Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDEN.
N:o 32
val’ hos henno harmoni och bohag. Hennes långa
blonda, skiftande hår nedföll på ryggen, och nnder en
panna lik Grévius Venns kastade tvänne
diamant-svarta ögon bländande blixtar.
01 den lilla förtjusande barnnngen med sina
nakna ben. sinn Må klingor, sin lilla, tillhnkaskjnlnn
hatt I
I klostret, biel hon tillbedd på grand af att
skönheten ilr den största lagen. Lärarinnorna och
kamraterna iifverhöljilß henne med kyssar och
öfverhopade henne med smekningar. Alla gåfvor af
kamraternas släktingar öfverlämnades åt. henno.
Då hennes uppfostran var afslutad, tog markis
de Mnrnnay Marthe hem till sig. Han gaf henne till
sällskapsdam en uttg irländska al hög börd, som sett
sig nödsakad att togo. sig [ilats soln lärarinna.
Marthe hade sin egen våning, tre rum vältande
ät trädgården, i hotell Mnrenay, rno Suint Guillaume.
Markisen nekade |ninne ingenting. Hnn hade sin
egen vagn för att faro. lit med fröken 0’Gniinur, en
häst liir att. rida i Bois les Diana Vernon, åtföljd
ömsom af markisen, ömsom al en lakej i Morenays’
livré.
1 hotellets trädgård hade Marthe vid ändan af
orangeriet låtit förfärdiga en fågelbur, hvarest
hundratals fåglar i alla färger Irån Brasilien. Mexiko och
Senegal sjöngo sina sånger.
Marthe föredrog växthuset framför bndoarn.
Hon tillbringade där sina dagar med sill. pititio oeh
sitt bibliotek, öfvervakad af markisen, bébé, en liten
dogg, köpt för hundra lonisilurer i London, som roade
denna lilla trädgårssultnniima med sina lustiga
språng och sitt ömsom glädf.iga och argsinta gliifs.
En dag kom grefve tle Prémédis, som var
liksom markis de Morenay medlem af de tre cirklarna
1’Unione, le Joekey, 1’Agricolo, och frukosterade i
hotellet vid Saint.-Griil]aiime.
Då man kom med eigurrerna, framräkte Marthe
sin panna åt. markisen ocli återvände t.ill sinn rum.
Herr de Prémédis sade, synbarligen fSrvånad,
dä till sin värd:
— Min käre Morenay, ni känner mig. Vara
förfäder voro tillsamman vid Fonlenay; jag har
SO,000 francs i räntor. .Tag blir nästkommande juli
fyrtio år. Jag ilr djupt intagen uf fröken Marthe
och jag anhåller lins er om hennes hand.
Markis de Morenay betraktade röken frän
cigarren, Som ban just tände, hostade lätt och svarade:
— Min käre Prémédis har ni väl betänkt?
Jag har betänkt alf,: Jag har beräknat,
att det. är nitton åra skillnad i ålder! Men jag hur
tänkt, att jag genom ntycken uppmärksamhet, små
omsorger, smicker skulle lyckas ingifvit min
hustru eu så hög tanke om min kärlek, ett så stort
förtroende till min tillgifvenhet, att hon icke skall
hafva någon annan känsla äu dou af vår gemensamma
tycka.
Elter att hafva beräknat ilen allmsta sidan har
jag också beräknat den bästa. Jag liar tänkt, att eu
vagga skulle värn fUlun ett baiul för den unga
hustrun. Hvad skall jag säga? Jag bur förtroende lill
framtiden.
— Min käre grefve, ande markisen, det
återstår euilasf att rådfråga min dotter. Ni skall IS
mill svar inom en timme.
Markisen reste sig.
— Men, tillade markisen: Vet ni väl, min vän,
hvad denna rena, unga flickas mor var? Hon är
själf okunnig därom. Jag hur endast eu sak att. säga
er. Jag hur gifvit henne mitt namn, ni skall gifva
henne edert. Om grefvinnan de Prémédis någonsin
vanhedrar ert namn, är det icke ni, maken, som skall
aftvätta fläcken från ert namn, det är jag, fadern, som
åtar inig att skipa rättvisa. Öfverlämna er åt lyckan,
jag skall vaka.
Marthe, som stundom hade tänkt, på
hemligheten ined sin födelse neil hade af ott och annat fått
eu aning oui sammanhanget darrade af glädje, då hon
erfor, att hou kunde intaga eu ställning i
Suint.-Ger-main och blifva legitim åtminstone som liiokü.
Herr de Prémédis var ännu en ling inan: man
såg honom tumla om i Acaciaallécrnu; han var eu
ansedd militär. Han frukosterade med priuseu af
Wales, dinerade med storfursten Casimir. Itaii var
eftersökt i de mest ansedda kretsar, uch Marthe
förmodade, att titeln grefvinna du Prémédis skulle gifva
heuue fritt inträde i den värld, som Icke öppnar aiua
portar med våld. Bröllopet försiggick med eu särskild
högiidligltel uch makarne gjorde den sedvanliga resau
till gondolernas och det lutande tornets land.
