- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
254

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TIDEN.

N:o 32

Innia lofprisande klingade icke förgäfves. Ilen tid vi
nn lefva i tyckes bättra förstå Goethe: i Tyskland
liar det jnst nnder de två senaste årtiondena uppstått,
en ofantlig rikhaltig tfoethe-litoratur och den store
mannen har blifvit skärskådad från de mest olika
synpunkter. Hå liar ock skett i England, fastän
naturligtvis i miiulre skala, och i ett följande bref skall
jag fiirsiika gifva några antydningar om ilen modärna
engelska uppfattningen af Goethe.

En syn.

Af .Tii»e flernamlt-flhthre.

(Br O, o. B.J

En polsk dam bar berättat mig löljiinde episod
ur sitt lif:

r Man har sagt om min lar, att |ini| ägde. hvad
engelsmännen kalla .the seeoiid view", och jag liar
hört lians vänner tala om, att ban tio år före sin
död upptecknat, en dröm, hvari lian såg sig själf som
ilijälskjtlten och som IHrutsnde nija omständigheterna
v hl lians tragiska slut — knlnii, som genomborrade
hans bröst, och den ryske soldalen, som lutade sig
öfver honom och gal honom döibhngget. Kanske är
det otter honom jag har mina besynnerliga drömmar;
men jag har icke sett mig själf som diiil, jag har sett
en annan, en, som redan låg i jurden. När det hände
mig, skulle jag hällre velat, att det. varit jag som
legat. i min graf.

J)et Ilr länge seilan, ty det var på våren 1871
— åtta år elter vårt lands sista stora olycka, som
dödade min far och som dref min mor och mig i
landsflykt.. .Tag hade kommit tillhaka till Polen, men
ensam och fattig, ty min mor hade. slutat sina dagar
i Paris, och vår egendom var konfiskerad; det var
endast genom en vän till vår familj, en furstinna
Po-tocka, som jag erhållit tak öfver hufvudet..
Furstinnan, som bevarat ett. mycket sympatiskt, minne uf
min far, hade låtit uppfostra mig i rS|icre Cffiar",
och när jag lämnade klostret, var det fortfarande hon,
som tog sig an mig. .Själf for hon, sjuk al längtan
efter Polen, från Paris till Rivieran och Irån
Rivieran till Paris, men hon ville icke döma mig till detta
nomadlif. Hon sfälde om, att jag Bok återvända till
Galizien, icke langl, ifrån dou trakt, där jag var lödd
och där jag bott som barn. Det var det gamla
Krzywczyee, som öppnade sina portar för mig. Jag
bodde där nära ett halft år som gäst hos grefvinnan
/.auiovska och som sällskap ål hennes sjuka syster.
Grefvinnan själ 1 uppehöll sig (eke ofta på landet.
Hon tykte icke om ensllgheteu på sitt gods och hade
större och viktigare intressen att taga vara på i
Krakau; — en god ilel at hennes förmögenhet stod
ilen tiden på spel i något butikföretag. Och hon
bevakade den med falkögon, ty hon var al fattig
adelssläkt ocli hade gift sig till en rikedom, som hon var
ensam om att försvara. Mannen var länge sedan diid.

Hon var nära sitt fyrtionde år —£ hög,
kraftfull, befallande, med avart hår och starka toner af
guld och rödt i hyn, och när jag gick och såg mig
um bland de buxbomkantade rabatterna i Krzywrzyces
slottsträdgård, kunde jag aldrig komma förbi ile
triumferande kejsarkronorna med denis gnllgulu ståndare
och deras oraugcröda kalkar utan ntt tänka på
grefvinnan Cosiina. Det var prakt ötver henne — eu
rank, oböjlig ståtlighet, som var född för
gyllenljro-kad ucli stora låter. Hon var en vandrande
kejsarkrona, en stolt och dyrbar kleuod — lika blomstrande
soui hennes syster vur blek.

