- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
246

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246

T I D JE

N:o 31

liga människorna Anm funnit, hvarandra 1 Hvad det
ändock vore angenämt att hafva sitt eget hem och
någon som toge emot ön, då man triitt kommer hem
från sitt. arhete i skolan". »Nå hvarför gifter du
dig då ej", sade Ingrid vårdslöst. „Hvem skulle vilja
linlva en fattig kollega med 8,000 mk inkomster om
fiTot", sade han sorgset och såg på Ingrid. Hon
märkte ej lians blick, utan fortfor: „0, det finnes väl
många, ty hnru många kolleger äro ej gifta". Han
teg ett ögonblick. »Ingrid", utbrast ban sedan
plötsligt, „vågar jag hoppas — skulle du vilja dela |jnft
och ledt med mig"? Ingrid svarade ej. Hon hade
stannat oeh såg liksmn begrundande ned framlör sig.
Hennos första tanke hade varit att. gifva honom
afslag, men då kände hon sig rörd. Han var ilå
åtminstone en som älskade henne, det, jnhlade nästan
inom henne. Det vore något att lefva för att göra
honom lycklig. Visst, var det så, att hon e.j älskade
honom, åtminstone ej med deu lågande kärlek, soln
utan betänkande kastar Big in i äktenskapet. Men hon
aktade lionotn; han var bra och god; lians kiirlek
skulle kanske väcka honnos genkärlek. »Oskar, jag
kan ännu ej svara", sade hou, »det kominer så
oväntadt, men i morgon skall jag gifva dig svar". » Adjö
så länge", sade hon ocli vek in på en annan gata.
— Nog skulle ju lifvet varit annorlnnda om hon fått
den hou älskade, men från honom var hon ju nu lör
alltid skild; för henne fans det ej mera någon riktigt
fullkomlig lycka, men hon skulle ändock känna glädje
af att, göra en annan lycklig och „il fant savoir dans
le moude se eoutenter des demi-boiinenrs" hade jn
en författare sagt. —

Följande dag sände, hon en biljett till Oskar

endast med orden: »Jag är din. Kom".

* *

Redan fyra månader därefter ägde bröllopet
rinn. Ingrid liade påskyndat det. med feberaktig
ifver, ty |inn kände med sig, att om förlofningstiden
blefve lång skulle hon kanske vackla i sitt beslut och
hon ville ej llryta sitt, ord. — Äfven Artur och Aino
Stål liade infunnit Big. Men huru hade ej Artur
förändrat sig på dessa fä månader, lian föreföll nu
grubblande och dyster. När ban ibland log var detta
lenndii sii tillit af vemod, så sorgset, att det gjorde
en ondt iintla in i själen. »Du är inte lycklig", sade
Ingrid åt bonum på hröllupsdagen, då hou t|äflade
honom i en ni af ott af sidorummen, lian spratt
lill, mon svarade oj. Ingrid följde hans blick och
såg att lians ögon hvilade på Aino, som stod i andra
ändan af rummet omringad al herrar, med hvilka hou
koketterade. „Det är mitt lei", sade hau slutligen
liksom Tör sig själf, »jag har ej vetat att bevara
denna pärla. Icke sant, iion har mycket förändrat
sig, hon är ej mera lik sig själl", sade ban vänd till
Ingrid. Det gjorde Ingrid ondt om honom, hon var
nära att säga honom, att det ej var ban som ej
vetat skydda Aino, utan att hon endast under
förlofningstiden spelat komedi uied honom, ocb att hou nu
först visade sin värkliga natnr, men då löll det henne
in: skulle ej detta göra honom än olyckligare, att veta
det Aino bedragit honom? Var det ej åtmiustoiie en
ljuspunkt, för honom att tänka det hon eu gång varit,
annorlunda? Hon satte sig därför vid hans sida uch
försökte bringa honom tröst och hopp, hopp om att
Aino ännu skulle blifva annorlunda: att hon nog
älskade bonum uu lika varmt som förr: att bon ej
var kokett, lltan endast af en så liflig oeh
oefter-tunknain natur, mon att hou ej menade något illa.
Sålundu försökte hon lindra lians sorg. Hou yiste
nog, att det som |inn sade ej var sant, men livad
gjorde det, om hon därmed kunde, hälst, för en tid,
förskingra lians svårmod. Hon lyckades älven häri,
ty hans blick ljusnade litet upp och hau sade
hjärtligt: »tack, Ingrid, ilu hur lyftat eu tung börda från
mitt hjärta. Vet du, i den förtviflan, som ofta grep
mig då jag märkte huru Aiuo förändrade Big, var jag
nära att tro det hon bedragit mig. Nn blygs jag
djupt öfver mina misstankar, ty du sade ju, att hon
i grunden är god ocb bra". I det ban sade de sista
orden såg hau Ingrid stadigt i ögonen. „Ja i
grunden bar Intil ett godt hjärta", upprepade Ingrid och
försökte möta liaus blick. — Oskar kom nu
skyndsamt Iram: »Man söker dig öfveralt Ingrid", sade
hau kiirlekslilllt. ocb bjöd henne sin arm. »Jag
måste gå uu," sade liuii sorgset och räkte Artur siu hund,
ocb så försvann bon. Hon busvarade endast förströdt
Oskars frågur och smekningar. På bela aftonen voro
henues tankar upptagna al Artur. Hon glömde
nästan bort att det var he|ines bröllopsdag; först då

