- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
252

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TIDEN.

N:o 32

— Ja . . . eu man stiger nr . . . han hade
en stor hatt ned try hf. i|fver ögonen och en stor
yt-terltalsduk virad omkring halsen . . . Öfver denne
ntnn kastade sig genast tre herrar, »om jnst hoppade
nr den andra vagnen . . . Äfven jag vill störta
öfver . . . Joseph försöker återhålla mig . . . „Rör er
irke nr stället., onkel.* — r Hnrn, icke röra mig? . . .
Men man skall bortföra spanjorn för oss . . ." Och
jsg störtar elter? n Akta er onkel," ropade Joseph till,
mig, „blanda er icke 1 den där affären . . Men jag
var redan herta. Jag anländer . . . Man höll jnst
pä att. sätta linndklofvar pä spanjorn , . . Jag
tränger igenom folkhopen, som samlat, sig ocli jag säger:
„ Vänta, mina herrar, vänta . . . .Tag har också att
göra npp en räkning med denne man". Man lämnar
rum lör mig . . . „Ni känner denne man säger en af
herrarne från andra vagnen, en liten fet en." —
„Fullkomligt, det Itr en spanjor." — „Jag spanjor!" — „.Ta
Rpanjor." — „Bral bra! säger den lille tjocke, se där
ett, vittne." Och vändande sig till en al sina män:
„För denne herre ögonblickligt till prefektnren." —
„Men jag har icke tid, jag bor i Versailles, min hnstrii
väntar mig med famtAget, ... Vi halva främmande
till middagen . . . jag måste till ooh med medföra en
pastej . . . Jag skall återkomma i morgon vid den tid
ni önska." — „Inga invändningar", säger don lille tete,
„i vllg, jag är poliskommissnrie." — „Men, herr
kommissarie, jag vet ingenting. Det är mill brorson
Joseph, som kan säga er". Och jag ropar: „Joseph!
Joseph!" Men ingen Joseph synes!

— Han hade tagit till flykten.

— Med viktorian . . . Man instnfvar mig i en
af de tvä vagnarna i sällskap med en
säkerhets-agent. . . . För resten eu angenäm och mycket
ili-stingnerad man! Vi anlända till prefekturen, man
inför mig i ett litet rnm opp fyldt af kringstrykare,
inissdädare, OBiiygt folk, ntnn uppfostran, och efter
omkring en timrao kommer man att hämta mig för att
förhöra mig.

— Ni bar blifvit förhörd, ni?

— Jag har blifvit det. inin herre, jag har
blifvit det. Genom korridorer, som aldrig taga slut, för
en lnuiiicipalvakt mig till Palais ile jnstice, inför
instrnktioiisdomarcn, en stor mager herre. Han
frågar mig om mitt namn, min adress. Jag svarar
liouom, att jag bor i Versailles, att, jag har främmande
till kvällen . . . Han afbryter mig. „Ni känner
denne individ? Tala, men så tala dä I" Han visar
mig mannen med halsduken. Men ban antar, dä hau
Irägar mig med en så hotande röst, att jag blir orolig,
det. giir mig förlägen. Alt för upprörd kan jag icke
genast, svara. Jag slutar likväl meil att säga honom,
att j:ig kände denne man, men utan att känna
honom ... Då blir ban alldeles ursinnig. „Hvad vill
det ilitr säga? Känna någon utan att känna bonum!
Förklara er åtminstone . . . Men förklara er da?"
Jag darrar. Jag säger att jag vet, att det är en
spanjor . . . och mannen svarar, att hau aldrig varit
spanjor . . . Bra, bra, säger domaren till honom,
neka, alltid neka .... det är eilert system. — „Jag
sitger er, att jag heter Rigaud, ooh att jag är fiidd i
Jouy-en-jo8as . . . Man är icke spanjor när man är
lödd i Jotiy-en-Jo8as!"