Dä de återvände från resan stannade de i Nizza,
hvarest herr de Prémédis hyrde en villa på höjderna
af Monhoron.
Grefvinnan lindé två barn: en dotter, som
kallades Marthe-Jvonne, oeh, något senare, en blifvande
medlem af Joekey, som erhöll förnamnet.
Jaci|ttes-Eaonl. *
Grelve de Prémédis’ kärlek till sin hustru nftog
icke ett ögonblick uch efter tre års äktenskap stod
barometern stadigt på vackert,
llvpiioiismeii Ur en modevetenskap. Om den
liar trjort hastiga och viktiga framsteg, hnr den också
gjort stora förödelser. Det är ett bestämdt, nervöst
tillstånd, på hvilket man icke rår.
Faria använde medel, som värkade på
inbillningen, nnder (lei, at| Braiil nytjade en rent fysisk
värk-s aal het. Suggestionen ilr bela mänsklighetens
historia. Religion Ilr det. fnlltlitadiguste exempel på den
aoeinln moralens snggestiun. Och suggestionen ilr den
Bvagns fängslande al deu starke. — —
Eli afton på Theiitre-Italien kände sig Marthe
nervös. Det svartnade plötsligt fRr hennes ögon < lion
kände liksom en tyngd pa hufvudet och hnn kastade
bort buketten, som hun hade framför sig,
I,Utskrifvande dou starka doften orsaken till donna
öfvergående indisposition.
Men då hun upplyfte, ögonen varseblef bon rakt
framför sig oeh stadigt betraktande henne prinsen
uf San-Vitale, som mer än en gång hade hållit henno
i sinn armar hvirflande omkring bedårad vid
Faust-valseus smekande toner.
San-Vitale var trettio är. Han hade denna
italienska liv, som bleknar i ljusskenet, nelt ögiui lika
en uf dessa beundrade romerska herdars. Ifrån denna
afton tillhörde Marthe Snii-Vitale. Hun lydde honom
utan att veta hvarför: Inni lefde ondast i bana
närvara eller vid minnet al honom, du ban icke var
närvarande.
Eu dag inträdde markis de Morenay i villan
Montin!...... lian Imile väntat lill dess lierr de
Prémédis hade gått. ut. Markisen afskalade alla
betjänter uch inträdde sedan i salongen, dill’ hans (lottor
uppehöll sig. lian stälde sig rakt framför henne.
Min far! utropade grefvinnan bleknande.
Markis (le Morenay svarade:
— Nej, eder domare. „Om någunsin
grefvinna|| de Prémédis vanhedras ert namn ilr det icke ni,
Itfir jag sagt. lill eder make, som skall uftvätlu
flilk-keu från ert namn, det. är jag, hennes far, som åtar
mig att skipa rättvisa. Var lycklig, jag skall vaka!"
Marthe sjönk badande i tårar ned på knä och
framstammade: .Förlåt 1"
Det finnes ingen lörlåtelso, återtog markisen
med sträng löst, Marthe Ferier, dotter af en okysk
liiuder, hvars blod rinner i edra ådror, jag återtager
namnen de Morenay och Prémédis!
Marthe hade rest sig:
— 1 mina barns iiiiuin, n id! .Tag beaviir er
diirnm.
Markisen siktade och sköt henne midt i hjärtat.
När herr .le Prémédis efter en timme åter
in-trädde blef han förvånad att hvarken finna
portvakten eller kammartjänaren. Han inträdde i salongen
ueh varsnhlifvaiide markisen, aum kom fram till
honom, frågade ban:
— Hvad bar händt?
Herr de Morenay visade meii en åtbörd på den
pä mattan ntatrilkta kroppen al grefvinnan.
Grefven utstötte ett skri; ban knäböjde, och
läggande handen på Marthes hjärta fattade han heuue
konvulsiviskt i sina armar, ropande henne, böiilallande
lieiini) alt återkomma lill lif.
— Marthe, sade mariaann |neil du! stämma, liar
satt en Häck på edert namn, jag har hållit mill ord,
herr grefve. Jag har aftvättat smutsen med blod.
— Ah! utropade herr de Prémédis, hvad har
ni gjort?
Och han lillade midt uti Snyftningarna, som
söudursluto hatts bröst:
Jag skulle hafva förlåtit henne! . . .
I öfre våningen hördes en liten förgråten
barnröst ropa:
- Mamma! mamma!
En syn.
Af ./an/t Gcnumlt-Clwmr,
(TTr O. n B I
(Slut.)