hon satt ensam med Oskar i deras nya hein stod
värkligheten hemsk och dyster framför henne — hon
tillhörde nn man som hon ej älsksde. Men det var
nn lör sent att åugrii sig. bon måste, hon ville blifva
lycklig, det var nn hennes plikt. Ocli relativt
lycklig blef liuii äfven. Hun försökte lägga sig in i sin
mans åskådningssätt uch idéer, Hon visade honom
atädse ett. vänligt, uch gladt ansikte, då ban kom
hem Irån sitt arbete. Hon försökte gissa lians
önskningar ooh tankar saml beredde honom små
ütverrusk-ningnr. När hon då silg hnru hau var lycklig, hum
ban älskade och beuuilrade henne, dä nppiyides älven
hans bjärta med tillfredsställelse, fiir att ej säga
lycka. Sålunda förgick månad efter månad. Ingrid
hade blifvit alldeleB oumbärlig lör sin man. Hau
saknade lieuue mycket, om hon hälst lör någon timme
var borta hemifrån. — Emellertid hade Irn Tallgren
blifvit Bjnklig och läkaren hade förbjudit henne att
gå nt, hvarför Oskar och Ingrid tillbringade en stor
del al’ ilagen bos henne. — En dag, då de som
vanligt sutto alla tre tillsamman vid tebordet, ringde
det på klockan och man hämtade ett telegram till
fru Tallgren. Det var från Artur och tydde: »Aino
mycket sjuk. Kom om möjligt genast". „Jag kan
ej resa", sade fru Tallgren „mön dn måste väl göra
det Ingrid I" — Så blef det bestämdt att Ingrid skulle
resa. Oskar var väl först däremot, men måste gifva
vika för fruntimrens föreställningar.

