Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
TIDEN.
N:o 31
glittrade i månskenet don långsamt riiiiuiude Unden liksom besådd af miljoner
stjSrnor. Hvarför var alt så skönt och ljufligt stilla på en lycksalighetens ö?
I nnnlnet bredvid hörde hon dörren knarra. Hennes man hade kommit
in. Etter en statid bultade hau på hos henne. Hon höll andan. Så bultade
han igen.
„Hvad vill dn", hågade hon med beslöjad stämma.
„Är dn ond på mig?"
„Ja!"
Han trykte ned låset. „Jag ville be’ dig om förlåtelse".
„God natt, jag är dödstrött",
Han stod ännn en stund vid dörren och bad. Hon höll för öronen.
Ändtligen gick han.
T vanmäktig vrede reste hou sig i sängen och hötte inod båda
händerna mot deu slutna dörren. ..Du är en dålig människa", sade hon mellan
tänderna. „Det är alltid »Intet på alla scener. O, hvad det vämjer mig!"
När alt blef stilla i huset, klädde hon af sig och lädo sig till sångs.
Sofva! Blott ett ögonblick sofva och glömma! Men hon kunde inte. C tan
hvila vred och vände hon sig bland kuddarna. Slntligen reste hon sig häftigt
upp och stirrade på månstrålarne, hvilka drogo sig alt längre och längre bort.
Timmarna förgingo. I morgon, hur är det väl i morgon?
I morgon låg alt bakom henne, alt det hon hittils så föga satt, värde
på, men som nn föreföll henne så betydelsefullt — hennes aktade ställning —
hennes goda namn. —
Hvad alla skulle ropa ve och förbannelse öfver henne! Hur de skulle
smutskasta henne! Huru tydligt hon nu mindes liknande händelser i
hcrliner-societeten! Och huru man klandrat och smädat . . . Och till dessa fruar
skulle hon höra. Alla sknlle peka fingret åt henne och hennes kärlek. Hvarje
skomakarpojke, som burit ett par klingor till huset,, skulle anse sig äga
rättighet att göra sina utläggningar. Och hennes far? Hennes stränge far? Han
skulle vara den lörste att lördöma henne.
Jättestor steg med sina läderlappsvingar inför henne — den hånfnlla,
smutskastande, förtrampande, alt uppslukande skandalen!
Det är omöjligt! Jag kan inte! Jag skulle, inte uthärda det! Jag gör
det inte! Jag stannar-här!
Bill! Bill! . __________
Hon bet i kudden för att inte skrika högt af dou gränslösa smärta hon led.
O, hvad hon älskade honom! Hvad hon älskade honom! Så hon längtade
efter honom! Och det berodde på henne, allenast, på henne att fatta ett beslut
och hennes öde skulle förändras. Sedan vore all strid, all tvekan förbi, det steg
hon tagit vore oåterkalleligt, hon kunde ej vända åter I
Ie.ko återvända? Aldrig mer?
Hon reste sig upp. Månskenet hado bleknat bort, en gråaktig dagning
uppfylde rnmmot; genom lönstrot inträngde en sval, fuktig luft.
Dagen randades! Kedan före soluppgången afgick ångbåten.
Fatta ett beslut! Så hastigt! O, min Gud! Så hastigtl
Hon drog npp knäna, stödde armbågarna mot dem och trykte händerna
hårdt mot kinderna. Så satt hon ander feberrysningar en stnnd tveksam
i sängen. Men ville hon resa, så måste hon stiga npp. Det var hög tid!
Med nöd hunne hon kläda sig och sammanrafsa det nödvändigaste, Och om hon
icke stege npp? Ja, då förblef alt vid det gamla!
Men Bill! Och hennes kärlek! Bill som kanske redan väntade vid
ångbåten, kanhända till och med strax utanför byggningen.
Den tanken hade slagit ner på henne som en blixt. I ott språng var
hon på bönen och sprang barfotad fram till fönstret. Ingen människa syntes
nere vid stranden; lugn och blånande låg Boden; där nere gnngade sakta hennes
hvita båt; sparfvarna kvittrade på de blommande grenarna. Åt iister var
himlen gnlröd och öfver^ hafvet bredde sig den tjocka morgondimman. Hon såg
på klockan, men hon hade glömt att draga npp den föregående dag och den
hade stannat på tolf. Hon förstod att det var hög tid — på högsta tiden!
Skall jag gå? skall jag gå?
Hon satt på sängkanten rysande af köld och sinnesrörelse. Hon
bcmäk-tigades af en underlig känsla af nyfikenhet, på hvad hon egentligen komme att
göra. Otaliga gånger hade hon frågat sig själf; skall jag gå? skall jag gå?
och fortfarande satt hon orörlig, oklädd kvar, mekaniskt gnidande ena foten mot
den andra för att värma dem.
Då ljöd misthornet, doft och länge på ej alt för långt afstånd.
Det var första afgångssignalen. Om tio minuter var den andra, om
ytterligare tio minuter den tredje, och så afgick ångbåten till Köpenhamn. Från
hennes hem ned till hamnen var tio minuters väg. Hon hade således inte ett
ögonblick att förlora.
Skall jag gå? skall jag gå?
Ett, par upprepade långutdragna toner satte henne i en blink på fötterna.
Med en gruflig bast hade hon samlat sina saker och klädde sig nu i vild fart.
Fingrarna lydde henne inte. Banden slogo knut; hon kunde inte finna hyskorna
till hakorna; ju mer hon skyndade sig dess långsammare gick det.
(Forts, följer.)
HAKTMAN, EU& FKrøS — COGNAC.
©
T^u/vudstadsbladets jNfya tryckeri,
O |^elsing/ors, Skilnaden 6 9
50m är försedt med nya och moderna stilar, uljör till billtga .priser alla sorters
j3o)\~, Accidens-, Cidning5~
och
MOT-TRYÈ
fort och billigt.
Helsingfors, Hiifvudstadsbladeta Nya Tryckeri 181)4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
