- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
272

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

272

TIDEN.

N:o 25

.Jag varnar nr, nådig Ini! Vi llro pH väg att. räka i tvist. Låtom oss
Into fördärfva dot ljiitva minno vi äga al donna lyckliga tid. Jag besvär er."

.Det. ljufva ininnet," upprepade bon med flammande ögon. .Och för den
sknll hänger mitt hjärtas roman till allmänt begapande på utställningen — som
staflagc! Hvar ocli en skall äga rättighet att forska efter hvilken tilldragelse
i ert lif den syftar på? Qud skall veta att jag modigt fördragit det ni
pris-gifvit mig åt min familjs och bela världeua gissningar och utläggningar, ifall
ni älskat mig! Men nit så där, — för att väeka litet mera nppsoende hos
den stora publiken — åh, hvad jag hvad jag —" Stämman svek henne.

Bill hade rest. sig från stulen. Ilan gjorde ett misslyckadt, försök att
synas lugn. nSer ni na," sade ban, .jag varnade er jn, — vi sknlle ändå råka i
tvist!" Men så gjorde det honom undt 0111 henne. Han gick fram till henne.
„Var god mot mig, Helga," hviskade han, .förlåt mig! Jag var ännu så nng.
Förlåt tnig." Han fattade, hennes hand och kyste den. Detta var blott ett
svagt närmande, men det var nog för att beröfva henne all stolthet.
Lidelse-Inllt slog hon sina armar om hans hals och trykte honom till sig.

.För Guds skull — hvad gör ni! Hvad ögonblick som hälst knnna de
komina - "

.Låt dem komma." svarade hon utom sig, medan hennes bröst våldsamt
arbetade efter andan. ,.Må de komma! Jag är ej längre så feg soln då! Jag
har mod a|t yppa inin kärlok och min synd. Alt hvad du sade henne där borta
vnr ju inte sant! Slig mig. att du älskar mig! Hill! Dit kan ju inte hafva
glömt mig än. Säg mig, att du älskar tnig! Och du, min allra käraste, säg
mig del I"

.Om någon kommer — är ni förlorad —"

Hon skrattade snyftande. .Hvad rör ilet dig! O, hvad <1 ti pinar migl
Säg som du sade då: älskade, söta lilla kvinna! Bill! Min älskling —"

.Helga — kära barn —", sade hatt motvilligt och förläget, .jag ber
dig —"

Mer iln kylan i hans röst. sade henne hans armar, hvilka slnpt och
likgiltigt omslöto henne och den flyktiga kyss, lian genom floret trykte på
hennes kind. Ändtligen förstod hon. Hennes urmnr sjönko och hon drog sig några
steg ifrån honom. .Det är — ilet är således — slut!" innmlude hon och
lu||llade bleknande elter ett stöd.

Bill blef förskräkt. Det fattades bara, tänkte lian förargad och sköt
hastigt fram en stol. Bådlös såg han huru hennes hufvud sjönk bakåt. Fort
ilade ban efter ett glas vatten. Dä ban höll det framför hennes hårdt slutna
läppar hörde ban det ringa på tamburklockan. Han stälde glaset ifrån sig.
..För Guds sknll," sade ban och resto bonne upp, .ni är räddningslöst
komprometterad, om man finner er här i detta tillstånd."

Hon lät sig viljelöst lyltas från stolen och ledas in i ott angränsande,
mörkt rum. Det var hög tid. Bill hade knapt, hunnit stänga dörren förr än
ett. par stämmor redan ropade efter honom. Upprörda stodo de båda sida vid
sida utan att kunna so hvarann.

.Kan ni gå?" hviskade Bill.

.Ja," svarade hon lika tyst.

Han späjude ut i (örstugan. „Koml Fort, fort, att ingen må so er!"
Hnn öppnade dörren; hou smög sig förbi houoiu utan att yttra ett ord och gick
ntför trappan. Försiktigt reglade lian dörren efter henne. Då andades ban
ut. En förbannad historia! Aldrig hade jag trott henne om att göra något
sådant. Och så hon såg ut! Hvilken förbannad historia!

.Bill", ropade inan däriuifrån, .hvar tusan fins dä vår värd!"

Bill gjorde väld på sig och svarade muntert: .Här, mina vänner, här!
Eu högst viktig angelägenhet — till ert bästa, mina barn. Här är jag."

När Helga kommit, ned lör trappan fattades hon åter af svindel. Hon
grep hastigt efter ledstången. Det kokade och susade i hennes öron, för
hennes iigon sväfvade ott hvitt moln, genoiu hvilket hon tykte sig se väggarna
störta nod öfver henne. Med ytterlig ansträngning kämpade hon mot detta
a|||all. Jag får inte svimma, tänkte hon, då tioner man mig här i hans hus!
Jag får inte sviminn!

Det hvita molnet skingrade sig, susniugen upphörde och svindeln gick
om. Nu är jag åter vid sans, tänkte hon. Nu måste jag gå. Men hon rörde
aig inte ur stället.. Hufvudot hade sjunkit neil mot armen, som hvilade på
ledstången. Plötsligt väktes hon till besinning af, att ytterdörren slog hårdt
igen.

