- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
274

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

274

T I D E N.

ale fil (len svart», jag skulle annars k|inna mig
riktigt hjärtlös mot, den kära L1I11.

— Ni mA g ii Mr ilen svarta i ting sade
jag ön smula tort t— eljes iir ilen röda geil nog till
skolklädning och den svarta spara vi lör stindiigarua.,

Karin svarade ej, men jag läste tydligt i
hennes trotsiga hlä iigott: — Hvad tant är h/lril och grym,
som inte kau förstå livad mitt, hjärta känner! —

Några dagar senare sknllc ilen unga
skolkamratens begrafning äga rum. Hvilket bråk ocli hehej
med blommor ooh kransar, verser vid grafven, iiäsuir
att fika nt med till ilen i grannsocknen belägna
kyrkogården, där jordfästningen skulle försiggå etc,, det
kan snarare tänkas än beskrifvas. Sorgflor skulle de
hafva pä hattarne och svarta och hvita band med
inskriptioner på kransarne: — Sof i ro ilu vår älskling
— stotl det på en — ett, ljuft lef vill från sörjande
skolkamrater — på eu annan. Alla lediga stunder
tillbragte flickorna med att tnrvis gå till hvarann och
smälta i tårar, det var tragiskt, men tillika ej ntnn
sin lilla komiska ansats liir den passive betraktaren.

Ändtligen foro de då af, tvä och tvä i hvarje
hyrkusksläde med händerna fulla af blnmmar oeh ögonen
flödande at tårar bakom länga svajande sorgflor, ty
länga skulle de vara, det hade Knrin nttryckligm
förbehållit sig, det, såg så stiligt nt. En grupp lyceister
löljde också med, de skulle sjunga vid grafven „ Mitt
lif ilr en väg" ocli »Sof i ro".

Nllr Karin på eftermiddagen kom hem var hon
så blek och utgråten, att jag genast fiiimädde henne
att gä till sängs ocb dricka en kopp varat té. — ,
Försök nu att soiuua, min flicka — sade jag ocli
svepte täcket om henne — det har varit en sorglig
dag, men i morgon skall dn lä se, atl du känner
dig lättare till mods. —

— I morgon, tror tant värkligen att jag tils
i morgon skulle glömt vår Lilli, sora slumrar ensam
där ute uuder drifvan, nej, ack nej! Om ej tant skulle
vägrat mig den glädjen skulle jag hälst velat bära
sorgdräkt bela vintern.

— Värkligeu, men huru sknllc det ilå gått ined
uugdoiusdanson hos konsul Es — sade jag säsoui i
lörbigående

— Ah, vi skolkamrater hafva alla beslutit att
inte hesöka några nöjen 1 vinter — svarade Karln
stoiskt.

— Nåja lor att ha roligt måste man framför
alt halva ett gladt bjärta, men I bären jn sorg —
dessutom kan rann omöjligt, dansa i krusflor! — Uod
natt liten! —

Jag satte inig i rummet invid för att skrifva
bref. Till en början var alt tyst bakom säugskärmen,
jag trodde redan att Karin slumrat in trött af sin
Borg och gråt, då jag plötsligt hörde en djup suck,
så en annan och sedan etter något uppehåll Innu
flere. Tvekande, oin jag borde stiga upp och gå att
se efter om någonting fattades min unga skyddsling,
hörde jag därifrån ett halfhögt: — Skulle inte tant
vilja besvära sig hit på ett ögonblick? —

— Ja, Karin, är del något du önskar? Käuuer
dn ilig olustig och vill hafva litet kinin?

— Ack nej, nej jag ville bara fråga — bon
lade siua mjuka armar kring min hals och drog mig
ucd tiltt intill sina rosenläppar tant är det riktigt
säkert, att det blir ungdorasduns hos konsulns på
Elias födelsedag?

— Ja visst, konsuliiiiian berättade mig det allra
senast, i dag.

— Värkligen, ocb tant, huru många porsoner
skola bjudas? — Miust tjugo flickor och sä lika mänga
af Elias brors kamrater Irån lyceum. Det skall
utföras churudes en uctiun i kostymer till surpris för
födelsedagsbarnet, sade kousulimiun.

— Det blir ju alldeles förtjusande, hvilken
klädning skalle jag tngit på mig, om om jag kunnat
gå på deu ilär dansen? —

— Din uya blå tänker jag, tör resten sade
Elins mumma att hon räknat på dig uch flere al de
andra llickurua i tablåerna, men jag kunde ingenting
lofva å dina vägnar lörstås så där milli i sorgen
ser du! Karins armar sjönko neil pä täcket och en
iljup suck höjde åter den unga barmen. — Tror tant
att de — de andni lliukoruu menar jag — gå nieil
på festen?

Det kun du jn fråga dem om i morgon, ini

skall du sofva, kora ihåg det.