— Edert förnekniugssystem . . . mycket bra!
mycket bra! Och vändande sig till mig, säger
domaren :

— Sålunda är denne man Bpaujor?

— Ja, herr domare, mau har sagt mig det.

— Och hvad vet ni vidare om honom?

— Jag vet, att ban gjort uppköp hos min bror,
som är apotekare vid Moutorgueil gatan.

— Hos en apotekare! Och han bar köpt icke
sant. cblorsyradt. kali, och pidveriseradt svafvel, ocli
pottaska . . . med ett ord alt fiir att fabricera
sprängämnen . . .?

— Jag vet icke hvad ban köpt. Jag vet
endast, att. han icke betalt, se där alt!

— För tusan I Anarkisterna betala aldrig.

— Men jag hade ingenting alt betala, jag liar
aldrig köpt cblorsyradt kali vid Moutorgueil gatan!
ropade mannen. Men domaren skrek äunu högre: Ja
det, är ert djärlva löriiekningssystoin, men jag skall
bringa det i dogen ... 1 dagen, hör ni . . . Det,
skall icke blifva kvar någonting af det . . . Och
sedan, hvarlür denna tjocku halsduk i maj månad?

— Jag är förkyld, svarade deu andre, har jag
icke rättighet att vara lörkyld?

— Alt, det där är tvetydigt,, mycket tvetydigt I
Jag skall låta hämta aputekaru vid Moutorgueil gatan.

— Man har gåtL att hämta er |nol ?

— Ja, och jag vill gå min vllg. Jag bjöd för-

gäfves Uf| att förklara tör domaren, att min hustru
väntade mig i Versailles, att jag redan försummat
tåget 5,io, att jag hade främmande till middagen, och
anförde som bevis, att. jag sknlle medföra eu pastej.

— Ni aflägsnar er icke, min herre, svarade
domaren, lämna mig i fred med eder middag och eder
pastej, jag har behof af er för ett, andra lörliör. Det
är en aflär nf allvarsammaste slng.

Jag ville spjärna emot, men man bortförde mig
något brutalt., nch man förde mig tillhaka i mitt rum
med mina missilädare. Elter en timmes väntan nytt
korsförhör. Min bror var där ... Vi liado irke
kunnat nthytn fyra ord. Han inträdde pä liyrån genom
ena dörren och jag genom den andra. A|t. detta är
summunfattadt. efteråt. Man lät mannen med
liuladn-ken äter inträda.

Domaren Bådo till min bror: „Kånner ni denne
man"?

— Nej.

— Ah! Ni ser, ban känner mig icke!

— Tig, sade domaren, ocli han fortfor lalande
höfligt till min bror:

— Känner ni denne man? — Nej. — Tänk
väl elter, ni borde känna honom? - Jag säger ju
nej. — Och jag säger er att dot, Ilr den, som har
köpt chlorsymdt kali . . . Tag er i akt . . . Väg vill
edra ord. Ni råkar in pä en ilalig väg. -— Jag
åberopar min bror! — Ja, ty so där eder bror, jag
tänker ni känner igen honom? — .Ta, jag känner igen
bonum.

— Det. är lyckligt! Nå väll se där eder bror,
som aägor, att denne man Itr skyldig er pengar, lör
att ban köpt hos er — kort ooh godt. — ä men
afsedda att. fabricera sprängämnen.

— Men det där har ilu icke kunnat sagt.

— Nej . . . och jag ville heriktiga händelserna
. . . men man kan icke fa ett ord med i laget inför
denne domare.

„ Afbryt, icke . . . Hvem itr det, som leder
förhöret? Ni eller jag?" - „Ni. herr domare?" —
.Na väl! ni har i alla händelser sagt, att denne inan
var skyldig er bror pengar." — „Det erkänner jag."

— „Men hvem har sagt ilig det? frågar mill bror
mig."

— Din son Joseph — Joseph!

— Ja, ban förföljde denne mun ined anledning
af, att ban var skyldig dig pengar för apoteksvaror.