Hou hade nätt och jämt haft tid att räta på sig och gå ott par
trappsteg längre nor, när ile nysa inkomna passerade (ätt förbi henne. Det var en
herre ooh två fruntimmer I silUsknpstoiletter, med spetsdukar kastade ölvcr
dot bloudfärgade håret.

.Hvad tar Centralteatern sig till, när 1 inte uppträden i afton?" frågade
herrn, sedau de kommit högre upp på trappan.

Helga kunde inte urskilja svaret. Hou hörde dörren öppnas. Mod eu
förtviflad blick såg hon uppåt.

Skall ban eu dag också kasta ut dem, liksom mig?

Nedkommen på gatan vinkade bon till sig första droaka lien träffade på.
I sakta lunk skakades hon liomål i den slutna trälådan. Det luktade unket
och insUfiigdt i det obehagliga fordonet. Hon rysto af kyla och vämjelse.

Hennes kusin, som öppnade åt henne, uppgaf ett rop af förskräckelse.

.Hvad fattas dig, hvad har händt?"

„Jag blef illamående — på gatan I" svarade hon hest. .Jag vill gå till
sängs. Var god, låt mig vara! Jag är trött och vill sofva."

.Får jag inte bära till dig ett glas vin eller litet friskt vaLtcn
åtminstone?"

.Nej tack, nej tack! ingenting. Var snäll och gå! Jo, det var sant,
haf också den godheten och säg åt Henrik, att ban inte stör mig. Jag är
dödstrött." Hastigt reglade hon båda dörrarna. Ensam — Gud vare tack!

Förvirrad blef hon stående midt i rummet, I spegeln såg hon sig 1 den
mörka sammctsklädningeii, hvilken hou iklädt aig för att behaga honom. Med
en känsla at afsky slet hon den af sig och kastade den på golfvet. Därpå
tog hon ett ljus, stälde sig framför spegelo och betraktade sig själf länge och
pröfvande. Där aåg hon en melankoliak kvinna, mager och blek, med sällsamma
ögon. Hon log mol, Bin egen bild; hennes sammanbit.ua tänder glindrade.

Jag är dock rätt vack.er ännu, tänkte hon trotsigt. Hvarför då — eUer
har han kanske aldrig älskat mig?

Det har han, det, har han, svarade en röst inom henne. Då älskade han
mig. icke så som jag älskade honom, men ban älskade mig likviast. Om jag
då hade följt med honom 1 Om jag ej al feghet hade föredragit mitt eländiga
Ii! för hans kärlek. Om bybarnen ej kommit den gången, om jag ej beslutat
mig liir sent! Om, 0111! Ja, ett oin har alltid funnits! Om jag ej följt min
mors råd, om Borowskys rikedom oj lockat mig — alltid om, det lörfärliga
om! Och hade jag följt med honom och ban efter ett par veckor ledsnat vid
mig, så skulle jag dock en gång varit lycklig! Gärna lör mig då skammen —
och förintelsen.

En häftig rysning genomilade henne. Hon förde ljnset närmare spegeln.

Detta — dotta var hennes värkliga ansikte I Det hon såg däri förut
var blott den bedröfliga spegelbild, hvilken hvarje kvinna, som i amyg betraktar
sig själf, lyckas framtrolla. Detta var altså hennes värkliga utseende:
oroliga ögon, sjuklig hy, tunna läppar — en i förtid föråldrad kvinna. Därför
hade han stött henne ifrån aig, plågad af hennes efterhängsna ömhet.

Bäfvande af fasa och förtviflan blåste hon lit ljuset och kastade sig
framstupa ned i kuddarna.

Sådan var hon nu! Sådan hade hon blifvit. Detta var altså slutet på
alla hennes ungdomsdrömmar, slutet på hennes glödande längtan efter lycka
och kärlek. Dit, om sommaren — det var inte slutet, ty hon hade ännu
kunnat hoppas. Nu var alt hopp utdödt! Det, var fullkomlig bankrutt på alla
illusioner! Nu viBte hon, att hon fortfarande måste släpa fram sitt lif i en
småaktig, glädjelös tillvara, i samma andefattiga vegeterande som miljoner andra
kvinnor, utan att någonsin hafva känt lyckan, utan att hafva njutit sällheten
uf eu stor ptissiou.

Afsked . . . afsked . . . afsked . . .

Hon reste sig häftigt. Hvem hade sagt det afskyvärda ordet, hvilket
särade henne som piskslag?

Och alt fortare och fortare ljöd dot: atsked . . . afsked . . .

Ingen! Det var klockan på nattduksbordet vid hennes säng. På
marmorplattan, där den låg, ljöd dess härda pickande slag med mångdubbel kraft,
och likt en hetsad, flämtande jakthund, alt nervösare och nervösare tyktes
den tillropa heune ett ändlöst: ufsked . . . afsked . . . afsked , . .

Slut.

|||ne||il|l: Våra illustrationer. — Brof från en världsomsegling.—Siréner. Engelska
flottan. —"Alphonse Duüdet pä landot. — Ett. misstag. Kapplöpningen inut
uordpo.len — Vidskepelse i Frankrike. — Ett ooh unnat. Afsked. (Slut).
Illustrationer: Minneskyrkan vid Borki — Kejsar Mutsuhito af Japan,

HAKTMAN, FILS, FISKES — COGNAC.

Helsingfors,

Hufvudstadsbladeto Nya Tryckeri 1894.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0276.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free