♦ *



Naturligtvis gick Karin på Elias födelsedagsfest
och naturligtvis var hon också med i charaderua ocli
hade alldeles förtjusande roligt. Jag hade ej hjärtu

att påminna henne om den „evighetslångn" sorgen
och deras stoiska beslut, att i sorgdräkt, försaka alla
vinterns fröjder dessa beslut, sum likväl en enda
liten vindpust at ungdomslif!, blåst bort nieil vinden.
Karin till beder måste jag duck nämna, nil hon
kvällen eller dansen grät sin hiifvuilkuilde våt af
nyvaknad sorg etter Lilli, blandad meil ångerkvaj ölver
atl hon kunn.it. glömma henne och vara så glad.

Så giek vintern.

Flere gånger hörde jag flickorna säga: — Når
det nn blir vår, skola vi taga oss hästar uch åka ut

bela flocken tör att släda upp Lillls graf till
sommaren. — Senare helte det: — Lillis knsiner oeh några
andra lyceister önska fjutiga vid grafven på hennes
lödelsedug och vi ha beslutat att alla lara dit ut
gemensamt den dagen. —

Deu skrinlagda sorgen togs nn upp pä nytt,
man vädrade sina minnen, men fiir dut mesta utan
tårar, ty nil var det sol och ljus där ute och vårluften
satte nytt lif i ungdomsblodet. Visserligen var det
också nn litet bräk med att skaffa blommor och
äfven en liten diskussion hit och dit om gralvens liälgd
skulle lordra svarta klädningar; i det. bela höll man
duck ej stort, därpå, nu gälde frågan iless mer att
förse sig med bakelser oeh mjöd samt eu korg med
smörgåsar, som kunde ätas i en bondgård nära
kyrkogården medan hästarne betade.

Jag sade ingenting, lofvade blott göra
inatsllk-kcn sä riklig som möjligt, men tykte, utt utfärden
till grafveu bra nog gestaltade sig som etl, lustparti.
Dilri stärktes jag än mer, när jag på den utsatta
resdagen — en så vacker majdag mun gärna kunde
önska sig — såg deu unga glada skaran arrangera
sig i åkdonen med hlnuiinor och kransar, rajödbuteljer
ocb matkorgar ocb med glädjen tindrande i klara ögon
uuder lyccistiuössor och nya vårhattar uied blommor
i. Det var alt en tämligen skarp kontrast till
be-grainingslärden i vintras, men det tänkte uog ingeu
af de uuga på. Glada åkte de bort i majsolskenet
och glada kommo de åter, fullproppade al
beskrifningar om huru förtjusande roligt de halt och hnru
vakkort det varit ntc på landet.

Ocb gralven? — Ja den liade ile klädt med de
medförda blommorna och gossarne hade sjungit så
vackert så och — ja seu kommo de åter tillhaka till
resan och rasten på bondgården, dilr sraörgäsuriie
smakat sä bra och där inau sjungit körsänger orli lyceist
H. hållit elf, så stiligt tal till kvinnan, hvars skål de
tiiiut till botten i skummande mjöd. — Det var alltid
Slutet på visan. Jag smålog åter litet vemodigt som
en gång liirr åt Karins suiå utgjutelser oeh tänkte,
att visst var besöket vid gralven ändå en bisak på
den utfärden.

Nu är det vår igen rich maj |mr ringt in Lillis
födelsedag, men iugu sånger tona i är på grafven
och ingeu blomma nedlagd af ^sörjande" kamrater
pryder nil den lilla kullen.

Ungdoiussorgeu är lätt sum bubblan på vattnet,
en liten stund återspeglar den lifligt himlens
rosen-litrg, sedau brister dou ocli är borta.

Jublande drager liten Karin ut på majfest meil
sina vänner, de glada uch lefiiadsfrisku, iiieu borta på
den landtliga kyrkogården susa bjlirknrue i vårskrud
öfver Lillis glömda graf oeh talltrasten sjunger sin
oefterhärmliga drill i deras vajande kronor. Hnru
säger den gamla sången: —

Tro ej sorgen, dun förrinner
iled det varma ögats tår. —

II.

Yiil sjutton är.

Från Karin till hennes tunt vintern 189—

— Älskade Tant! Min oförbätterliga tröghet
hur återigen varit. orsaken att jag igen försumiuiit
skrifva uch tacka för länts välkomna bref samt
berätta om all livad jag sedau tant, sist hördo af mig
upplefvat; jag vill nil i stället vara sä mycket
utförligare. Som tant viste sko|le jag just dä på soiré
ock om det nu var tants goda önskan, eller bur
det koin sig, alt nog jtig tick dansa sora • u toking.
(renast i första valsen blef jag uppbjuden till tre
fron<;aisor, men Iråkigl nog buiiiiu vi bara med tvä.

