndlig lust att begå en dumhet, den största
dumheten i sitt på hefängdheter redan tämligen rika tjngosexåriga lif. .Helga,"
hviskade ban glödande, .vi skola ställa det annorlunda. Du skall ej ha någon
möjlighet till återgång, och när det 6edun inte kan lyälpas mer, då skall du ej
längre sakna mod. Ingen vet att jag är här. I morgon bittida klockan fyra
går åter ångbåten till Köpenhamn, jag reser då — och du följer mig. Sedan
må din man i hin håles namn gärna äkta din snygga kusin. Dn låtsas som
om dn ville göra din morgonpromenad, träffar mig vid hamnen, och medan dina
bödlar sofva, resa vi glada och lyckliga förbi din villa ut i vida, vida världen!"
Hon svarade inte, men hennes hufvud sjönk viljelöst ned mot hans axel.
Han slöt henno fastare intill sig.
.Dn låter skilja dig och så blir du min belt och hållet. I morgon vid
denna tid är du i säkerhet — och du är fri. Vi skola bli’ så lyckliga 1 Helga,
älskade, älskade, ljufva lilla kvinna! Blif min! I morgon bittida ut i världen
till friheten, till kärleken I«
Med slutna ögon insöp hon hvartenda af hans ord. Och intet, intet
annat — endast hennes hjärtas våldsamma slag, vågornas sakta plaskande,
svalornas gälla kvitter och framför dem det äudlösa hafvet, friheten, och mod
dem deras unga, glödande kärlek och lyckan, den gränslösa lyckan i den syudiga,
soliga ensligheten.
Hans läppar sänktes mot hennes. Hon kände huru krafterna sveko henne.
1 instinktmässig fruktan böjde hon sig andan. Ögonblicket därefter stötte hon
honom ifrån sig. „Släpp mig, i himlens uauiu, man observerar oss,"
Förskräkt gaf Bill henne fri och såg uppåt. Utför deu lilla branta
sanil-slnttningcn kom någonting nedhasandes, rullandes, ett virrvarr af ljusa
hufvuden och kläden al obestämd färg. Han utstötte en förbannelse. ^Bybarn!
Hvad rör det oss! Helga, älskade Helga —"
Men iiirt rullningen var bruten. Den fridfulla stillheten var ej längre
uppfyld af honom allena, utan at andra människor tued ögon och öron, hvilka
kunde se oeta låta det gå vidare. Darrande hade hon rusat npp från stenen,
pä hvilken hon satt, och stod nu mellan klippblockon, beredd till flykt. Den
ojämna uiurken var heuue ett svårt hinder och knapt hann hon taga ett. par
hastiga, mödosamma steg, förrän det nedrullande sällskapet redan hunnit fram
till henne.
Det var tre linhåriga, lurfviga, solbrända, fattigt klädda ungar. Förläget
leende, med öppna munnar och bländande hvita tänder, blefvo de stående pä
skygt afstånd från hvarandra. Den minsta flickan hade en söndrig tallrik i
handen, på hvilken låg ön liten hög blåbär, hvilka hon flinande erbjöd de båda
främlingarna.
1 trots af Bin förargelse knnde Bill inte låta bli alt skratta, Han tog
ned i sin ficka. .Se där" sade han, .mon laga nn också alt ni kommer i
väg och det så fort, som möjligt."
.Nej," inföll Helga, Mnqj, barnen skola stanna! Ni måste tala om för
mig hvtirilrån ni äro! Hvad heter ni? Huru koin ni hit? Bor ni i byn?" Hon
tog den minsta, den smutsiga, blåbärsfläcknde lilla varelsen, med tallrik och all,
i sin fnmn och drog de andra till sig.
.Hvad gör du Helga," hviskade han, .vi hafva ingen tid att förlora!"
Hon tyktes inte gifva akt på honom och öfvcröste do tre småttingarne,
som med Vidöppna munnar gapade på henne, mod eu värklig sknr af frågor, på
hvilka hon inte fick något. svar.
Slutligen begrep Bill, att hon behöll barnen hos sig Bom ett värn, och
insåg att alt var förloradt för den dagen. .Jag skall gå," sade han.