Efter en dag var Ingrid framme. Ingen tog
emot henne, ineu dörrn var olåst och hon Bteg in.
Liksom en dödsst.illliet rådde i bela huset; detta
förskräkte henne, ty hon var redan så upprörd och
nervös af resan. Hon tog af sig hatt och kappa. Alt.
fortfarande syute3 ingen. Hou teg varligt npp eu
dörr, men äfven här var det tomt. Detta mm mäste
bestämdt vara Artnrs arbetsrum, ty här stod ett stort
Skrifbord, öfverhöljdt med papper. Alt ännu syntes ej
någon till. Hvad skulle hon göra? Skulle hon gå
vidare i det följande rummet. Slutligen beslöt bon
sig härför, non öppnade sakta dörren. Deu första
anblick som möt.te hennes ögon var Artur, där ban
låg på knä vid sin liustrns Bjuklägcr. Hou gick
närmare. Vid ljude|, af hennes steg sprutt ban till och
for upp om träffad al blixten, lian t.yktes käunn
igen henne ty hans stora blodsprängda ögon stirrade
pa henne, såsom om ban såge ett spöke. Ingrid
genom lors al en rysning. Artur var dödsblek och bäret
föll i oordning ned öfver pannan. » Hvad har händt,"
stammade Ingrid förskrilkt. Han lor med bauden
öfver siu |inuuu, lians läppar rörde sig, men ban fick ej
fram ett ord. Ingrid gick närmare och fattade hans
hand, den vår kall och darrade krampaktigt.
Plötsligt drog ban bort sin hund, i det ban med slräf
röst utbrast: „jag liar dödat henne, jag liar dödat
henne." Nu först säg Ingrid närmare på Aino; hun
låg i sin bädd Utlös och stel med ett uttryck af smärta
ocli förtviflan i det vackra ansiktet. Äfven Artur
hade uäruiat sig bädden ocb stod och säg på lieuue, som
låg däri. Sä betäkte ban ansiktet med sina händer
ocb störtade ut. — Ingrid stod alt fortfarande kvar.
Stora tårar rullade uedför hennes kindor. „Aino,
förlåt mig" utbrast hon och föll neil på knä. Hå läg
hou väl nn timme och bud till Ond lör henne, som så
plötsligt rykts bort. Sedan reste bon sig upp och
gick i det andra rummet. Där satt, Artur sum
förkrossad på en stol med händerna altjämt för ansiktet.
Ingrid led grymt af att se honom i detta tillstånd
uf förtviflan. Hou gick Iram till honom och sade
ömt: „ Artur, du skall ej lörtvitla, det är ju Gud som
sändt detta hårda stag." „Tala ej om Gud," sade
ban hårdt, -det är jag, sum är ursakeu till alt." Han
fortfor ined hältighet: „Det är förskräckligt att veta
sig vara hennes mördare. Skulle hon ej hafva gift
sig med mig, så lefde bon ännu i denna stnud. Det
är jag som dödat, henne, uch hvad som är ännu
förfärligare, jag har äfven dödat hennes själ." Han
liade åter rest. sig uch gick oroligt tram och tillbaka
i rummet. »Men Gud, sum ilr kärleksrik," sade
Ingrid, -ban har ej kunnat t;iga bort henne i en stund,
då hou ej var beredd. pUpphör,u ropade ban
ångest-fullt, »se först på henne! Är förtviflan, som Blår at,t
läsa i hennes drag, en äterglans af himmelen"? Hon
ville svara, då hördes ett sakta kvidande. Det kom
frän eu vrå i rummet. Artur rykte till, sedan gick
ban till barnet, som låg i siu vagga. Hans drag
förmildrades litet i det ban böjde sig ned och kyste det.
Plötsligt lade sig hans panna åter i veck och ban
utbrast: »Ack, funnes ej dn, dä skulle hou äuuu lei val

Dn har dödat din moder!" Han började åter sin
oroliga gång fram och tillbaka i rummet. Ingrid hade
lyftat barnet på sina armar och betraktade det med
förtjusning. Detta var således lians barn. Hon trykte

det titi sitt, bröst ocli öfverhöljde det. meil kyssar.
* *

*



De dagar, Rom nu följde, voro dagar al sorg
och bekymmer. Ingrid måste beBlyra och ställa a"
till begrafningen, oeh sä, dessemellan, se oin barnet
och säga några tröstande ord till Artnr. som från
den häftiga förtviflan sjunkit, till en slö apatie för
alt, Timtal knnde ban sitta på samma plats ocb
medvetslöst stirra Iramtiir nig ntau en tår i sitt öga.
Ja, liade han kunnat gråta skulle det varit en
lindring för honom, men han kunde oj, ej öns vid
grafven. Han hade endast blifvit än ||lekare och ådrorna
svullo upp och bildade såsom stora knippen vid
tinningarne. Ingrid kände sig rädd för att ban »knllc
förlora sitt förstånd, om denna sjlllflspänning ilnnn
länge fortfore. Htm använde all sin vältalighet för
att trösta honom, men detta gjorde honom endast
häftig och nervös. — En dag satte sig Ingrid till
pianot för att, sjnngu en psalm. Älveu Artur kom
in för att lyssna. Under ilet hon sjöng började ban
liksom tina npp från den stelhet, som höll honom
fången. En underlig rörelse, fattade honom. När bon
kora till den sista versen ocb sjöng med sin varma
innerliga stämma:

