- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
243

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o. 29

TIDEN.

243

efter han blott fick skratt till svar. Därför gaf ban
sig ut alt ensam tänka på gåtan.

Han liaile senaste vinter en stormig, kull kväll
biirt vargen tjuta dllr borta på isen. De långdragnn
ylande Ijttdeti hade på honom gjort, ott förfärande
hemskt intryck. Och fastiln den vargen sedermera
blef dödad oeh Måns själf fick sn den dllr den låg
lillös och ofarlig på en släde på gården, ryste ban
dock alt ännn vid minnet al det tjocka mörkret, dllmr
dc gälla skrien skuro fram genom stormbyarna.

Hå måste det vara där djäfvulen faus. Han
var mörkrets ängel och ban bodde i natten; ban var
väl det underliga, hemska, som kröp upp i sinnet,
som klämde och prässade med åugest, då man länge
stirrade in i tjnkt. mörker, där intet syntes utom
svart . . . svart . . .

Men hade Måns Yarit. i Glids ställe, skulle ban
slagit djäfvulen ilyäl. Då liade ban ju blifvit
oskad-lig liksom vargen biol nskadlig.

Alt detta och mycket därtill rörde sig i Måns
tankar. ,Solen välde in i rummet glödande het, Elli
gäspade ointresserad och guvernanten berättade hur
Adam och Eva dreiyos ur paradiset. Men Måns hade
stannat vid ormen; hau såg hur där växte svarta
stora vingar på ormen och hur dessa vingar höjdes i
långsam, yiullös flykt mol. det obekanta riket, där dc
osäila dvaldes under gråt och tandagnisslan . . .

Efter middagen begynte Måns åter sitt
byggnadsarbete bakom trädgården. Med sin lilla järuspade
hade lian huggit eu bel miiugd fyrkantiga torfbitar
ur gräsliudan. Meu ban ville ha ännu mera; ty lian
tänkte redan på en byggnad i två våningar. I den
nedre kunde Hektor, gårdshunden, logera. Själf skulle
ban bo i deu öfre. Ooh hau högg och gräfde så utt
svetten rann fram under mössans skärm. Händerna
voro naturligtvis svarta al arbetet i myllan, och när
lian torkade sig i ansiktet med dem, fick ban jord
också på kinderna.

Han måste torka sig ofta, ty det var tryckande
hett i lu|ten. Solen brände, som eld högt uppe på
liiinleu. Till slut inäste hau sträcka lit sig i gräset
för att hvila.

Så det doftade i gräset och blommade och lefde.
Skogen sijöug. Svalorna kretsade uch skötu upp mellan
trädgårdens hvita stammar, trollsländor^ skimrade i
solskenet, gräshopporna sågade i det höga gräaet och
flugorna surrade. Mellan lummiga grenar skymtade
sjöu soui ett glittrande blått. baud.

Men hur det var, då Måns legat ön stund, drogo
tankarna från torfstngor och bygguadsplaner tillbaka
till det nya han hört i dag, till historien om
djäfvulen. Hela raden af bilder och föreställningar, som
uyss gått upp för honom, kom tillbaka, lian giek
åter igenom dessa bilder, uu om eu, men kunde ej
finna något sammanhang i dem. Samma Irågor mötte
ban och samma tomrum gapade mot honom. Då tog
han sagorna till hjälp, sagorna, aom lian hört uuder
låuga vinterkvällar, då mörkret tätnade ute öfver
drifver ouli vägar. Med dem fylde hau hvad som
felades. Han tug blindvis utan att vata hvad som
passade eller icke passade i stycket. Men han fick
djäfvulen att växa. Och djäfvulen växte så att. solen
blef mörk och skugeus såug blef till gälla nödrop.
I nästa Blund skulle något stort, ohyggligt slå ned
och famna ull världen med mörka kYal . . .

— Satan anamma . . .1

Eu grof ilskeu röst skar plötsligt genom luften,
så att det ekade mellan trädBtammuruu. Måns flög
upp ooh Båg skygt omkring sig.

Inne i trädgården såg ban Mårten stå
gestikulerande vid en blomsterrabatt. Tydligen hade hönsen
stulit sig in oeh gjort rent hus blnud planteringarna.
Men så han svor och förbannade, så att Måns blef
ängslig till mods.

Sakta klef Mäns öfver trädgårdsstaketet och
giek fram till Mårten, soln låg ncrhnkad öfver sina
blommor. Hau stälde sig där helt nära invid uch
såg på med händerna så djupt, instuckna i finkorna,
att det stramade till bakpå i lians korta knäbyxor.

Mårten hade med en» blifvit en intressant
person i Måns ögon. Här kunde hau kanske lå veta
uågo t.

— Mårten, du, sade han om en stund långsamt
och liksom tvekande.

Ja . . . ha , , ,, svarade Mårten iicrilrån
blommorna.

— Vet du hur djäfvulen ser nt?

