Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o. 29
TIDEN.
245
kunde gifva mig till tack fiir det jag skänkt honom
Hl vet; han har intet hj Urta fiir mig, men moder Sr
änilå alltid moder."
Djupa snyftningar afbröto hennes monotona
berättelse; minnet af den tid, då hon vaggade på sitt
knif sin förstfödde, små knubbiga händer, den stund då
de små läpparne för första gängen utsade ordet
„mamma" — allo dessa minnen tyktes nu draga
fram fiir att blott för ett ögonblick flytta den
skröpliga, gamla varelsen där borta i knuten tillbaka till
måhända de lyckligaste stunderna i hennes länga lif.
Jag ville ej störa henne; det var tyst i stugan
— dessa ödemarkens innebyggare kände själfva hvad
sorg och olycka botyda — de aktade den gamlas
smärta och läto henne ostörd minnas flydda, lyckliga
dagar.
„Ja, ja" — fortsatte hon —, „Gud straffar alla
synder. Äfven jag har Byiidut; ville ej lämna gossen
vår och lät, honom ej gå i skola i storbyn. Ilaa blef
ster och stark, vacker älven — men länge förblef
hau ej min gosse. Nu bar ban eget torp mig
då gumman med en snck vände sig till barnen och
snde: .Jaså, en saga måste ni vill få, eftersom ni
väntat, så länge". Och med liög och liflig röst, som
mycket skild" sig från den sorgsna ton, hvarmed hon
nyss berättat. Bin lefnadssaga, började hon.
Innehållet i sagorna var det vanliga: om kungar och
prinsar. drottningar och prinsessor, slott, drakar, riddare
o, s. v. Gumman höll alt på nr.lt berättade medan
jag både somnade och vaknade, då jag slutligen hörde:
.ja den här sagan förstån 1 nu oj, ty den iir mera
för herrn där, men hören nu på ändå:
Tvänne stora kråkor rodde med tunga vingslag
fram öfver en åker. .Förstår dn människors språk",
sade den ena, .det är mycket vackert". Och den
andra kråkan tykte så med, ty äfven hon förstod
det. S<inda samtalande flögo de, vidare i den
härliga vårmorgonen — i hörjan af maj — i
kråkekärlekens tid.
Högt nppc på åsen susade den mörka
tallskogen och don lilla skogsstigen glänste af
morgondaggen. (.tell kråkorna flögo hit. upp för att vänta det.
Men han sjöng ej längre — i ögat lyste liksom
en tår, ooh kråkorna tykte sig köra en djup suck.
Kanhända rörs tode de hvad den innebar — ett
brustet, hopp, en hjärtesorg.
Och kråk-herrn, som fått sin visdom af en
gammal stare, viste berätta, att människorna i
allmänhet hålla af eller .älska", som de kalla det, blott en
gång i lifvet de blifva lyckliga blott med denna ena.
.Den lina guldprinsessan förstod belt säkert ej
att älska honom, fnstän han är en konungason —
nej då iir jag hällre kråka och har hvarje vår min
nya kärlek" — sade kråkfröken.
Mon den andra kråkan sade blott ,krax". krux"
ocli såg fundersam nt. Staren hade ju äfven sagt
honom, at.t människorna i alla fall dock äro de
lyckligaste, ty de veta hvarför do älska — men det veta
ej kråkorna.
„Ja det kan nu vara detsamma", slutade
gumman, .men prinseu gick tyst. fram genom skogen
-och sjunger aldrig mer."
Koreas hufvudstad Söul. I förgruuden den engelska legationens hus.
har han länge sedan glömt. De blifva sådana stora
herrar där borta i skolan, vilja ej mer komma hem
och arbeta, tänkte jag en gåug, och se det skulle oj
gossen min få bli, hau skulle alltid älska mig och
jag honom. Och när han sedan skulle .gå fram"
kunde ban knappast läsa — prästen grälade och
gossen måste dock till skolan. Då var han redan stora
karlen. De andra hånade honom, som ej kunde läsa
— och det där var alt mitt fel, sade man. Nu får
jag gå omkring från gård till gård, ty gossen min
vill ej mer veta af eu moder, som ej lärt, honom läsa.
Om somrarna fiskar jag nästau alt hvad jag behöfvor
lör att lefva af, ty jag vill ej tigga och lefva af andras
nåd — stundom kan jag sätøa något litet och får dä
nya krokar och kaiiBkc äfven ett skålpuud kaffe —
men viutcru iir kall och ryslig. Ack, om Gud eu
gäng ville förlåta mig och taga mig hem till sig!" —
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