Hon låg där orörlig och blek som döden:
ansiktets marmorlivithet skiftade t besynnerligt, gilla toner,
och läpparna hade icke färg. I)å och dä lylte hon upp
ögonen med en lång sökande blick, som var l ong och
mörk under ögonhårens skiitriru, men hon sade
ingenting: jag förstod att hon vnr rildd att lyss på sig
själf: „,Tag vet ieke. |mr jag talar", flämtade hon en
gång, .jag har ju ingen röst . .
.Lig var nästan ständigt vid hennes sida, meu
en afton belalde hun plötsligt, kort och bestämdt, att
jag skulle gå lit ocli gii. Det hjälpte ieke att göra
invändningar och jag vandrade igenom parken,
ut på slätten, bort mot Krzywr.zycoa nioras. Del hade
nyss regnat, och kvällen var idel lugn uch ljus och
tystnad. Höstliga dofter stego svala upp från
markerna. oell niåucu lyste fiakuin en illtnge ||aili,
aflöf-vade triid. Jag upplefde elf af dessa ögonblick, då
döden förlorar all sin skrämmande ängslan, då ile|
tyckes en så eukelt all lörenas med del, stora, stilla
lif, som lefves rundt omkring en — med bloden som
långsamt förvandlas, ocli marken, som hvilar sig till
en ny vår, oeh jag frågade, hur Jadwiga kunde vara
rädd. Men tanken på henne dref mig hemåt, och
när jag kom tillbaka, salt hon, hvitare Un månskenet,
som föll på hennes hufvudkudde, och sof i sin säng.
Jag stod länge uch s:ig på henne; hon tyktes mig
så genumskiulig mc,I sitt stilla, smala ansikte och sina
f.niina händer, som hnn bigt i kors ö| ver sitt bröst
liksom ville hon hålla tillbaka en smärta.
.Hvarför .ser ni så på mig?" frågade hon med
donna röst, sinn knappast liar lif. „Jag solver icke,
jag drömmer."
.Hvad drömmer ni om, Jadwiga?" Hun svarade
icke, hun slog långsamt, upp sina ögon och såg förbi
mig, nt i ljusstrimman, ncb jag vet icke, hvilka
inån-skensöugder hou gäslade ined det bleka ocli strålande
leendet på sina läppar.
.Jag är mycket bättre i kväll," hviskade hon,
matt oe.li lycklig. „Jug känner litt jag skall lefva."
Samma natt kämpade hon med sina sista svaga
krafter mot kväfuingsaiifallen, som öfverväldigade
henne, och hon mumlade gång pä gång, nästan utan
röst: .Inte ilii. Jag vill inte dö. Jag vill lefva.
Lefva!" Plötsligt lyfte hon upp hufvudet, och såg på
mig med en Btor, skarp blick: .Tror ni, att det går
öfver?" frågade hon.
.Ja", svarade jag, .det går öfver".
Tre timmar därefter var hon dfid.
Hun låg som ont liuii auf med den långa flätan
öl ver .skuldrorna och lätt slutna ögonlock, uch jag vän
tade bara, att. hon skulle slå upp sina ögou och
betrakta mig så suin första gången jn.g stig henne. Jag
vet ieke, om det. var skenet från de höga vaxljusen
omkring båren, men jag tykle ilet gled snabliu,
ironiska leenden öfver hennes läppar, när Dosima
Zuinoy-sku strödde hvita hlomninr öfver hennes hvita
svepning, uch att det for ön skum skiftning af bol öfver
hennes panna, då jag redde nt de rika miirka vågorna
af hennes hår. Den gamla Ohewdora korsade sig iller|
ett uttryck uf ångest, när hon gick förbi liket uf
panna Jadwiga ocli en het, ||||dårlig oro tyktes
uppfylla detta stilla rum, där prästen sakta mumlade
sina bönor.
Jag var så nttröttad af ansträngning uch vaka.
att jag knap| kunde hålla mig upprätt, niir man
sänkte hetmes kista i jorden: jag tänkte på deu
giik-kande mun och de läiigtaiisfulla ögon, som nu
gömdes där uere.
Så fort vi kummo hem från begrafningen, luule
grelvinmin Cosimn och jag ott samtal. Hou var
tvungen att nästa morgon lämna gudset, och nil frågade
hon — tämligen mall — om jag ville lara med henno
till Krakau, eller om jag icke föredrog att stanna på
Krzywczyce, t,ila mail hunnit träffa öfverenskommelse
med furstinnan om hvad som borde göras lörmio
närmaste framtid. Jag förstod, att det icke gaf» någut
val, uch jag svarade naturligtvis, att jag hälst
stannade på Blottet. Alf var mig för öfrig| likgiltigt —
jag föll ihop af trötthet,, och så fort jag kommit, upp
pä mitt rum, gick jag till sängs. — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