— Att . , . liva? 1 Mårten hajade Lill or,Ii
öppnade mon uch ögon.

— Hur ser djäfvulen ut, Mårten?

Mårten gapade en Btunil, men så slug ban till
med ett flatskratt..

— Hur djäfvulen ser nt? Jo, ullig och Inden
är han och kommer gör ban då man hvisslar.

Måns biel så otid lör skrattets skull, sä att, han
kunnat spotta på Mårten. Han sade nftgot som lian lärt. I
drängstugan, gjorde belt om och gick till sitt, arbete

vid sandgrupen med låuga, stultu steg.

* *



Tå aftonen blefvo Mån» ocli Mårten duck äter
goda vänner. Mårten hade under lediga sfnnder gjort
för Måns räkning en pilbåge oeh pilar och försett
pilarna med nålspetsar. När nu hågen denna kväll
blef filrdig, gaf ban ilen jämte pilarna ät Måns. Måns
blef jublande glad, naturligtvis. Ännu gladare blef
hau då hau prnlsköt sin båge och såg hur pilarna
hvinamle flögo högt upp i luften eller fastnade
skälfvande i bodens stockvägg, som t,jHnailc till skot.t.nflu.

Hälst ville lian dock skjuta på lefvande
villebråd. Därlör lockade ban Hektor till sig, slängde sitt
vapen (ifver skuldran och begaf sig till kohagen på
harjakt, ehuru kvällen redan var sen.

Men i hagen stodo redau korna i röken från
torfeldcn ntom tjuren, som vankade oroligt, omkring
och bölade. Ocli så sjöng lndiigårdsdäjan med full
hals, så det svarade långt, borta i skugen, vid det |inn
sysslade med stäfvnr och sånr. Hagen var såluiulu
ingen lämplig jaktmark, tykte Måns.

Men bakom hagen stod skugen mörkgrön ocli
tyst. med stammarna blänkande rödbruna i aftonsolens
sista strålar. Där inne i de täta snåren måste
hararna hälla sig gömda. Därför styrde Måna siua steg
ditåt, smög Big först sakta och obemärkt tätt invid
gärdsgården fiir tjurens sknll oeh klef sedan dristigt
på i purs och ris, då han kom till skogen. Bakom
sig hörde hau koskällornas pinglatule, kornknarrens
sträfva knarr från rågåkrarna ooh högre iin alla ljud
ludiigårilsiläjans gälla sång. Men ju längre hau gick
desto svagare blelvo ljuden, tils slutligen till och med
sången tystnade. Endast, trädon susade sakta öfver
lians hufvud och en hackspett knackade någonstädes
mot en ihålig trädstam.

Då ansåg ban att han kunde begynna vänta på
haren, »om hau skulle, skjnta. Först, skulle dock
Hek-tur söka upp haren. Men Hektor ville inte. Han
lade sig tvärtom raklång ned med del lurfviga
hufvudet. mellan fram fötterna och slöt ögonen som om
ban ämnat sofva. Där tykt.es ej lyälpa annat än
stränghet mod den hunden.

Måus gaf honom därför par duktiga rapp i den
yfviga pälsen med det resultat, att Hektor loniade
bort med svansen mellan benen.

Så skulle då Månn vänta på baren. Han lade
sig i skjutställniug bakom en sten, som låg där ensam
midt i deu mossiga marken, uch begynte spilja omkring
sig i växande spänning. Bakom förata buske knnde
ju i nästa minut ett par brungrå långa öron sticka
fram, och då gälde del att vara beredd.

Länge läg ban där orörlig och väntade. Ty
hur hau än lyssnade uch späjade, ingen hare såg ban
och ingen Hektor hällor, Endast skymniugen kröp
långsamt fram ur snåren oeh bredde ut sig som ett
svart flor öfver marken.

Ibland prasslade det hemlighetsfullt, bland
kvistar och t.nfvor. Då spratt Måns till, tils liuii till
slut blef endast öra och hörde själfva tystnadens
röster. Då begynte det tasala och bviska omkring
honom nieliau stammar oeh under ljung liksom hade där
varit någon, och dock var han så ensam som om ett
lefvande väsen aldrig andats bär. Äfven annars biel
ilct, med ens sa sällsamt, hilr inne i skogen. Dunklet,
aom bredde ut sig ur snåren tätnade och klef upp
litngs trädstaminaruu, träden växte till jättar, medan
grenarna sammanblandades i ett oredigt virrvarr.
Formlösa gestalter lurade bakom buskarna och
granarnas skägg hängde ned som Irån spetsiga hakor
uuder aiiedvridua munnar.

Mäns kände sig ängslig till mods bakuiu sin
sten. Att oj Hektor koiu tillbaka! Han ropade, först
sakta som på försiik och sedan högre. Men ropet ljöd
tomt och kort so.a om del fastnat i de tiita snåren.
Då lörsökte hau hvissla, lor med tungan luktande
öfver läpparna och blåste..........

