- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
266

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

266

ofantligt litel utståndet frän Kairo till hållpunkten fiir
Memphis i själlva värket iir, jämfördt med Hudens heta
längd: iini man vidare betänker, att alla de odlingar,
man ser under den ett par timman länga luren, hero
belt ooh bältet al Nilen, likasom tör (ifrigt såväl alla
de odlingar man sett under vilgen till Kairo som bela
den befolkade delens ul Egypten kultur så
känner man sig ovillkorligen intagen at en visa respekt
llir dat, inäklign vattendraget, hvilket sedan
årtusenden möjliggjort lit, odling och civilisation I ett
landområde, som Nilen förutan vore intet annat ån en
öken.

En mängd dababieb’s ligga förtöjda längs
stränderna eller glida med utspända, spetsiga segel fram
öfver floden, hvars strömning icke är stark nog att
omöjliggöra segling också i riktning mot slröinmen.
(Inder senare år ha visst ett par reseagentrtrer låtit
bygga åog-dahabieh’8, hvilka med största punktlighet
lorettign regelbundna turer till platser vid lindens öfre
lopp eller ocksi uthyras åt turister, hvilka önska
vara fullt oberoende af alt. ntom sin egen vilja —
och som hafva råd att betala tlärlör. Men ännu äro
icke ångbåtarna tillräckligt Ulrika lör att i
väsentlig måu inkräkta på den karaktär at säfligbet. lugn
och frihet från all brådska, som utmärker Egypten.

Få afstånd kunna vi väl då ue.li dä urskilja röken
från något lokomotiv och upplånga en skymt af
bantåget, som ilar fram bortom dadelpalmerna vid
flod-stranden, ooh vår egen ångslnps pustande och
buller ■ r nog också i sin mån illusionen, men Nilen
själf flyter fratn i samma majestätiska lugn som
sedan tusental år, dadelpalmerna teckna sina smäckra
|silhouetter mot samma klarblå sky som under
Faraonernas nil. och samma strålande sol belyser
landskapet i dug, aotn (ordom lyste öfver miljonstaden
Memphis, om hvars lortia tillvara endast några grushögar
numera bära vittne.

Knappast ens byarna längs floden ha undergått
någon lörändring nnder seklernas lopp. Nil såsom
fordom äro husen bygda at Nillera och några fä
palmstammar, som gifva det bela nödig stadga.
Deras grågula färg smälter så noga samman ined
sanden, att man först på närmasto håll kan se dem,
hopgyttrade som do äro i en enda massa och alla
försed-da med platta tak, hvilka användas Båsom
upplagsplatser lör halm, hö, bränsle nch annat mera, som
bidrager till byarnas karaktär af skräp- och
atfalls-högar.

Lika primitiva som liuseu äro de
vattenuppfor-dringsvärk vi litot hvarstädes se i gång vid stränderna.
Ett väldigt, stort hjul. länga hvilket stern lerkrus
lä-stiits, rör sig långsamt omkring i vertikal ställning,
satt i rörelse al eu eller ett par oxar, hvilkas ögon
man bundit lör, för att förekomma yrsel under den
ständiga kretsgången. Vid högsta punkten al hjulet,
tömmer hvarje krus sitt innehåll i et,t tråg, därifr&n
rör leda ut till fälten, som skola bevattnas. Eu pojke,
som Ber lit, att mera än halfsofva, bar »ig ombotrodt
att se till det oxarna icke stanna, utan hålla hjnle.t
i samum jämna, långsamma rörelse, tiinme etter timme,
dag el t,er dag. Det. bela ser så oändligt, konstlöst,
opraktiskt och sömnigt, ut, att nian all» ej kan
förstå huru det, är möjligt att, med sådan bevattning
underhålla någon växtlighet. Meu en blick på tälteus
yppiga grödor, vtlkta till lif genom de fruktbärande
översvämningarna och underhållna geuom ilen konsts
lösa bevattningen, visar nogsamt, att, metoden är
värksam. Och del som varit godt. nog för deras förläder
i oräknade generationer är tillfyllesgüraude äfven tör
våra dagars egyptier.

Att. eu dahabieh-ftird längs Nilen, ända till
platsen för det gamla Thebe och högre upp, kan och
bör vara ett angenämt sätl att. fördrifva några
vekkor aå vida uiau kau fägna sig åt det rätta
slaget ressällskap - är troligt nog, men att själfva
resan, sedan nyhetsiiitresaet. efter några dagar blifvit
afnütt, kau erbjuda något intresse vågar jag starkt
betvifla. Något, mera absolut enformigt än sceneriet
längs Nileu llr det väl svårt att tänka aig och
därför svårt alt förstå, huru det är möjligt att under
liera veckor bevara intresset lör en aådau färd,
under hvilken uppehållen vid värkligen sevärda platser
äro jämförelsevis (å. Kedaii nnder en par timmars
utflykt, tränga sig sådana reflexioner ovillkorligen på
en och hvar — ocli såsom en följd af dem
öfvertygelsen, alt åug-dahabiolfs i albi fall äro en rätt
praktisk förbättring uf det gamla resesättet,, så litet de
|Ul passa iu i det helas karaktär. För dem, som resa
till Egypten för att under vintern njuta af ett jämt,
mildt och därför hälsosamt klimat, är en tur per
se-gel-dahabieh nog att rekommendera, i synnerhet om

