Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDEN.
N:o 34
est». I denna sist nämda inbjuder al t till hvila.
Mjuka mattor, långa hvilstnlnr, h|in gm åttor, liga små
bord. . . . Solst.rålarne sila sig gsnom lärgnde llinster
ocli kasta öfver oss ett. rosensken. Genom ett öppet
fönster visar mig Dandet kyrkan i Champrosny.
„Den kyrka ni här ser," suger ban, rskall gifva
stoffet. till min nästa bok. Dess historia Hr
egendomlig och intressant. Den uppfördes at en mycket rik
herre, som hade olyckan utt. bli bedragen af si|f
hustru. För att trösta sig kastade ban Big i kyrkans
armar ooh testamenterade sin förmögenhet till
kommunen. Omkring denna romantiska episod skall jag
gruppera typer af egendomsberrar, små rentierer,
borgerliga slottsherrar och byfolk. Modeller salem- loke
tiud ske lof och under de tjugo Ar jag bebott denna
trakt, har jag sett. detlleru sällsamma typer."
Dandet för mig ned mot stranden genom
trädgården, som långsamt, sluttar linda ned till lloden.
Han stannar vid en liten paviljong af rund form,
beklädd med murgrön oeh med tak af mosBn.
„Här ser ni min älekliiipsknut", säger lian.
„Det är här jag skrifvit rimmortel. När jng på
|lilit allvar vill arbeta, instänger jag mig i detta torn.
Intet mänskligt ljud när där mitt öra, intet,
obehörigt besök stör mig. Jag kan lefva där som en
fullkomlig eremit . . . Och så hämtar mig Seinens
närhet minnen från mina bästa ungdomsdagar. Jag
hur varit en oförvägen sjöman, skall ni veta . . .
icke en bukt på lloden, soiu jag ej genomletat, icke
ilen minsta holme, där jag ej frukosterat i gladt
sällskap. Ohl dessa Seinens holmar och Orgés armar,
så grönskande, så härliga! . . . Ack, vi åldras tyvärr
. . . tyvärr ..."
Och medan Dandet sitter vid strandvägen och
framkallar i sitt minne bilder från fordom, tänker
jag på vissa kapitel 1 Dandefs böcker, där ban i så
tjusande ordalag besjunger sjölifvets fröjder.
Men nu kommer fru Daudet, ocli sällar sig till
oss. Jag behöfver väl ej teckna hennes silhonett eller
berömma hennes talang. Hon är känd nog och dc
flesta känna älven hennes „L’enl’ance d’nno Parisienne"
och den konst irn Daudet inlägger i dessa subtila
analyser, dessa otroligt fina, skära bilder hon lyckas
framkalla och fasthålla från ett drömlikt förflutet oeh
Irån till hälften beslöjade medvetenhetstillståud.
Ingen hur målat såsom hou, barnetB sensationer, dä dess
själ vaknar till lif . . . den första exallatiou öfver
dockan, den första familjefesten firad i ett af de stora
linsén vid Le Marais, för hvilket hon städse bibehållit
ett så vekt och vördnadsfullt minne.
Under sommarmånaderna nndantrlinges
emellertid all psykologi al’ trädgårdsskötseln. Fru Dandet
sköter själf sina rosor och sysslar vid behof älven ined
Bin köksträdgård. Hennes ömhet sträcker sig i lika
grad till kål och liljor, till sallat och orkidéer. Hou
är eu god moder, som älskar nlla sina barn utan
åtskillnad.
,Hur skulle jiig ej trifvas[bär!" säger hon. „Så
många band fästa mig vid detta ställe. Min fur egde
ett landthus belt nllra bilr intill, och när jag härifrån
kastar en bliok genom gallerporteu, ser jug den
gräslinda, där jag lekte som belt liten, och dammarne och
buskarne, och deu lada, där milli samlade det
välluktande höetl lutet är förändradt." . . .
Och med uppriktig entusiasm talar hou om
landtlilvets behag. Daudet själf faller in i samma
ton. Hvarför kau man ej hela året om lofva hllr,
långt, borta från det oroliga, jäktande lifvet i Paris!
„Jag måste anförtro er eu plan som jag har",
säger Saphos författare. „ Redan länge sedan har mon
anmodat mig att. ställa mig i spetsen för en tidskrift.
En förläggare i New-York erbjöd mig nyligen
ledningen af eu mugazine under utmärkta villkor och med
ett kupilui af eu miljon. Jug afböjde dessa
smickrande anbud. Men jag hur en auuun idé, den utt
här i min enslighet grumla eu tidning, soui jag sknlle
kalla Ohuuipro8uy’s tidning och i hvilken jag hvarje
vecka skulle säga min tauke om alt som Bker, min
lunke, d. v. s. fllosolon* tanke, då ban ser sakerna
på låugt häll och bedömer dem utau lidelse."
