- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
263

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 33

TIDEN.

Om mitten hade jag en drtlm. Jag tykte. all
jag gick ensam i skymningen pä eu iide vllg, ilHr
marken var hal som en fuktig lera; (len vilgen förde
lill ett träsk ocli pft träsket låg eu kyrkogård mod
en mur af kula popplor. Jag säg mig uui det
var mörkt: eu liög hlå-sviirt himmel med tileku skyar,
suiu drogo ölver månen. Helt ultra hördes ljudet |tf
vågor som invid stranden uf en lugn sjö. Det koin
Iråu kyrkogården, och nilr jug gick dit in. säg jag,
alt grafvarna voro till hälften tak tu med ratten, som
steg och sjönk, steg och sjönk oupphörligt, men stilla
som s’ugen från ett Ingnl hjärta. Grafvarna lågo i
rader, tittt invid hvarandra, och voro alla lika —
alin af hvit marmor, huggen i formen af ön hår ined
siu hufvudkudde. Och på dessa kuddar hvilade
mar-niorliken af unga döda kvinnor. Deras hår (löt ned
pli buda sidor om ansiktet och tltkte skuldrorna uch
en del af harmen; deras läppar voro slntna liksom
ögon locken, och jag såg. litir lätt skuggan af deras
ögonhål’ hvilade mot kinden. De höllo sinn händer
korslagda öfver bröstet, och dot stigande vattnet, gled
sakta öfver deras uiiilju oeh öfver deras armar.
Aldrig högre. På deras slumrande anleten sken tnåiien,
Och ile vände alla situi hlundande ögon mot hans stilla
och bleka ljus. „Jag vill se, uui jag känner igen
någon ibland dem." sade jag. ...lag vill se, om jag
li|nier Jadwigu." Och jag gick från graf till graf
och sökte liniine. Jag böjde mig neil och såg på alla
de döda. De sofvo sora orörligt drömmande tiljor, som
stumma svanor på en tyst, blek sjö. och alla hade
sainiiia oföränderliga, evighetsdjupa, stilla åskådande
ro. „Hon är bär icke/ tänkte jag, „ hon lins icke
ibland detn," meu när jag kom till deu sista kiilloii
i den slslti raden al grafvar uch lutade mig neil uch
betraktade den kviunnbyst, som läg där, hvit som snö
mot den hvila båren, hörde jug ön röst, som hviskade:
„ Katarina." Oeh marmorhnfmdet talade, men.utan
att röra läpparna: „Hjälp mig upp, hjälp mig
härifrån. Jag är inte död, Jag är lofvande hegratveu.a

nJadwiga!" ropade jag uch vaknade vid mitt
skri. men jag hörde ilet icke — jag kände det innerst
i bröstet soin om ilefc var mitt hjärta som ltudo ropat.
Och mina lemmar voro lörlutnuda at ilen iskalla
liflighet, som beläkte dem. Jug lag stilla och
blundade. Jag såg icke upp förr äu soleil brände tvärs
igenom mina slutna ögonlock och jag viste, att det
var morgon.

Hela dagen gick jiig omkring soln eu människa,
hvilken icke kan göra sig lörtrogen med ljuset. Jug
tykte, att skuggorna ITirliiljile mig, jag öfverrasktide
mig med at| se elter, om icke de slängda dörrarna
liado öppnat sig bukout mig, nch eu klucka, som slog,
ett fönster, som gnisslade på sina hukar kntidc komma
mig att ängslas ocli spritta till. Jag var så
utuiat-tild, när jag lade mig um kvällen, .jag längtade bara
efter alt. fti sofva, uch likväl var jag rädd liir
sömnen. Jag försökte hälla mig vaken, men eu lain hvila
töll ölver mig. Om dot så gält mitt lif, tror jug
icke, att, jag lörmått göra en rörelse och jag vist,o
det, jag vur som slagen i järn, och plötsligt, börjude
jag lyssna, ty jag hörde steg — steg, smil icke rörde
vid golivet. Det var bon, som var i rummet — hon.
Jadwigu —, ocli hou kom burt till mig och lutade
sig tätt intill mitt öra och sade samma ord som
natten lörut: .Katarina, låt öppna min kista, jug är
lille dild, jag är lefvande begrafven.6

Dä bon hade talat, slet jag inig lös. Min kropp
spratt upp som ur en domning, och niiti tunga llck
förmåga att röra sig. Men jag hörde icke mitt skri.
Det kviLfdes inom mig, och jug trodde att. jag skulle
dö sä slog milt bjärta.