Då tant alllid brukar iutressera sig lör alt livad
jag företager inig, skull jag uu riktigt beskrifva om
bela soirén frän början till slnt. Soin tant vet skulle
jag där också vara nieil i en tablå, I denna, som
var deu törsta, uppträdde sexton persouer: fera
gudinnor representerande de olika vetenskaperna stodo i

bakgrunden på en upphöjning. Nedanför stodo då
tvänne grupper, At, vänster två studenter, två
bondpojkar och en bondtös. Åt, höger Igen var en hundkoja
oeh i dörren stod jur/ t egei| hiig person — klädd I
kusin Almas kostym frän maskeraden med ott
grann-rödt band i håret. — Lutad mol dörrposten stod en
myckel nätt bondpojke (Ella Es’ bror, som tant
uog minnes) och l-ttsade kurtisera mig. Bredvid mig
åter stod Ragnar uch räkto broderligt handen åt en
i tjocka vadmalskläder kllidd bonde, hvilken stödde sig
mot en räfsa. En bondtös, som satt på en sten,
låtsade äfven prata med en bondpojke. Alf. var mycket
idylliskt och vilktc stor beundran.

Då det var slnt,, drog jag fort paltån på mig
och for hera och på en hall timnio var jag
färilig-klilild ljusblått, min favoritfllrg som tant vet,
gnr-nerudt. nieil hvita spetsar — så jag knnde resa
tillbaka igen för att hinna höra (öredraget och
solosången. Klockan ball eliva började dansen och fortsatte,s
till tre på morgonen, lyckligtvis var moster där, som
haff. tålamod att sitta kvar fast. bela natten, då hennes
ICiijsn biide roligt. Mellan danserna såldes en
festskrift, af de unga damer som deltagit i tablåerna uch
via tant jag blef af med minst tio exemplar, så de
fingo en bra inkomst genom mig. Sora jag redan
nämde fick jag dunsa rysligt mycket, under
slilng-daiiscrna satt jag ej ett tag ||äller och, tant, aldrig
trndde tag det skulle vara så roligt! Ja det är
riktigt lifvadt att vara en ling dara och gå meil långa
kjolar skall jag säga, herrarne ha fått en såtlan
respekt tör mig och mina gamla lyceistbekanta bocka
så ödmjukt och fråga:

— Har fröken ännu någon dans ledig - ty ile
se, att också de äldre uppmärksamma mig. I går pä
teatern kom magister F. i vår loge under en
mellanakt och frågade hvad jag tykte. om Werdis musik och
så talte ban om Ibsen och Minna Cuntli och
Tavast-stjerna och jag slog omkring mig, må tant Iro, så det
ej var litet ||äller.

I går voro vi på stor middag och efter maten
dansade ungdomen vid pianomusik af hjärtans lust.
1 nästa torsdag är den sedvanliga maskeraden, får se
om jag blir bedd att sälja lotter, jag hoppas det, mon
— socker 1 botten — till allra sist. har jag sparat,
att berätta för tant om studentkonserten.

Det var ott sådant prat liit ocb dit oiu ueh när
de skulle komma och magister S. och Wollmar W.
korresponderade ifrigt med dirigenten om saken;
sedan blef det afgjordt ändå till slut oeh tant må fru
vi flickor voro belåtna. Studenterna skulle alla få hu
fritt inom familjer i staden, vi hade också
antecknat oss tör två ocb jag var riktigt i spänning deii
aftonen ile anlände.

Rysligt gärna skulle jag velat att vi gått att
taga emot dem vid stationen, men moster tykte det,
skulle vurit opassande, fast nog fingo vi elteråt höra,
att flera fruar varit nere för att möta sina studenter.
När klockan närmade sig sjn, började mitt hjärta
klappa alldeles rasande och när det ringde på
tamburdörren ocb moster gick lör att välkomna de
resande, täktes jag omöjligt följa henne, ntan stod i
mörka gången uch littade pä dem geuoui
dörrspringan. Det var två unga, vackra gossar båda två, de
bockade sä artigt uch sågo så hyggliga nt, så gingo
de in i salongen och sedau ropade moster pa inig.
Nn var ingen undflykt längre möjlig och jag gick ju
ocksä bra gärna, fast jug varil så där dumt, blyg eu
stund, meu det räkte inte länge, innan jag var i fullt
prat med de främmande, de voro sä glada och
språksamma ocb, kau tant, tänka, den längre uch blondnre
var själfvaste solosångaren vid kören I

Dagen därpå skulle de öfva sig pä förmiddagen
och pröfva akustiken i sälen, lill middagen voro do
förstås hos oss och vi hado en treflig pratstund
efteråt, och sä blef det tid att rtisfa sig till konserten.

Ark lånt hvad det var härligt! De sjöngo så
vackert som endast våra studenter kunna sjunga, ännu
klinga de Ijufliga tonerna af „I.ugn hvilar qjön" —
„Armaaata erolessa" uch „8äg blomma hvar du fick
din klara lärg" — altjämt i mina öron, och när de
sjöngo »Ljufva flicka, tag vår hyllning", då såg vår
solosångare genom bela salongen rakt på mig - det
är rikligt sant! Var det iute eu fin hyllning säg? —

Efter konserten liade stadsboarna arrangerat en
liten tillställning för sliidenlerna och ilär var det
utomordentligt roligt inå tant tro. Våra två studenter
voro så artiga och presenterade mig för sina
kamrater, så det haglade uppbjudningar från höger och
vänster. Mellan danserna sjöugs det sedan, do voro
alldeles outtröttliga, så att det var sora en konsert
till. Alla kade de buketter i knapphålet uch under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free