Och Dandet småler. Af delta småleende sluter
jag, utt det ioke är i den uärmastc framtiden hon
kommer att reuliseru denna siu plan. Det 19:de
seklet når nog sitt slut, inunn Chainprosay’B tidning
ut-kuromer. Med våra kära planer går det jn oftast sä
... vi fantisera bela lifvet om dem och lämna deui
dock sist ocli slutligen outlördu.
Nn hu vi gjort turen rundt kring egendomen.
Nil hvila vi lit på en biiuk framtör huset. Omkring
oss blomstra rosor ooh oranger, där uere vid ändan
af trädgården flyter fludcu sömnig . . . ofvanför våra
hufvuden i bnrnr I andra våningen sjunga fåglar från
Höderbafsönrne. hemtördu at Edmond de Goncourt.
Och samspråket, vi föra är så trefligt, vi snudda vid
otaliga ämnen: det närvarande och det förflntnn,
literatör oeh konst, ronun och teater. Någon nämner
1’lare.lie’x namn. Och en al Dandet’8 vätinor berättar
töljnnde anekdot:
Det vur i jannart 1X71. Paria var bilägrndt.
F>n bataljon al nationalgardet smd på andra sidan om
lortllikntionern» för att bevaka Versailles’ omnäjd.
En skvadron lösgör a|g oeh marscherar ölver fälten.
Man ämnar postera fn vakt. på ett, ställe, där två
vägar korsa hvarann. Platsen utstakas, skvndmnen
aflägsnar sig ocli vakten atannur ensam kva-r. Det är
en helt ung man, ön „b1å". som tndigen icke tjänat
förr. Han bär stora glasögon, ty hau är närsynt och
hederslegionens korB blänker pA luins bröst. Han
går al oeh an, stampar med fötterna för alt, hällii
sig vann, trycker till sig geväret, som kommer hunn
Hngrnr ai.t stylna, ooh gnolar på en regiinontsvisa . .
Timmarna förflyta, himlen mörknar .. , ett dillt
sorl uppstiger från ilen hvita slätten . . . Den linga
soldaten rådfrågar med oro horisonten . . . Mån tro
man glömt honom? Har bataljonen återvändt till
Paris? Hur har man ej kommit oeh aflöst honom? . . ,
Plötsligen hör ban buller . . . steg närma sig. Han
ropar: qni vive? — Offieersroiidl — Och värkligen,
det. är en högre illfcer, en öfverste. Den unga
soldaten skyldrar. Men öfversten ntropar: „Dandet!"
- „Cluretiel" ljuder det från den nnga skytten.
.Hvad gör dn här. min stackars Dandet?" — „Som
dn ser, min öfverste, jug gör vakt." — .Men
olycklige, dn är ju genomfriisen!" — „Ja det Ilr säkert!"
— .Godt, jag tar dig med mig." Ocli skytten och
öfversten låga bort arm i arm, stela ocli halfdöda
af köld. men förtjusta öfver mötet . . .
Tiden går fort., då inan nr minnet framlockar
gamla historier. Solen sjunker i väster. Jag tar
afsked af min värd ooh komplimenterar hnnom öfver
hans förtjusande sommarbostad.
„.Ta visst älskar jag högt, (’hamproaay", svarar
han, „Cham‡>rosay är bedårande vackert,. Men något
Ilr det jag ändock saknar bär . . . jag saknar syrsor!"
Hvilka ord bevisa, att man aldrig ostraffadt,
härstammar Irån södern . . . icke ens ilå man heter
Alphonse Daudet.
Ett misstag.
Af
F. O. Philips.
(Öfversättning.)
I.
Fråu Sprafio Vatukleur. Theatre
Royal, Bohun, till miss Vim Vaitddeur,
Prince ol Wales Theatre, Greenwich.
fi sept. 1893.
Kära dotter!
Jag sknlle redan tör länge sedan hu besvarat
ditt bref. om jag icke haft en så stor åsna till
regissör, att jag sjlllf miste vara Hlver alt oeh tänka
på hvarje småsak. Tänk ilig, ilen idinteii knn icke
säga, hur mycket eu salong inbringar!
Af tidningarna ser jag, att dn i denna vecka
uppehåller dig i Greenwich, och att ditt engagement
är så godt som säkert. Det gläder mig. Det sknlle
också vara märkvärdigt, om Horatio Vandelenrs
dotter icke skulle få eiigugcmeiitl Med det firade namn,
dn bär, och med din talong sknlle jag tro, att.
direktorerna skulle täfla om att engagera dig. Och så
kan du också mycket snart själl framlägga dina
fordringar.
