Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
TIDEN.
N:o 25
11)
AFSKED.
Norell
nf
Paul Robran.
Ölvers. för ..Tiden".
Sk kom cn morgon. Vid midnattstiden hnde de gjort, en utlärd p:i båt.
Bill Kom under fund ined. utt Signe ändå var den vackraste af de tre systrarna
och tog sig därför till att. kurtisera bonne grundlig!. Eller landstigningen bjöd
lian benne armen oeh så spatserade dc hem i den nordiska ljusa natten öfver
eu prakttull äng. Signe rådbråkade tyskan pä ett förtjusande sätt och Iiill
vinnlade sig med framgång att lära henne konjngera verbet rälska". Det
roade honom outsägligt.
När ban uppkommen på sitt rum knöt af sig halsduken, log mot honom
frän spegeln hnns alt utom svårtnodiga ausikte.
Plötsligt kom den tanken ölvcr honom: Herre Gud, om hon värkligen
hade varit nug galen att liilja med mig, då hade lifvet alt gestaltat, sig
förbannadt annorlunda. Egentligen borde jag vara den förståndiga lilla varelsen
innerligt. tacksam. Jag var förrykt nog. Nn skulle jag varit bunden vid en
sjuklig, nervös kvinna och bela skandalen hade viiltats öfver mig — lör öfrigt
var hon åtminstone lem år äldre än jag. Litet passerad var hon också, Meu
bur hänförande! Hur hänförande! Hvilka kloka, fromma ögon, som en liten
l||||ulu! Förtjusande, lilla förståndiga kvinna!
Hans kraftiga ungdom var inte anlagd för Wortherlidando. Dessutom voro
hans känslor lör moderna, och lifvet låg så ljust och förhoppningsfullt för
honom. En dårskap, härrörande af sommarsolskeu ocli sysslolöshet, af
sentimentalt, susande i träden, af hafvets melankoli, alBtrandc medlidande ocli slutligen
kärlek! Kärlok? Ah nej! På sin höjd en tillfällig passion, eu episod i lians
lif — ej annat.
På hemfärden tog Bill samma väg soin på bortresan, åter lor han förbi
hennes hus. Det slnrtregnade. Hau satt i hytten och späjade förstulet upp
At fönstren. I.indarne stodo nu aflöfvude, alt var grått, grått. Oleandrarne
voro inflyttade, huset såg ogästvänligt ut, alla fönster voro stängda. Han kände
liksom ett styng i hjärtat.
Undrar hur det skulle vara om jag hälsade på? Jag kunde stanna öiver
ett tåg och resa af till Berlin först i morgon.
Meu ban gjorde det. inte. lian var inte säker på, bar pass förståndig
hon egentligen kunde vara. Och hvar|ur rifva npp ott sår, som nyss börjat läkas.
* *
+
Tätt packade stodo människorna i utstiUlniugspnlatsots rotunda och i de
angränsande salarna. Där ute under inajsolens värmande strålar stodo herrar i
ordeuprydda fruekar afvakta||de prinsen, som skulle öppna utställningen. Där
inne hördes ett surr af balfböga röster; de längre bort stående, hvilka likvisst
hade föga utsikt att få se något, gingo ståtligt fram oeh tillbaka, medan de,
som lyckats komma in i rotundan, trots den långa väntan, inte rörde sig ur
stället. Alla sågo trötta och slappa ul af det långa ståendet. Endast några
hade varit nog lyckliga att lå stolar. Till dessa hörde ||e|ga, hvilken en äldre,
herre erbjudit sin plats, då ban såg damen med det smala ansiktet och de blå
ringarna under ögonen blifva alt blekare ocli blekare, där hou sloil stiidil mol
sockeln af ön kejsarslat.y
Hon hade förändrat sig mycket. Det såg ut som hade det gått många år
i stället för månader, sedan hon skildes fr&n Hill. Djupa fåror drogo från dou
afsmulnade näsan ner till mungiporna. Därtill bar hou un ärtgul klädning; en
julklapp af hennes man. Till sin gråaktiga Ity hade hon omöjligt kunnat taga
på ’sig något, mera missklädande. Oroligt vandrade hennes blickar kring
rummet, forskande, sökande — efter Bill.