Jadwiga Bogusluwska . . . Mon hur skulle jag
kunna beskrifva heunei1 När jag tänker på
lieo-nes marmoransikto med den gäckande mumien och de
sturn, förtärande, bruna ögoueu, där del hvita gick i
blått, och där de långa ögouhåreu kastade besynnerliga
djup» skuggur, känner jag ännu samum rysning, samma
hemska ucli formlösa ångest, som hon ingaf mig
uie-dau hon lefde och veckorna elter sin död.

Kanske var det. dödsiuilrkot, som hon redan bar
på siuu småleende läppar och i sin likgiltigt
begabbande blick, hvilket gaf henne detta lieuilighetsliilllr
värkande iiågnt, som skrämde mig första gången jag
såg henne. Ilou låg utsträkt på eu soffa med sin»
långa, smala lemmar svepta i do lösa våderna af en

slät, hvit dräkt — en marmorstaty, liiiljd i veck noll
draperier, en stum. orörlig bild af hvilan. Jag trodde,
att hon sof, och stannade törsagd midt i rummet, men
plötsligt, miirkte jag, att hon betraktade mig genom
en smal spring» af sinn hivlfslntnu ögon, soln lyktas
vidga sig, fördjupas och svartna, med|in blicken
alt-jämt bibehöll sitt uttryck af slumrande likgiltighet.
Jag mumlade någonting — eu hälsning, eu fråga, ty
jag var nyss ankommen och grefvinnan Zantoysk»
Imde skickat mig in i salongen — mon hon lag
altjämt lika st,Illa ntili slöt omärkligt ögonen, som om
hon icke sett mig. Denna dödlika orörlighet gjorde
mig rädd, det tyktes mig, att ett kallt, luftdrag drog
genom rummet, och det lor en rysning genum hela
min kropp, ty det. vnr mig som om hon känt, min
ångest ön|| sinåletl däråt med sina suiala och bleka
lappar. Ilou äiidrudn icko ställning, gjorde icke en
röreleo, förr än hennes syster kom in och presenterade
mig liir henne, och då Imde jag icke svårt, all se, ntt
jag långt ifrån var välkommen. Hon bilde detta
kalla något, i sitt ögonkast, som man skall vara kvinna
lör att märka hos kvinnorna, en slumrande, lättsöfd
fientlighet, som det vill ett intet till att viu-.kn.
Likgiltigt om man är ung, eller gammal, vacker eller ful

— en kvinna af detta slag förlåter en icke uü man
är af hennes kön; hon skulle vilja vara den enda på
jorden, en onsam. allhärskande makt, till hvilken alla
mäns hyllning steg som en odelad rökelse. Hade jag
mött panna Jadwiga nte i världen, jiå en af desso
baler, där hon kort förut var drottning genom sin
ungdom, sin skönhet och den sällsamma arteu al sin
nyek-1 nil t. flammande kvickhet., af sin egendomliga, oroliga
själ, Ilr det, troligt, att. hon skulle misshagat mig, ty
hvad under, om vi andra ha svårt, att försona oss
med kvinnor sådana som lion, men nil såg jag henne
så godt som öfverlämnnd åt sig själf - dödsdömd
vid tjugutvå års ålder under den hastiga neil obotliga
härjningen al ou sjukdom, som snart skulle fira henne
i irrafver,, och om jag också aldrig lärde mig att
tycka oin henne, fyldes mit I hjärta ni medlidande,
därför att hon var så sjuk, så ensam och sa lattig
på värklig tillgifvenhet. Förhållandet emellan de
båda systrarna var tomt. och kallt. Cosiuia hade
öppnat sitt lins lör Jndwiera, därför att fTiråiilrarnu voro
döda och därför att. hon var rik och systern fattig,
men den st,nr» skillnaden i ålder och villkor halle
öppnat en lucka emellan dem, som intet kunde fylla.
Därtill koin kanske också en smula svartsjuka. Ty
den som hyllade den enas ståtligt uppburna skönhet