TIDEN.

de lörstA att inrätta sig i alla afseeuden bekvämt
och behagligt. Men lör alin andra barn af Vår
rastlösa lid är nog ångan att, föredraga Båsom
befordringa-kralt. Endast, med dess tillhjälp är ilet möjligt att,
utföra resan inom bestämd tid, att tillryggalägga de
minst intressanta sträckorna under nätterna samt, —
siat inen ingalunda minst, — all komma, gå och stanna
huru man vill och behagar, oberoende al väder och
vind.

Tilläggsplatsen för besökare af Memphis ocb
Sakkura är en punkt vid Nilstranden, nedanför byn
Bedraschen, hvars åanedrifvare och egare i hopar
ligga på lur för turister. Ve den, som ej tillräckligt
införlilvat sig med egyptiska seder no|l bruk, eller
saknar tillräcklig energi för att genast kraftigt
tillbakavisa slödilrots anfall! Han eller hon blir
bokstafligen lyftad upp på ryggen af första bästa kräk och
drifven i väg. hvarthelst, Asnedrifvaren för godt,
lin|ier och i hvilken takt ban iln behagar. Endast käpp
eller ridspö kau rädda en lrån detta öde ocli ingifva
vederbörande öfvertygelsen, att man ajäll både vet.
hvart mail vill hän ocb burit man skall komma dit,
»amt därhos skaffa en rätt att »jäll välja sitt
riddjur. Men liiljcr man häruti lanilcta sed blir allting
enkelt nog och sällskapet är snart färdigt utt
galoppera i väg. — Personligen hade vi inga svårigheter.

Siréner.

En Warschan-studie tör .Tiden".

I juni brukar Veichselu stiga öfver aiua
bräddar. Det, är ett tecken på, att snuri där borta på
Karpaterna skogbevuxna sluttningar börjat smälta och
i form af oräkneliga bäckar Böker sig ned till
lågländernas leende nöjder. Den eljes majestätiskt lugna
floden börjar nil hriisu våldsammare framåt. Dess
ström blir vildare dag från dag, och slutligen, när
den belt och hållet råkat i raseri, skonar den ingen.

Furan växer mod hvarje sekund. Don blå
thig-guu på Warschaus brandtorn vajar olyoksbådande för
vinden, manaude till flykt, men ingen fäster afseende
vid densamma. Först, jffir Veichselu» raseri nått sin
kulmen, börjar man tänka på bärgning, men för sent,
då är kanske mycket redan förloradt: mången älskad
varelse, många års mödor "di förhoppningar? . . .

Om något människolil då råkar omkomma, så
är det sirénernas värk, påstår en polak folksägen.

Under månljusii nätter kan man få se dem dansa
lätta danser öfver Veichselus rasande strömhvirflar,
ty när midnatteiis tolfslag förtonat, höja de aig upp
ur böljornas djup, dorus fiskstjärt, faller hort, och ile
bil mänskliga varelser ända til» sulens första rodnad
biirjar visa sig vid horisonten i öster.

Olycklig den man eller yngling, som då råkar
bli bemärkt uf dem, olycklig därlör, utt liuu är
hjälplöst förlorad. Han skall känna en osynlig kraft draga
sig mer och mer till dem, han skall se deras retande
former ocb skall icke knnna motstå lidelsens maning
att kasta sig i de lockande nymternas svällande famn.

luuan ban vet ordet af, skola silkeslena armar
fatta honom och trycka bonum till eldiga kvinnobröst.
Med sirénerua skall ban sedan sväfva i lultigu,
sirliga danser öfver hvirflande vatten, men just i det
ögonblick eu känsla af den sällaste njutning
genomfar hvarje nerv i lians kropp, skall ban plötsligen
känna aig dragen under vattnet, och sjunka nor emot
mörka, okiluda djup. Sirètierita ha försvunnit med
sitt oflor; en olycklig varelse har gått. förlorad för
evigt. l’å Veicbselns yla simma endast, spillror, och
i öster bryla morgonrodnaden» lörsta atriminor
sparsamt. I ram.

Men folksiigueu har mer att förtälja. Vid
Veicb-selstrandeu står all ännu sedan tolflinndratalet
borgen Jaaiow *), som Konrad af Massowien en gång i
tidernas lider låtit uppföra åt sig lill residens. Här
härskade haus ättlingar länge och väl efter honom,
ända tils warschau slntligen öfvergick till polska
kronan. Om en af ileasa ättlingar, Jamui, berättas
följande suga.