Hon hade ej åtorsett honom. Inte ett ord, iute cn rad, intet, inlet sedau den
där dagen. Hon hade förgäfves grubblat och grubblat öfver lians tystnad. Genom
tidningarna hade hon fått reda på, att ban var i Berlin. Ej en enda gång
nnder deu lunga ödsliga vintern hade hon lämnat sill hein ulan att. hoppas lå
möta honom. Hon hade flackat, omkring på alla tillställningar, lör att inn
aftonen återvända uttröttad uch besviken. Det hade gått sä lungt med henne,
all hon, när det mörknade, i sin förtviflan sprungit ända fram till lians honing
och stått där utanför i ur och sknr. En ohygglig l.iil! Förut hade redan
samlefiiaden med hennes man varit henne förhatlig ocli nil måste lion därtill
uthärda den med en annan mans bild i sitt. hjärta. Hundradetals gånger hade
hon varit lrestad att fly. Men hvart? Till sin far hade hon slutligen fattat
mud att. skrifva. Han hade hänvisat, henne till Gud och förklarat, att ban i
sitt hus aldrig skulle mottaga en kvinna, hvilken ej nppfylt sina plikter som
en kristlig maka anstår. Hvart skulle hon då taga vägon, förskjuten, sjuklig
oeh medellös? Det återstod henne endast en ntväg. Rysande knep hon ihop
ögonen, när hon passerade bron öfver kanalen. Det var som hade det smutsiga,
stillastående vattnet förföriskt lockat henne ned i sitt gytjiga sköto.
I dag måste hou väl ändå träffa honom. Det var omöjligt, att han vid
detta tilllälle kunde nleblifva!
Den bleka frun tänkte ej på unnul. Envist upprepade hon för sig själf:
Han måste vara här. Jag måste träffa honom i dag.
Bill stod värkligen endast på en hundra stegs afstånd, skild Irån henne
genom den tätt. packade människomassan, inne i den pä andra sidan rotundan
belägna sknlptursalen. Men lian egnade Helga inte ens eu aflägsen tanke.
Bortskämd af kvinnorna, bernsad af sin växande ryktbarhet, hade ban
redan förgätit, sitt sommarintermezzo, och när ban utsträkt på sin soffa, rökande
sin cigarrett kom att tänka på kvinnor och bland andra på Helga, var det alltid
med en känsla uf obehag och tanken: Bill, gamle gosse, du får aldrig mer
drifva det så långt uied en anständig kvinna.
Nu gick ön ifrig hviskning genom mängden, strax därpå rådde
dödstystnad. Där ute, uppe då kupolen, skallade de imponerande tonerna uf „Holl dig i
segerkrans." Strax därefter syntes ett. par blänkande pickelbufvor; de som
stodo bakom sträkte på sig utan al,t lyckas se annat iin lyftade cylinderhattar
och ett par panascher. En stark, klar stämma hördes: „ 1 hans majestät
kejsarens namn och på lians kungliga höghets befallning förklarar jag denna
utställning öppnad." Pickelhnfvnrnn sutte sig i rörelse och försvunno in i
hederssalen. Bland folkmassan uppstod ett puffande och trängande åt alla håll. Och
dc som ingenting fått se sågo skrattande på hvarandra. Var detta alt? Hvem
bilde talat. Presidenten eller ministern?
Några minuter senare voro samtliga salarne öfversvämmade af människor. Det
var ett virrvarr alt. oui hvara||nn|, i hvilket familjemedlemmar och vänner
återfunno hvarandra och bildade grupper, hvilka förstorades alt mer och mer
framför åtskilliga lullor, medan undra taflor åter uobserverude, ostörda Hugo fortsätta
siu atoliersöinu.
Helga följde med strömmen. Hennes man hade smugit sig från henue och
hon hade på en lång stund ej sett till honom. Ätititt hade kon ej upptäkt
något af Bill, ej häller honom själf.
Plötsligt hörde hon hans namn nämnas i förbindelse med en tat|a,
1 innersta salen häiigdu den. ^Afsked" hade ban kallat den. Det var
en morgonstämning. 1 härliga färger prunkade hu|vet, som lyktes halva
förmält sig med himmelen. Alt strålade. Alt vittnade om genom nattens dagg
pånyttfödd friskhet och lefnadskralt.
Hå den öde stranden syntes en ensam kvinna. Med nedhängande,
sam-munkiiüptn händer låg hon hopsjunken på knä liksom förstenad. Man kunde
inte se hennes ansikte, uieri af ställningen sinade man, att hon var
öfverväldigad af sorg. Borta vid horisonten syntes ett försvinnande fartyg. Den skarpa
kontrasten mellan den strålande, nyvaknade naturen och den iifvcrgifiias
förtviflan var slående. Hvad hade väl Bill Winkler menat med denna tafla? År
det en flicka, soui ser siu kärleksdröm försvinna? Ar del en gifl kvinna, som
måste alsta från en syndig lycka? (Slut följerl.
Innehall: Våra illustrationer. — Bref från världsutställningen i Antwerpen.
Dans-boken. — Goothekult i England. – Hämnarn. — En syn (Siat). — Ett och
unnat- — Afsked.
Illustrationer: Utanför kyrkan i Loiudes. Tvpur frän japanska armén
HAKTMAN, FILS, FKEIHES — COGNAC.
Helsingfors,
Hufvudstadsbladeto Nya Tryckeri 1894.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
