Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDEN.
255
„®oh den valsen från Tftdtm» Kirewsky." Ooli sä
kastade hou bådo noter och bkninnor, i Iran sig med
ett skralt ,Vtl ni livad, Jtidwiga", sadi- jag, „om
jag |lillie Boris eller Tadeusz, sknlli; ul kunna
martera mig lill döds." Oeli hon log, ty del fylde hon
om: „T111 döilsV" upprepade hon. .Ja", sade jag.
„ ni liar någonting vid era Kippar — ett drng, som
Wtpphörlrgl växlar. Ni iiu som elt vallén, ni gungar
oeli glider, Man kap jn|e fängsla er, man kan inte
hälla er Kvar. Qlycklig den man, som lär lust att
kyssa den munnen."
Då steg hon upp oeli gick frnm till npeireln oeli
log emot sig lljälH »Ni har rätt.-’ sade htm, bingon
liar ännu fängslat mig. Jag liar svärmat lörieii
eller annan — aldrig brunnit. Men det är icke det.
att jag ieke kan. O, nej. Del återstår inig. Het
skall |ala, milt. bjärta, det’skall brinna, ja£ vet det.
Men längre fram, längre Iram. Hvem skulle vilja
åldras oivli dii ni.aii att ha älskat?"
En annan gäng kiiiido hon sägn: „,Tag bar otta
löresatt mig a|t vara rörståndig, att göra som Cosima
— söka rikedom oeli inflytelserik ställning, milli mitt
||järta skall förvandla mf#; här det en gång talar.
T)ft . . . då . . . Blirt Wrniill. föresats, beräkning!
Cl i strömmen, ued i djupet! Ma vagorna slå.
tillsamman öfver niijtt liufvudt" .
Hon blossade npp vid sina ord som en låga
blossar upp vid ett luftdrag; ögat brann, och kinden
Mnii,’ och hon knöt de liofä, blekä händerna öfver
sitt svarta hår, som i tunga halfupplösta flätor föll
ned pn hennes Hämtande bröst. Men .jag betogs af
sorg ooh beklämning. Jag var till mods som oin
kvällen, vid solnedgången, när en blek himmel
plöts-ligt lärgas röd af längtansfull glödande strålar. Som
när eii ling dag dör i eu tidig aftonrodnads flamma.
För bela ’hennes omgifning var det klart, att
det närmade sig slutet. Det var som om hennes
matta lemmar långsamt förhra(uut under lindens
Ink-tiga värme, som om blicken långsamt slocknat under
ögonlockens tyngd. Én morgon, då lion betraktade
sina naglar, reste hon sig liirfäräd upp i stolen: „Se",
sade hon, „so, de äro blåa — som pa ett lik." Hon
skrämde mig. men jag misle jn lugna henne. „Det
är kylan", sade jag, „dcl börjar Idi kallt på Krzyivscycc;
del är snart, tid att er syster gör allvar af sitt löfte
och låter er fara till Rivieran."
,, Min syster," Bulle hon, ,. ti i har nog märkt,
hur mycket mill syster bryr sig "in inig. Skulle hon
uppoffra ell enda uf sina intressen för min skull?
Gör det born® någonting, om jag lefver eller dör?
Men jag skall bli Irisk, jng skall lefva, ty jag vill
lefva. Vi ha förstått att. drifva vår vilja igenom, vi.
i vår släkt. Jag äT Bn Bngiislawska liksom bon, och
det är irko lönt. att hon skickar mig präster, som
tala .uied uiig om miu salighet, eller doktorer, som
skaka på hufvudet, eller unga damer, som komma för
att ersätta mig ||ennes systerliga ömhet ocb
anständigt närvara vid mina sista stunder, ilall det skulle
behaga himmelen att håilaiikalla mig ifrän så mycket,
nitälskan och tillgifvenhet."