Hon såg npp på honom, nickade jakande och trykte den lilla tingesten
fastare intill sig.
„Of,Ii i morgon?" frågade han.
Hon svaradej intet, men hennes stora, ängsliga ögon talade tydligt nog.
.Nå väl, jag går. Men i morgon bittida väntar jag dig. Kominer du?"
.Jag vet. inte. Gå, jag ber dig, gå I"
Bill het ihop tänderna. „Din hand," sade lian.
Hon räkte honom handen. Den var iskall och darrande.
„I morgon bittida, klockan fyra," sade ban än en gång. Så gick ban
tveksamt. Hon kallade honom inte tillbaka. Innan han hade vändt förbi den
ntspringande dynen, såg ban sig ännu en gång om. Den lågt. stående solen
sken honom rätt i ögonen. Vallmoblommorna flöto samman till jättestora röda
hjul med gulaktigii ränder. Där midt uti syntes en hvit fläck — det var lion.–
Borowsky och fröken Muller sntto redan vid kvällsvarden, när Helga kom
hem. Han mottog henne med en retsam anmärkning öfver hennes brist på
punktlighet. Helena had upprepade gånger om nrsäkt att de redan börjat äta,
men de voro så förtvifladt hungriga.
Helga lade hastigt hatten ifrån sig och tog plats vid bordet.
.Hvar har du varit så länge?"
„Är det då värkligen så sent? Jag kom inte att se på klockan. Det
vor så vackert väder — jag hade svårt att skilja mig frän min bok, — där
nere i strandkorgen. —
.Till det. kunde du haft hela dagen på dig. Och lör resten, hvar är
boken? Du kom direkt hit in, men någon bok såg jag inte".
Hon insåg att hon i hastigheten sagt en dumhet.
.Bokon — ja, i sanning — den är inte ined. Jag har troligen glömt
den där nere".
.Naturligtvis, din sedvanliga glömska! Återigen en at våra goda böcker
som gått förlorad. Hvad var dot för en? Pigan måste genast gå ned och
söka den".
Helga blef orolig. .Nå, bry dig inte om! . . . Kanske har jag under
hemvägen — men hvar ha då ni varit bela eftermiddagen?"
.Det är en bisak. Först vill jag veta hvilken bok du förlorat".
.Herre Gud, bry dig nu inte om det! En bagatell — en reslektyr — jag
mins inte en gång titeln".
.Men sådana äga vi ju alls inte".
Nil fann Helena det vara på tiden att inskrida. Det tillhörde hennes
taktik att alltid bispringa den angripna. På det sättet gjorde hon sig
oumbärlig för båda. .Det var holt säkert någon al mina", sade hon. .Jag har en
hel hop sådan där vid stationerna köpt skräplektyr, och jag försäkrar att inte
en enda af dessa böcker förtjänar att man begråter dess förlust".
„Jag förstår inte Helena huru ni med edra små inkomster kan kasta ut
pengar läll sådana onyttiga utgiiter", sade Borowsky förebrående.
.Nåväl, hvad har ni alt sysslat med i staden? Ännu har ni into
bo-rättat inig något!"
.Du vet att jag inte tål förhör", sade hennes man.
.Men du utfrågar ju mig om minsta småsak som vore jag ott barn".
.I)u är också ett barn, ty på dig kan man aldrig lila".
Hon ville gifva ett hältigt svar, men ordon fastnade i halsen. Hon
kände sig träffad al den dubbelmening hans uttryck innehöll. Tigande tvang
hon sig att svälja uågra bitar mat. Hennes man hude redan lagt servietten
ifrån sig oeh satt otåligt trummande med Ungrarna på bordet. (Forls. följer.)
Inneliull: Turistlif; i Lappland. — Rundresan. — Under doftando akacior. — To-
werbron i London. - För son t. - Afsked.
Illustrationer: Lappska bilder. — Don nya Towerliron i London.
HARTMAN, FILS, FRÈREJS — COGNAC.
Helsingfors, Hufvudst&dsbladeta Nya Tryckeri I8U4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