När hou försvnunit, säg jag ännu hennes hvita
ansikte. Jag säg ögnneiis kvuldii ocli längtande blick,
stig bela deu länga, smala gestalten - isande att
röra vid, om jag vägat sträcka ut min hand, uieu
med pulsar, som brilnde, ined ådror, sugande soln
l indi si rommen i hafvet, uch med hågen sum en
nslärk-lig eld. Jag had som för mitt lif, att hou mätte
lämna mig i ro, men hou säg icke min tnsä hon
log dilrat med sina döda läppars hvila uch känslolösa
leende, oeh då hon kom don tredje kvällen, frågade
hon: ..Hvarför hör ni mig icke? Hvarför låter ni
icke öppna in|n graf?"

Meu jug sade: .Hvarför kommer ni lill mig?
Hvarför går ni icke till er systor?"

Och hou svarade: .Mill syster kun Icke böra
mig. Ni kali höra mig, Kutarina.u

Morgonen därpå sprang jag hällt iträu mina
sinnen till byn för all fä tala med duktorn. Han
skrattade ät mig. Panna Judwiga lelvaiitle
begrafven| Med sina förtärda lungor? il vad var det nu

lör galenskaper. Jag hade vakat lör mycket, oeh nil
kunde jag inte sofva - det var ultsammun. Han
gaf mig ett recept på hromkaliiiin och sade, att. jag
skulle gå lidigt till sängs uch loke tänka på nägra
dumheter, och jag vände lugnad om till Knsywczyce,
men när jag lagt ntig, hade jag samma svn. I tre
veckor sig jag henne natt elter natt vid min
hufvudmän!, och jag vågade ioko sluta mina ögon, jag
kämpade mot sömnen som mini kämpar tör sitt til, jag
villi: vara vaken, jag ville haka mig fast vid
värkligheten, vid föremålen i rummet; — jag försökte tänka
pä bordet, snm stod vid min säng, stolen, som stoil
vid mitt fönster, men alt försvann för mig. uch lör
hvarje gång jag slumrat till och spratt upp ur min
sömn, kände jag, hur det närmade sig, det.
förskräckliga. Dot. kom snm en kyla i a|la nerver, snm en
fasans mattighet i bela mill varelse. Innan jag ännn
hört henue, viste jag, att, |inn var omkring mig, litt,
hon var 1 rummet, och jug le|do icke längre, jag var
snm diid. Rösten skrämde mig mer äu hennes åsyn
— synen at detta murinurunsikte noll de långa, kulla
lemmarne, som gralven Icke kunde behålla. Det var
heniies håg som gick igen; orden stego soin ilumtnür
fràn hennes brinnande bjärta, nch när hun sade:
,.Katarina, låt öppna min graf, jag är icko diid, jag
lel-vcr". greps jug af en darruing. ue.ii mill krupp krympte
ihop soln ett Iliad krymper inför en eldslåga.

Jag vågade icke vara ensam. I skymningen
satte jag mig nere i sälen, där man kiiudo höra
gårdsfolkets röster, och om nätterna hade jag bedt
tjänst-ftiokorna ligga i rummet utanför mitt, men till slut,
var dot ingen af dem, snm vågade sofva i
liemkaps-vàningen. Icke ens Jan, humlen, var lugn där uppe,
ban jämrade sig som om lian liiiit otida drömmar, och
deu gamla (’hewdora korsade sig och gräl, när någon
kom att nämna panna Jadwiga.

Jag var i eke att känna igen, jag smög mig
omkring som eu skugga, och när jag säg mig i
spegeln, darrade jag tör mill egen blink. 1 min nöd
tänkte jag pa prästen. Oeh jag gick till honom, icke
därför att jag trodde, utan därlör alt, jag var så
olycklig. iiaii läl mig tala ntnn att Iråga och titan att
afbryta mig, onh iillr jag slutat, sade ban: „llör mig.
iiiiu dotter. Slig upp töre soluppgången uch tag mjöl och
mjölk och salt och baka ett bröd, Gif det till den
förste fattige du möter om morgonen ooh bed honom
uppsända eu liiiu lur ite dödas sjätaro, ty då skall din
ångest tagas ifrån dig."