Det .leende, som jag mindes från törsta gånircn
jag såg henne, sväfvade gäckande öfver hennes
mar-moransikte, och med samma kalla blick i sina iigon
frågade liOn liårtfullt: „Tror ni inte, att, jag vet,
hvarför ni är bär? . . . Säkert var dot inte tör att
bereda mig ott nöje, som min syster lät er fara hit,
men från hennes synpunkt sedt har hon endast
l.vk-kats lill hälften: er närvara är mig iugen hörila, jag
har vant mig vid er, jag tycker om er. Det är
ovåntadt, ty jäg har aldrig hatt några väninnor,
aldrig några så kallade förtrogna. Männen äro ädlare
lin kvinnorna och framför all, mera sanna. Kun ni
|ala sanning, om man gör er en fråga, Katarina?"
Hon var så sjnk, så svag, så dödsniatt,, att hon
fick säga hvad lion ville, det kunde icke såra mig;
jag svarade lugnt ,ja".
„l<om hit bort. till fönstret," sade hon plötsligt
med sin korta, andlösa, befallande röst. Stiill er där
framför mig i ljuset, så att jag ser er. Säger
doktorn, att jag har lungsot?"
All hvad lion ägde af häftighet och mod och
besinningslöshet låg i denna fråga, men jag glömmer
aldrig ögonens ångest. nNejtf, avarade jag. „Han
säger, att ert bröst är angripet; det är ull."
Uennes blick släpte mig långsamt, forskande.
„Han tror, att jag kan komma mig?" sade hou.
„Ja",svarade jag, 0han tror, att ni kan komma er.ö
,.Om ni bedrar mig . . mumlade hon, „om
ni bedrar inig, ilä skall jag hämna mig pä er." Oeli
lion Ing soin i de stunder hon skämtade. „Jng skall
inte lämna er i ro, jag skall visa mig lör er som
död, etter som de påstå att, alla som heta Sienkiewicz,
se spöken.0
„Säg inte så", bäd jag ovillkorligt, ba|ll,
allvarsamt oeli hällt pä lek.
Men hon nickade, ett par tre gånger med det
trötta hufvudet: „Ni vet — jag iir inte att skämta
med, sade hon. r Hvem skulle jag ha bjärta att
plåga? Mina tillbedjare? . . . Det ha de på det bela
t;iget icke förtjänat. Min syster? . . . Hon Hr
omöjlig! Br? . . . Jag fick väl vända mig till er . . ."
Hon såg pä mig med sin begabbande blick, men
efter denna dag, då hon sagt mig, att, vi aldrig kunde
bli vänner, tykLes hon bättre kunna uthärda mig i
sin närhet. Det var jag, som lick stödja henne
under hostanfallen, jag som staplade npp kuddarna
under hennes hufvud — ty hon Itifl icke, bon satt i
sängen och en kväll, ilå .jag jämkade I,äckel till
rätta, kände jag, hur hennes hand häftigt fattade
min. Jag såg upp: från näsduken, som hou höll
framlör sina läppar, iöllo stora tunga droppar af hind.
Jag ville ringa, jag ville kalla på hjälp, men hennes
fingrar lågo som ett järnband om min handled. „Det
är ingenting, det lindrar, jag känner till det Trän
Krakau," hviskade hon andlöst mellan blodströmmarne,
som genonidräukto hennes hvita dräkt. Hon ville ieke
se någon oro, hou höll sig stilla inför sin egen
bestörtning, soin om alt skulle gä öfver, endast hon
var lugn, men med korta uppehåll fortfor
blodstiirt-riiiigen i tre ilagar, och när det. var förbi, kunde jag
endast förundra mig öfver att hon ännu lefde.
(Slnt följer).
10)
AFSKED.
Novoll
M t
Paul Robran.
Öfvers, frir „Tiden".
Plötsligt — hennes händer föllo slappa ned gals tredje signalen.
Kanhända, kanhända itnilå!
Med skodonen i lurnden rusade bull utför trappan. När hon kom ut nr
huset såg hön något som kom hennes hjärta att, stanna. Mellan stammarna
1’raiugled ångarens évarlröda bog och bakom trädkronorna lyste skorstenens
röda kant.