— solig som ett. middagslaudskap med jämn, yppigt,
flödande värme — fick icke kasta sin blick på de
man-belysta irrgångar, på de nyckfullt böljande vågor ined
tusen brytningar och tusen dagrar, som voro
Jadwi-gas själ. Man har sagt mig, att hon kunde göra
hvilken man som hälst, förälskad, om Ilou endast flck
tala med honom en half timme, och jag tror det. Jag
har också hört, att hon vändt mer än en tillbedjare*
håg Irån Cesium Xamoyska ucli jag tviflar icke
lin|ier därpå. Stackars Jadwiga — det lände henne
icke till något godt., ty det hade tillslutit hennes
systors hjärta,

Nilr det fram emot. balsäsoiigotis alin visade sig,
att hennes bröst, var sä angripet., att man mången
gång måste bära henne ur uinziirkan, fann
grclvin-nau Cosima icke på bättre råd än att. sända henne
till Krzywczyee. Hon knnde haf» en lyckligare Idé,
ty trakten är sank och full af moras, men läkarne
hade hufvudsakligen framhållit nödvändigheten al
hvila, och hvar kunde man vara mera ostörd, inera
skild från hvarje lockelse 1ill nöjen lln där? l’annn
Jadwiga lor till godset soui mau far till en
förvisningsort; hon hade pä förhand strukit ile tre långa
sommarmånaderna ur sin existens, hou skulle göra
hvad man fordrade af henne: icke dansa, icke röra sig,
icke lefva. Hon skulle ligga stilla på sin soffa, och
lill hösten skulle huti vända IriHk neil litlivilad tillhaka
till Krakau, tillhaka till balerna och älskugsleken, till
kampen um mannen, till lifvet. Ilou llirstod icke
talet om sjtikdumens lara, hon kunde, hon ville icke
förstå det. Alt omkring honlie skulle vara tyst,
hoppfull väntan. Hon tålde icke se ett ängsligt ansikte
eller höra en bekymrad röst. En
barmhärtighetssyster, som kommit lör att vårdu hoiinii, llck resa siu
väg efter tre dagar, därliir att hon såg melankolisk
ut, och om gamla Ohowdorn, hnshållerskan, grät och
suckade, när hon var uppe och såg om nådig frökeu,
visades hon genast pä dörren.

llet var naturligtvis Tör patina .Lulwigas skull
nian bjudit mig till Krzywczyee. Jag skulle hjälpa
henne att iltliärda den nästan oalhrutuu ensamheten
i denna trakt,, där det lans få eller iuga grannar,

och där ögat. förlorade sig i ’de dystra perspektiven
uf moras neil granskog. Jag älskade detta landskap,
som jag kände från min barndom, jag älskade lu|ten
tnml dess ständiga svala fuktighet. och ingen milar
skulle kanna ge mig den beslöjade och sorgsna
poesin al en höstkväll där hemma, när månen speglar
sig i kärren eller skiner på en ensam dnngo nf aliir,
som växer tätt invid nn vät väg. Jag tykte om att
ströfva omkring morgnar nrh altnnr, i sel och dimma,
öfver träsk och ling. Och dot föreföll mig, som um
Jadwiga var bäst belåten, når hon slapp att ständigt
ha mig i sid närhet.