livad låg det. i dessa ord, alt de så kunde lugna
mig? Hvad kält ilet väl ligga i ett. medel soin detta?
Jug undrade icke ölver. um det förmådde hjälpa öller
icke, jag gjorde bara snm kun sade. Jag steg npp
före soluppgången, och jag, som aldrig tagit, mina
bänder till nu syssla som denna, jag skulle hakat
brödet, om jag så Itafl stenar i stället för mjöl.
Ingen var ännu vaken pä Krzywczyr.e, då jag gick ill
i parken. Himmelen började- blifva röd af dol första
svaga solskenet, och några enstaka sparfvar kvittrade
i lindarna. Annars var allting stilla. .Tag tog
vägen genom hnfvtidallén — ofrivilligt som om jug gån
pä eu befallning, och jag biel icke förvånad, nilr jag
hörde slamret al kryckkäppar och såg en gammal
ofllrdig gubbe koiuuia mig till mötes trän eu sidoväg.
Jag tänkte icko på, att jag aldrig förr mött eu
liggare i parken; jag hade väntat honom, och hau kom.
När Jag närmade mig deu gamle, betraktade jag
honom förströdt; jag hade aldrig törr sett hans ansikte.
Det var visset och fåradt, med ett par ögon, som
tyktes mig sloekuu uf ålder, uoli liau bar den
polska iiutioiiuldrilkteii, som man icke längre träffade i
byn: en jacka utan ärmar och däröfver en lång, grön
röck, hu8att, med snören, i siu band höll hun eu al
dessa gammalmodiga, kägelformigt! hattar, prydd med
luiiidäiidar, som mau icke mera ser, ocli uilr han
ko|linit| pa ett par stegs afstånd ilrån mig, böjde hun sig
ända ned till jorden:

.Lofvad vare Jesus Kristus", hälsade hau.

Och jag svarade: .Lofvad vare ban I evighet.*
Hå gtif jag bonum brödet med de orden: .Kod alt de
dödas själar mätte hvila i frid."

.1 seklernas sekler", mumlade han och bugade
sig lliiuu eu gartg unda ned till murkeii.

Hjärtat lytle sig i mitt bröst, och del föll som
länkar I rån mina fötter. Jag vände nch gick uppåt;
tilléii, meu då kom det ölver mig. all jug måste se
mig oin otter honom, som tagh, min börda. Jag gjorde
sä, jag vände mig om: ult var stilla. Jag hörde icko
Btegen, jag linrtle icke klapprandet, at kryckkäppar,
men marken Ing till att skälfva, träden lutade sig
intill hvuriuidru, uch luften hvil||ade uf skrilek
hun var där icke, ban vur försvunnen. Då började

jag springa, men icke ensamt jag, ty vägen rullad
som en flod under mina fötter, och allting följde mig
gräset, träden, läglarna uch luften med siu tysta
fasa. Det sträkte sina bänder efter mig, och jag
ville skrika, mon jag knnde icko, ty intet gal ljud.
•lag ropuilc bara i lilit|, innersta, ocli ropet fylde
vid-dertui, ocli jug stannade, och vacklade och föll, icke
sum en lefvande, ulan sum ott ling, som slås till
jorden . . .

Ku timme senare hittade inan mig afsvimmad
utanför slottstrappan, och några dagar därefter
lämnade jag Krzywczyce. Meu etter den morgonen hur
jag aldrig mer sel t pannu Jadwigu."

Ett oeh annat.

Krjsor Wi I hahn fflh en trtfhwmzixk nloiltfivwc. Kn
titinius i Lausanne berättar följande: Roger clo Weiss.
12 Ar gammal uc.h lärjunge i gymnasiet i Lausanne,
Inni»*, "huru gaoska intelligent. ingen särskild smak lör
•Ifii klassiska undervisningen. Tanken at.t lindor flere
Ar fortsätta dessa studier plägade honom, DÄ kom han
pä den Ulön, nil, hemligim skrifva till tyske kejsaren. I
sitt bref meddelade han. att lians far vur notarie vi»l
högsta domstolen, att hans stamfader varit general. ooh
att döt. gick hru Mr honom pA gymnasiet Han hud att
ftl ingå i tyska armén ncli tillade. att han hystestor
be-lind|au för tyska kejsaren ooh flonnes söner, hvilkas
porträtt han sett; särskildt, bad han kejsaren hälsa sin
tredje son.

PA. kuvertet, hade lian skrifvit.: »Privat", ooh
adressen löd: ..Monsieur rEnipereur Guillaume ä Berlin".
Märkvärdigt nog hamnade d<’ttfl bref icke i
papperskorgen, utan dot tyktes slagit an p& kejsaren genom sin
liostämda ocli pil samma gång naiva ton. ICejsaren
Ittfj-genum schweiziska sändebudet. i Berlin inhämta
upplysningar om den unga bro! skri fvarens fnmilj. Hin alt
detta hade gossens lar ingen aning, dtl för någon tid
sedan un attaché vid legationen i Bern uppsökte honom
i Lausanne och frågade honom, om lian hade ön sou
vid namn Tlogor. „.Ja visst. Har nu flen slyngeln äter
varit framme och gjort förtret?"