Hon gaf intet, ljud ifrån sig, tvekade ej häller längre. Hastigt, trädde
hou på sig skoriia och ilade som jagad af fnrier neil mot stranden.
neil där kom det storl och ståtligt, nästan uppfyllande den smala floden,
i hvars midt ilet gick. Ett tjokt svart rökmoln fi väl våde öfver fartyget, och
oafbrutet, gal ringklockan varningstecken. Lntsbäten släpade elter i det
skummande kölvattnet. Fördäcket var fullt med passagerare. Inhöljda 1 kappor och
dukar stödde de sig mot relingen öller trafvade fram och äter på iläcket lör
alt håll» sig variiia i ilen kyliga morgonluften. Hou kunde inte upptäcka Bill.
Då båten nlläredäii’ passerat fick hftn sikte på honom. Nu kände också hiiu igen
henne. Han ropade något, till henne, som hon inte fattade, och villade Ifrigt
med näsduken.
Hans medresande, soui naturligtvis logo damen på stranden fiir en persob,
hvilken endast kommit ner lör att sända någon eu afskedshälsning, ropade och
viftade muntert. Till sist blef del ott allmänt ropande och viftande. Ännu gick
ångbåten långsaull, hou kunde nästan hålla steg med dcu.
Nu skulle hon halt mod, ty nu var det tör sent. tlch ett så ringa
|i|stånd skilde henne lråu honom! Hade hon kunnat flyga skulle hou på
ögonblik-ket varit hos honom. Blott en smal vatteustriiiniia låg emellau dem. I
besin-uingslös brådska, badande i ångestsvett sprang hon flllpUajide alf liingl-e och
längre. Nil var ångbåten mellan luoloua. Vattnet biel bredare och djupare,
propellern arbetade hastigare, lion såg afståndet ökas mellan dem. Fortfa-
rande sökte hon löljn honom, (ifver molons hala, ojäuina stéulägguing, tvärs
genom vatlenpülar som ännu icke Uttorkat eller ovädret, icke aktgifvande
plågan i den sjuka foten — endast seende efter honom så länge som möjligt i —
stretade hon altjäinj, framåt, framåt 1
Hon var kommen till järnskranket vid niolona yttersta ända. Framlör
henne låg vattnet. Längre kunde hon ej komma.
Ångbåten gick Tör full maskin. Hon kunde ej mera urskilja lians drag,
blott dou ljusa gestalten och ilen viftande näsduken. Ett, par gånger strök
hon med handen öfver ögonen, dä do beslöjades al tårar, eljes gal bon intet
tecken tJU sinnesrörelse. Hela hennes själ hängde vid den försvinnande
punkten där ute på deu gröna vattenöknen.
LuNiåteu kom tillbaka. Karlarna stego långsamt ur och tittade nyfiket
pä henne, Hyn viste att hvar och en kände henne uch hennes man, men nu
var det. henne likgiltigL hvad ilo tänkte om henne.
Dell viftande näsduken försvann. Hon kunde ej mer skilja hans gestalt
lråu do andra passageraruea.
Alt var slut.
Hon sjönk nod utmed stången, om hvilken liuii slagit sina annar, och biel
hopkrupen kvarliggande på stenläggningen.
Hon såg alt. Hon såg daggdropparna hänga pn järnstängerna, färdiga
alt liilla af, märkte hvarje vindfläkt som krusade det lugna vattnet, hvarje
växlande färgskiltning i morgonrodnaden. Som pånyttfödd dök den gruDommunwlo
kusten fram ur deu försvinuaiiilo dimman. Alf val- så friskt, så doftande, nå
ungdomligt ljuft.
Nu steg solen» mörkröda rand öfver vattnet. Hastiga ljusstrålar bröto
Iram, spreilo sig öfver marken of.li förbleknade ånyo. Men nu trädde don lilän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