Hau skaU oket sönderkrossa,

Osb förlossa

Såsom ingen synd mer fans.

då smälte isen i lians bröst ocb stora tårar runnö
ned för hans kinder. Han gret så att, bela hans
kropp skakade. Han reste sig ocb störtade in i sitt
rum. — När han efter ett par timmar äter visade
sig, var liksom triil utbredd öfver bela lians ansikte.
— Alt ifrån nu var lian belt annorlunda. Det bittra
och hopplösa i hnns~ord lindé försvunnit och så
småningom giit tiden siu helande balsam i hans hjärtas
sär. — Sålunda förflöt den ena veckan efter den
andra. När Artur hade någon tid |ifver Irån sitt
arbete, kom ban till Ingrid för att prata bort nägoii
stund eller ock läste ban högt lör henne någon bok
eller poesi, som ban tykte om. Ingrid åter kände
sig så lycklig. Med beundran lyssnade lion till
honom, under det hennes kinder glödde och hjärtat,
bultade häftigt. När Artur ilå såg upp från siu buk,
log hau vänligt då lians blick mötte hennes. — Då
de nu sä en alton åter sutto tillsamman hämtade
man ett bref at Ingrid. Hon bleknade, ty hon
igenkände Oskars handskrift. Snart måste hou ju bort
lill delta hvardagliga ocb evigt enahanda. Oskar
liade redan flere gånger ined otålighet, skrilvit, ocb
frågat om hon ej snart komme hem, men hon hade
uppskjutit resan Irån dag till dag, Irån vecka till vecka.
Hon bröt med darrande hand brefvet. Hon blef
blekare lör hvarje rad hon läste. »Nå, hvad är det
Ingrid?" frågade Artur oroligt. »Jag måste bort i
morgon", utstötte bon med svårighet. Han bleknade.
»Nej men du får ej, du kau ej lämna mig nu" sade
lian i det ban steg upp och satte sig bredvid henne.
»Jag kan ej annat", sade hon i det tärar stego henne
i ögonen. »Men du kau ännu stanna några dugar,
du vill jn ej lämna mig så plötsligt", sade hau.
»Artur, jag kau ej stanna längre, jag måste bort."- Han
svarade ej, sedan sade ban med bitterhet: »Ja, du
längtar naturligtvis till ditt, hein och till din man;
dot ilr egoistiskt af mig utt vilja hålla dig kvar".
»Nej, ue|," utbrast hon hältigt »det är ej jag, ilet är
Oskar som vill hafva mig hein. Om jag ej kommer
i öfvermorgon, kominer han själf ocb afhämtar uiig".
Hon gömde ansiktet i sina händer. Hou var ej mera
mäktig sig själf nian fortfor: »Ack, hvarför bar jag
iiågonsiu bundit mig, tagit, pä mig detta ok ock
fast-kedjat, mitt lil vid honom." Hon snyftade häftigt.
Han tog henues band: »Ack Ingrid tala ej så, del
ljuder likBoiu en förebråelse för mig, att jag uågnusin
skilt er åt. Nu har jag ej någonting mer att
invända. ReB då med Gnd!" Hon tog händerna bort
Irån ansiktet. För honom var dä skilsmässan så lilit.
»Artur", sade hou efter en stunds tystnad, „du låter
mig ju åtminstone taga med mig lille Siglrid? »Ja,
det ilr väl det bästa lör honom", sade hau sorgset,
»ban liar ju ingen mor; raeu Ingrid, du skull jn hälla
af lionoin såsom dill eget barn", sade han
kärleksfullt?" »Mer äu jag någonsin skulle älska mitt uget
barn", sade hou, »hau är ju ditt barn, eu del af dig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free