Själf satt liiln hela dagarne i en stor som mull
flyttade från hennes rum ni på , terrassen och från
terrassen in i hennes rttm; ondast om sommaraftnarna
gick hon någon gång ned i parken. men hon vände
nästan ligonhliokl|gan tillbaka. Det, tröttade alt liir
mycket hennes sjuka bröst. Ingenting afbröt, den
långsamma gången af dagens tull limmar, om man
icke räknade ett morgon- ocli ett altonbesuk af
gudsets |likare ocli en oeh annan »littdngsvisit al prästen.
Båda voro lika välkomna. Den gnmle bvdoktorn
förtretade panna Jiplwiga därigenom att’ ban rynkade
ögonbrynen, när ban lyddes på hennes bröst, och
prästen lindé förtiirnat: henne genom att tala um
himmelen i saul iu a andedrag som ban förfrugade sig om
hennes hälsa. Hon skulle hälst stängt, sin dörr för
dem båda, om hon kunnat, men doktorn var nu en
gäng. oumbärlig och ägarinnan till IvrfcywezTCe1, smn
likväl var öfverdrifver religiös, iinsåg det. liBrti ftil
plikterna mot kyrkan , att bjuda prästen till mlildng
om söndagarna, nilr h‡u eller bennett svrIci’ Vlir på
slottet,. Jag kan ilnnrt so honom, där ban S*tt’ till
bords med sitt fromt naiva leende och sinn stora,
röda, litet tafatta ||ä||ller. Det vhr ert ehkM, tyst
gammal man, som gär|ia kom för det! goda matens
• »kull, meu som säkert önskade sig långt bort, när
nådig frökeu började med sit.t gndlÖsa’tal. Ty Otti pänua
.TKdwiga också var så trött, att. hon icke orkade föra
gaffeln till sina läppnr| underlät hou aldrig ntt, skämt»
med honom ucli berätta, all hon inte var mer än fem
år, när hon förklarade |för silt ijuvortaiit att hon inte
viUe komma till himmelen, um man inte hade något
annat, att göra än att blåsa I lulsnn som änghirn» i
kyrkan, .Dou tiden (ostade det mig en dessert att
ha mitt hufvud för injg", sade hon, .Ocli jag
glömmer del aldrig, ty vi hade kokl frukl till middagen,
som var det bästa jag viste. Det; var mycket, illa,
ty sedan dess bar min själ alltid vändt tillhaka till
denna jorm|| sött doftande äppleknmpnl.ter,’ när man
biirjit tala med mig om ile eviga fröjderna." nnu
’ var opiöjlig:1 hou skrattade åt (te fattiga, prilsten
skickade upp till slottet., ucli en dag gaf hun sin
rid-liatt. at en gammal tiggare h[irn för att in, hur
löjlig han tng sig ut i. den. De fromma korsade sig
inlör denna dödssjuka, oeh den gamla Chewdora, som
sett henne, sedan hon Var barn’, lått: hräunu två
va.t-ljns Wuffror Ifadunnabijden i kapellet. „Den nådiga
fröken lelver icke häkten ötver", sude lion många
gånger till mig. „Hnfl gifve henne en salig
hädanfärd"’

Grefvinnan OoBlma hade talat om att. fara till
södern ined sin syster, sä lurt det började bli
dimmigt och kallt, inen hon oroade sig icke öfver
hufva|| för don sjuka oeh tillbragte endast sällan två
eller tre dngnr på Krzywczyee. Hennes närvara var
altjämt nödvändig för affärerna i Kraknu oeh jag iror
icke, ätt hon gjorde sig några öfverdrifna
samvetsskrupler ölver att hou hängaf sig åt sina intressen;
hon hade nog länge sedan sett, att det icko ens kunde
vara fråga om an flytta puiina Jadwiga. Själf silude
dou sjnkit aldrig en nid till sin syster. Det Var jag
soui flck linderhälla den tämligen kortfattade
korrespondensen nied Cosima! ty Jadwiga förklarade alltid,
att hon var lör trött, att hesvara heimes bref,
hvilket emellertid icke hindrade henne att tillbringa långa
timmar viii sitt skrifbord. Ibland kom det bref, som
lulu läste i enrum, och stundom var den gamla
postvagnen halft fyld af paket, som jag flck lägga i en
hög framför henne, Hon undersökte noga hvarje
post-stäinpel, hou packade upp dansmusik, böcker, blommor
med en axelryckning, ett. skratt, ett utrop af niije,
och i sådana ögonblink fick hon bel» återglansen al
Bin rörhrvllaiide, gäekunde skönhet. Leendet flek en
sklltniiig. ögat en farlighet, som koin mig att förstå
hvad hon varit för endast, några månader tillhaka,
och bela hennes väsen sträkte sig »nekande mol,
drömmar, som ingen kände utom hou, Någon gång knnde
|inn, suiu eljes knappast talade med mig, ge elter
för ott ögonblickligt behof af lnrlroligkcl. „De
rosorna äro Irån Boris Kraaewtky", upplyste hun ibland,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free