Diplomaten lugnade hr de Weiss och underrättade
honom om Rogers href uch hngäran till kejsaren. Denna
begäran, tillade han. har kejsnren beslutit bevilja,
Öch han har förklarat si£ villig att sörja lor
Rogers militära utbildning. ÖBO skall insättas i
kadettskolan i Karlsruhe och därefter öfvergå till den i
Potsdam. L den sist nämnda blir han den enda utlänningen
utom shahens af Persien son. Han I’är behålla sin
nationalitet och skall alls icke vara bundon för framtiden.

Herr de Weiss hade .-vart att gä in pil at.t
skiljas frän sin son, men t.ill slut gaf han efter för hans
önskan. Roger har i dessa dagar alrest till Karlsruhe.

’Vikfmim anmnd för ’i,QUO »jr Den engelska
facktidskriften „The Electric ian" berättar, att en ongHsk
offioer i trakten af Detrajorat A västra Indiska halfön
upptäkt en telefonledning, som förbundit tvä ungefär
halfannan kilometer frAn hvarandra aflägsna
liindutein-pel och som, enligt hvad af lians undersökningar
framgått. skall hafva användts för Öfver 2,000 är sedan.
Tyvärr lämnas inga uärniore uppgifter rörande detta
intressanta sakförhållande, ooh det skulle väl ligga tämligen
Härå till hamls att upptaga denna underrättelse med
misstroende, äfven om det ej lär antas säsom absolut
omöjligt, att ett af do älsta kulturfolkens kast ai’ lärde
och präster redan lör sä länge sedan gjort en sådan
uppHniiing oøh under sorgfälligt bevarande af
hemligheten användt donna hufvudsakligen i och för religiösa
ändamål.

Enligt ofvan anförda källa hafva redan förut af
egyptiologer anträffats otvetydiga sp Ar af
tràdförbindel-ser mellan templen frun de äldro egyptiska dynastiernas
tid, utan att det dock kunnat afgöras, huruvida dessa
användts i samband mod telegraf, telefon eller andra
ändauiöl. Ooh ihågkommas hör. att Here egyptiska
tämpel varit lörsodda med regelrätt uppsatta åskledare. SA
är till exempel fallet med templet i Deudrah, som hade
Here 30–40 meter höga med koppar beslagna trästäu
ger, li ville as bestämmelse sum åskledare framgick af en
inskrift. Templet i Medinot. Abu bar enligt i urkunderna
förekommande upegi fi er Åskledare nit." I förgylda spetsar,
som uppsatts af Ku inses III. 1300 är före Kr. f.

Afgiftsfria iiUtfwinrffrt/fnfoyshyrilcr i Pttm. Dylika
byr&or leda Kitt ursprung frän ott löraök af
municipal-styrelson ocli välgöroidiets by rån i l8:o arrondissomontet
i juli I8S7.

Företagets framgång uppmuntrade munioioalrådet
att i juni 1888 göra eu framställning om dylika
institutioners upprättande äfven i andra arroudissemeut, och
ott cirkulär iråu .’Seineprefekten till Paris’ samtliga
mft-rer instämde häri. I början af 1*81) funnos också
dylika byråer upprättade i fl arroudissemeut. I denna stund
til||ia» sådana i lo af Paris’ 20 arroudisaemeiit.

Kostnaderna bestridas förnämligast, genom
anslag af municipalradet. Detta anslag utgjord o under
|HM i (lif 12 byråer 2Q.&OU fr : i.l^-8 Ir. 70 olin. erhöllos
frän andra håll rtgillernu voro 25.0M fr. HO o Un.
Räkenskaperna sluta sålunda med eu brist, hvarför
imiui-oipiil rådet för i Ijor liöjr sitt anslag till 23,500 fr.

1 ll:e arrondisseinenLüt linnes en dylik enskild
byrå Ja Sociuté du travad". iVnna hade’ under lSö:i
anskaffat 1,285 platser; för 1801 var siffran 1,084. Ingen
afgift erlägges; byrån fordrar oudnst intyg om
oförvit-ligliiit. inkomster, hostAende af räiitor och årsal-

giller al’ 8|3 modlemmar, utgjorde 1,929 i’r. 48 etun.,
lit-ßifterua 5,828 fr. 55 ctm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free