Han var sin moders, iurstiiwau Jutiwitjus. mest
älskade son och »kulle eller hennes död bestiga Mas-

•) För närvarande Jazdowska militärhospitalut

N;o 34

sowteiia mäktiga fitrstestol. lians öde var emellertid
annorlnnda bestämdt.. En månljus sommarnatt, när
Veichselu elter vanligheten stigit öfver sina bräddar,
och airénerna trådde sinn förföriska danser öfver
skummande hvirflar, kastade sig den unge prinsen
plötsligen genom borgfdnslret ned nti Veicbselns mörka och
kai|n djup. Sirénerua Ilade nämligen fått Bikt,o på
honom ocli hickade honom därför till sig, på samma
sätt de tjusat många andra al sina offer.

Man kan tiluka sig Jadiciijas sorg! En moders
sorg öfver förlusten af sitt mest älskade barn! Den
stackars furstinnan blef vansinnig och i vild
förtviflan uttalade hou en evig förbannelse ölver Veichaeln
och borgen Jazdowa.

Många, inånga år ha Bodan dess llirllul.it. . . . .

Massowions furstar ha mangrant deu ena efter
den andra vandrat i grafven. Slottet Jazdowa åter
har passerat genom många ägares händer under Lider
af glans och härlighet, nöd ooh armod, nipa
ingenting har likväl kunnat utplåna frän detsamma
Trir-stinnan Jadwigas förbannelse.

Jag skulle icke hu anfört ofvan stående lolkmyt,
ifall icke Varsc.haus vapen bestode al en förförisk
»i-rén, som L högra |landen höjer ett draget svärd ock i
den vänstra skyddar sig med eu gyllene akiild.
Vapnets fond är röd. Ett härligt vapen, icke sant?
Man har påstått, att det bänsyftar på Jadwigas
förbannelse, och att det vat- hennes ättlingar som
upptagit sirènen i Warschaus vapen. Andra
förmodanden ge åter viil handen, att så ingalunda var lallel,
utan att Warschau redan tidigare nnder furst Kasimir
tört en vattennymf i sin vapensköld.

Vare nu härmed huru som hälst. För
närvarande är emellertid Warschaus vapen det ofvan nämda.
Denna omständighet har också gifvit, anledning till
många liknelser och vidlyftiga jämförelser.
Warschau själft har blifvit kalladt sirénernas Blad och
dess kvinnor siréner. Och kanske har man icke
häller haft aå orätt i deBaa påståenden ....

Polens störste poet Mickicwicz sjunger i en al
sina ballader:

.Sök om det fins på vår jord en furstinnaj

Skönare än Polens tjusande kvinna" . . .

Detta låter kanske något Öfverdrifven men är
ändå delvis sant. Den polska kvinnan, i synnerhet
Warscliawjankan, är allmänt kllnd för att vara
vak-ker. Det vill likväl icke säga att hon iir någon
skönhet. — skönheter förekomma endast sällan —
hou är utan undantag blott vacker och behaglig.
Med parisiskans eleganta koketteri ocb förmåga att
klä sig förenar hon wienskans förtjusande hållning
och säkra uppträdande. Bon år också därför ett
mellanting mellan iletn båda.

Betrakta deu polska grefvinna|| uuder hennes
elteriniddagapromenad i vagn uti alléerna *) eller den
simpla tjänarinnan, när hon rör sig ute på galan en
ledig söndag, aamuia medvetande om att kunna
behaga, kunna lörtjusa manuell får sitt själfförnöjda
uttryck lioa dem båda. Skillnaden heat-år endast däri,
att den förra går i siden efter sonaste parfsermod,
den senare åter i billigare stoff, men icke mindre
modernt och dekorativt, använda; deu förra blottar
kokett eu uptitlig silkesvad, men den senare skyr icke
häller att visa en boinullsstrnmpa. Hoa båila brinner
samma outplånliga glöd i blicken, den sinnliga glöd,
som skvallrar om eu lidelse i stånd att alockna först
då, när kindens rosor viBsnat. Denna outsläckliga
lidelse i förening med polskt svek och trolöshet gör
henne farlig, gör henne till sirén. Därför, möter ni
henne på gatan någon gång, så fly, fly alt hvad
tygeln h&llor, innan bon ätintt hunnit tjusa er med
sina falska, förföriska blickar! Kom ihåg de många
ofter VeichseliiB trolösa siréner ärligen kräfva, och ni
skall icke råka lit för hennes tiua, planlagda försåt.

Men jag vore orättvis, om Tidens läsare häraf
drogo deu slutsatsen, att Waracliawjankaii vore
omöjlig för ett familjelif. Tvärtom är hon i stånd att
vara den bästa mor och maka, där ett polskt
familjelif existerar. Tyvärr förefinnes ett dylikt endast
sällan ....

Jag tar mig friheten at,t teckna detsamma inom
medelklassen, därför att dess lif i synnerhet
karaktäriserar Warschau, ocli kvinnan inom densamma
framträder anm ilen tydligasto typen tör sirénstadens
kvinnor.

Hvarje polack älskar på lediga st under ströfva
sysslolös omkring på gatorna eller fördrifva tiden på
konditorierna. 1 de flesta fall smittar exemplet på bana

’*) UjaKdowska ocb Belwedorska aJlöeriiu,
War-scliau-noblessens lnest omtykta promenadplats.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free