— Jag förstår ingenting at alt detta, säger min
bror. — Icke jag häller, säger mannen med
halsduken. — Icke jag häller, säger jag i min tur. — Icke
jag häller, ropar domaren . . . eller snarare ja . . ,
Dot tinnes någonting, som jag förstår, mycket, bra.
Vi hafva lagt. vantarne på en bel liga. Alla dessa
män äro Siverens och hälla tillsamman! Det är ett.
band, ett hell, anarkistband! Ah! det är för starkt!
Och jag börjar att ropa till domaren: „Jag, en
godsägare, anarkist. . . . Kan mau vara anarkist, då mau
är ägare till ett lins på boulevard de la Reine i
Versailles och en koja i Houlgate, Calvados? Dot är
fakta det."

— Det var bra sagdt!

— Men denne domare hörde ingenting. Han
sade till min bror.

r Hvar bor eder son?" „Heinma lios mig,
Mon-turgneil gatan." — „Nå väl, må man hämta honom,
och uuder tiden må man liira dessa män, de båda
bröderna, åtskilda, i två celler." Där förlorar jag
tålamodet, jag skriker att. det är en skändlighet, men
jag känner mig gripen, mau släpar mig genom
knrri-dorn och man kastar mig i fängelse i ett riktigt
litet krypin. Jag tillbringar där tre timmar.

— Fann man icke er brorson Joseph?

— Nej, det, var icke det . . . Det Kr domaren I
Han hade själf gått. iör att äta middag ban| . . .
och hau tar sig god tid. Ändtligen vid midnatt nyt t,
förhör. Vi betiiinu oss alla fyra inför domaren.
Mannen med halBduken, jag, min bror och Joseph.
Domaren tager ordet och säger till Joseph. „Deuue
mau är väl eder fader?" — rJu," — „Doiiue mau
är väl eu spanjor, soin har köpt cblorsyradt. kali?"

— „Nej." — »Huru, nej!" —„Jag får aitgu, att jug
icke känner denne man." — »Men," ropar mannen
med halsduken, „ni ser väl att dessa människor icke
känna mig" . . . „Ja, ju," säger ilonuireu, aum icke
låter atöra sig, „altjämt edert. föruiikniiigssyBteiu! Se
aä unge man, har ni icke sagt till er larbrorl . . ."

— „Jo de r sunt, herr domare." — „Ahl
sauuiii-gou" se här sanningen," ropar domaren triumferande.

— „Ja, jug har sagt lill min farbror, att denne mau
hade köpt läkemedel, men det var icke sant." —

„Hnrn, det var loke sant,?"— „Nej." — „Jog vill
säga er, jag är journalist utan min tamiljs vetskap."

Journalist! Min son journalist! Tro Icke
dol, herr domare, min son är upploatriul till apotekare.

— Ja, min brorson är farmacentelev.

— Dossn människor motsäga hvarandra . . .
Ett band, det är bestämdt ett liancll ... — Är ni
jonrnalist eller iorraaceut, unge man? —Jag är häda
delarna. — Det. är icke sant, utropade min bror, som
var på höjden af raseri. — Ocli i hvilken tidning
skrifver ni? - 1 ingen, svarar min hrnr. Jng
känner honom, ban är oförmögen till det! — Jag
skrifver icke precis, herr domare, jag hämtar
underrättelser. Jag Ilr reporter. — Reporter! Min son
reporter! hvad vill det säga? — Vill ni tiga, skriker
domaren . . . Ocli i hvilken tidning är ni reporter?
Joseph nämnde namnet, på tidningen.