Satan .... 1 Taukeii slug surn eu blixt i lians
bjarna. Det var ju att kulla satan Ull sig. MiUine
ban redan hade hört?

Något grep som med hvass klo i hans inre.
Ett ögonblick stud han stilla i andlös spänning, mon
så ölverfölls ban uf våldsam, feg Iruktun. Sum galna
hundar rusade svarta tuukur öfver bonum. Haren

var glömd och hela jakten var glömd. Med vidgade
skrämda ögun kastade han ännn en blick omkring sig
oeh begynte därpå springa.

Han sprang som för lifvet, blindt framåt utan
att (Anka på hvilken riktning ban skulle taga.
Hvarken till höger eller vänster såg ban, meu ban kände
att djäfvulen var strax bakom honom. Mössan gled
ned från Måus hufvud, hans hår stod tnfvigt och
fuktigt rakt upp i vädret och ansiktsdragen lörvredos af
fasa. Men framåt giek det i vild jakt iuåt skogen,
in i det alt mer tätnunde mörkret. Äfven skogeti
blef tittare ju djupare lian kora, De höga granarna
löljdos af nng björkskog, som stod »tam vid stam,
nästan ogenomtränglig. Örenarna »logo honom mot
ansiktet. or!] sträkte fångande armar mot honom oeh
ljungen på den mossiga tufvan snodde sig som ormar
kring lians korta ben för att hindra lians flykt. Han
föll umkull oeh steg upp igen, föll omkull och
fortsatte att springa flämtande af ansträngning uch med
en kittlande hopplös kilnsla i bröstet.

Men Satan följde efter honom, ban var alldeles
iupå bonum väldig och hemsk och outgrundlig. I
nästa ögonblick kunde hugget falla . . . nu . . . nil .. .
nu . . . Mån» skrek som om hau haff. en knif i
kroppen, skrek och sprang . . .

Småfåglarna pyrde skrämda upp i mörkret nr
sina bon, då Måna rnsade förbi. Äfven ett kräkpar,
som bygt siu riskoja I närmaste tall, vaknade och
blickade i förundran ned i småskogen. Kråklar bredde
ut sina avartn vingar, flög yrvaken och kraxande en
gång omkring trädet och satte sig i högsta toppen af
detsamma lör bättre utsikts skull. Så späjade ban
ner dit,, därifrån ban hörde ropet oeh Ijndet af
kvistar som afhrötos. I dunklet säg han en pojke som
sprang; ban sprang genom småskogen och sprang
npp-för stenbacken, där talldungarua åter togo vid.
Framåt giek det tvärsigenom talldungarna uppåt längs de
gråa lalbetäkta klipporna, som lågo strax vid sjön
och stupade brant ner i vågen. Där uppe på
hrun-tou såg ban pojken fäkta med armarna en sekund;
så försvann synen och alt biel tyst. Då flaxade
kråk-far nor till sin riskoja igen och lade sig. Det. var
ingenting mer att, se eller höra.

Från sumpmarken begynte dimman stiga upp oeh
väfva täcke öfver ljung och tufvor. Alf hvitare bloi
dimman. Skogen drömde. Kuskarna |linkade
sömn-lunga. Skuggorna i snåren stodo stilla. Endast
myggen sjöngo.

Och Måus? Mins låg stilla och lugn på sjöns
hvita sandbotten. Han var ej längre rädd lör
djäfvulen.

Utanför Kasanska kyrkan.

IJihl ur värkligheten.

Det var en härlig vinterdag.

Längs Novski, Peterbnrgs hiifvudgata, rörde sig
gående uch åkande i en oöfverskådlig mlüigd. Om
hvari unnat syntes dllr eleganta skiiinbrämade
friiutiiu-merskappor, dyrbara berrpiUsar uch unifuriuskappor.
Bland dem ucli mycket afsticknude från dem såg man
flottiga kupetser och prikastschikar, händt värkan* och
bela mängden af olika slags individer, på hvilka en
vilrldsstad hur så rik tillgång.

Vid Kusausku kyrkan var i synnerhet trängseln
stor. Det var just. något, större hälgous dag, ocli ut.
och in Irån templet gick en outbruton ström af
människor.

Utanför kyrkan stodo som vanligt, i uu lång rud
tiggare uf bägge köueu och af alla åldrar.

Ur kyrkan utkom där eu uug, vacker och
elegant klädd dam. At hvarje tiggare hade liuii en
al-uiosa. Oeh den gal hon åt de smà tiggande barnen
på ett så vänligt, hjärtevinnande sätt, att eu hvar
måste fästa sig därvid.

Mången undrade nog uckså öfver den vackra
ukäiulu damens förkärlek för dc »ini tiggarungarna.
Men lå voro de, hvilka fått kunskap om anledningen
därtill . . .

• *

»

Nusyu Ivuiiovuu var eu ovanligt vacker flicka,
llun var fader- oeh moderlös uch arbetade på el t mo-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free