Du skrifver, litt du gjort bekantskap med en
mr Harold Passinger. Är det eu son af sir Joseph
Passinger i Manchester? Jng läste nyligen, att den
gamle miljonären hade lånat en eller annan
utställning några taflor från sin stora, ovärderliga samling.
Om min förmodan Ilr riktig, sä se npp! -Lady
Passinger" det låter icke illa. Ser du, kära Viva,
hur varm din kärlek för vår ädla koiiBt än kau vara,
skull du dock aldrig blifva så berömd som din gamle
lar — dn skall alltid blifva en stjärna af endast
andra rang. En man med en ovärderlig tnfvelsamling
skulle vara en prima svärfar för ilig! . . . Jag ser.
att jag redan kommit det att vattnas i mnnnen pä dig.
Jag lämnar min adress för de närmaste
dagarne, så att du kau hålla mig å jour ined
händelsernas utveckling. Måtte lyckan följa dig, kära barn
ingen skulle glädja sig hjärtligare däröfver än
din hängifnc fader
Horatdo Vandeleur.
P. S. Förliden måndag gjorde Jag stormande
lyeka i -Richelieu". Kolossal hänförelse. Jagsänder
dig några urklipp, som dn viil tillfälle kan visa dina
vänner och bekanta.
IT.
Från miss Fira Vanideur, Theatre.
Royal, Hrightun, till Horatii) Vamlden.K,
e-Sij, Theatre Royal, Bolton.
12 sept. 1893.
Häst;) pappa!
M.vckot riktigt, mr Passinger är son till sir
Joseph Passinger. Tack fiir underrättelsen I Jag själf
hade icke reda därpå, eller, rättare sagdt., jag var
för dum att öfver hufvud hafva någon aning om en
sir Joseph Passingers tillvara. Naturligtvis märkte
jag mycket väl, att don unge mannen lefde i goda
förhållanden, men hans värkliga ställning kände jag
icke till.
1 morse skaffade jag mig klarhet i denna fråga.
Han kom att tala om siu far; och jag frågade då,
om det var lians far, som nyligen lånat, präktiga
målningar till en ntstållning.
— Ju, visst, sir Joseph Passinger, svarade han.
Det syn tes förvåna honom, att jag knnde fråga
om dylikt.
Han är alldeles galen i mig; jag är öfvertygad
om, att det blott är för min skull, han stannar här
så länge. Hvarje kväll är ban på teatern, och hvarje
middag besöker ban mig — i all ärbarhet
naturligtvis.
I går bjöd ban mig att äta middag med honom.
Jag sade honom gifvetvis, att det för en dam i min
ställning icke kuude vara pussande att gå med honom
utan sällskap; Och därpå svarade han, att han gärna
skullo bjuda bela skådespeloresällskapet, bara han fick
vara i min närhet.
Det vur ju mycket vackert sagdt af honom,
inte sant? Nå väl, jag gjorde det icke mera
besvärligt för liouom än nödvändigt. Jag talade med en
dam, som jag Ilr skyldig 10 shillings, och som med
beundransvärd takt slöt, sig till oss efter champagnen.
Dn skulle kanske lo däråt — men det hela är
värkligen förtjnsande. Så oskyldig och förtroendefull! . . .
Att ban ännu icke bar bedt om min hand beror på,
att hau icke bar mod därtill. Om jag bara kunde
gifva honom litet kurage!
Jag lörsäkrur dig — du må tro det eller ej —
jag tycker mycket bra om honom. Det är något
säreget med honom, uågol. friBkt och uaturligt, som
imponerar på mig. Hau ser ofta på 111ig med sina
stora, blå ögon, som vore jag en gudinna. Hans far
har, påstår ban, skämt bort honom ända från hans
barndom oeh aldrig nekat honom någut. Kanske skulle
han ej häller neka honom sin välsignelse, om ban ville
gifta sig meil Viva I . . .
Vi stanna kanske här Ijorton dagar till, Om
det inträffar något, skall jag genast skrifva.
Din dig älskande dotter
Viva.
P. H. Alldeles ini koin 011 stilig blomsterkorg.
Det hade varit, mig kärare, om han låtit öfverräoka
ilen till mig på scenen. Men ban vet naturligtvis
ännu icke, hur ban skall bete sig. Jag är nog hans
törsta kärlek!
in.
Frän miss Viva Vamlekur, Brightou,
till Hoiatio yandekur, esij., Theatre Royul,
Oldham.
Den 18’sept. 1893.
Kära pappa!
Tärningarna äro kastade. Hissa flaggan och
gif salntl
Harold har i dag anhållit om min baud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