— Bra, återtog dumaren, mä man gå och hämta
hufvudredaktör!! genast, genast. Man må väcka
honom och föra hit honom. Jag tillbringar natten på
ämbetsrummet. Jag liar kommit en stor
sammansvärjning på spåret. Må man bortföra alla dessa
människor oeh må man hälla ilnm alla iBoleraile i hemlighet I

Domaren strålade och ansåg sig redan som
hofrättsråd. Mau bortförde oss åter. Jag försäkrar er,
alt jag icke mer viste hvar jag var. Jag gick, jag
kom, i trappor, i korridorer; det vill säga, att om
man i detta ögonblick frågat mig: „Är ni Raviichols
medhrottsling?" Jag skulle hafva svarat: „I)et ka*
nog hända."

— Mon hvad var klockan midt npp i alt detta?

— Ett,, och det fjärde och sista förhöret skulle
icke äga rum törritn om två timmar. Himlen vare
tack, inom fem minuter var alt ordnadt. Tidningens
direktör hade anländt. Han hade gapskrattat, när
ban tick höra bela historien, och se här hvad han
berättade för domaren: att, min broreon hade gifvit
tidningen detaljer ojp ett mord, att ban blifvit ersatt
för det, att ban dä fått smak fiir yrket, och att lian
begärt, arbete. Man hade funnit honom
uppfinningsrik, djärf, intelligent och man hade skickat, honom
att hämta notiser om sträjker, eldsvådor o. s. v.,
o. s. v., och på morgonen hade tidniugsrednktörii fätt
en mycket god idé, hau liado sagt lör sig själf:
poliskommissarierna söka anarkister, jag skall sätta mina
reporter i huck och liäl på hvarje poliskommissarie,
och på det silttet skall jag först. fä veta alla
arresteringar. På det sättet förstår ni förklaras alt.
Pnliakoiuniiasarien förföljde en anarkist.

— Och eder brorson Joseph förföljde en af
poliskommissarierna?

— Ja, men ban har icke vågat tillstå
sanningen, och ban sade åt inig: „Det är en af pappas
gäldenärer." Mannen |neil halsduken triumferade. „Nå
väl!" sade ban, „är jag fortfarande spanjor?" —
„Spau-jor, nej," svarade domaren, Pmen anarkist, det ären
uiiiian affär!"

I själfva värket, var han det, men det var blott
en som domaren hade, då hau trodde sig kommit ett
belt band pä spåren. Han var tvungen att lösgifva
oss . . . klockan fyra på morgonen. Jag var
nödsakad att taga en vagn för att återvända lill Versailles.
Jag flck en tör trettio francs, och jag fanu min
atak-kara biist.ru i ett tillstånd . . .

— Och eder brorsou, hur förblifvit journalist?

— Ja, och lian förtjänar pengar endast med
alt fara omkring pä del aältet i vagn i Paris och pä
järnvägen i provinsen . . . Man är nöjd med honom
1 tidningen . . .

— Och hvad säger er bror om alt det där?

— lian började med att köra Joseph på dörren
. . . Men när ban fick veta att Joseph förtjänade tvä
å tre hundra trancs i månaden blef ban blidkad .. ,
Och aeilan är Joseph klipsk som en apa. NI vet, att
min bror har uppfunnit ott slags bröstkarameller,
Der-viches karameller.

— Ja, Ni har gifvit mig en ask sådana.

— Ja, del är saul, nå vill! Joseph liar funnit
tillfälle att i berättelsen uni en brottslings
arrestering insmyga en reklam för sin fars bröatkarameUer.

— Huru har dot tillgått?

— Han berättade att mördareu hade dolt aig i
ett skä|i . . . ocli att mini icke fann honom . . .
Mon att hau hiute snulva, och atl hau liade uyst, och
att det blifvit orsaken till hans uppläkt. Och Joseph
tillade: „llet skulle icke blindt, om hau hade haft
Dervichea bröstkaranieller." Ni lörstär det roade min
bror, ooh lia.ii förlät . . . Ah! Se ditr min fru, som
kommer lör all hämta mig. Icke etl urd häroui? Eu
reporter i eu familj, del är onödigt att berätta ont
det, och det finnes dessutom ett anuat skäl för att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free