Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
kvällen delades blommorna ni såsom minnen It iln
niiga damerna, och vef, tant solisten gaf sin Ht mig,
en så säl, mörkröd ros och deti lmr jag prässat till
ett evigt minne af denna oförgätligt glada kväll.
Vid snpén var det sedan tal och skålar i oändlighet,
dirigenten lackade & egna och knnimtcrnas vägnar
sina värdar och öfriga närvarande stadsbor för visad
gästfrihet och magister S. svarade artigt, och fint,
som alltid.
Till allra sist dansades ännn en läng,
förtjusande kotlljong, som aldrig ville taga slut. solisten
hade bjudit upp mig och vet tant han har de allra
vackraste blft ögon i världen I Sedan gingo vi hem i
härligaste månsken neil herrarne sjöngo „Gnte niicht
mein siisscs Lieb" i trappan, till hvems ära tror tant?
Åh — åh — hvad — det. — var — roligt ! ’. 1
Andra dagen reste de och jag tror hela staden,
åtminstone alla fruar och flickor, var nere och följde
dem till stationen; där var ett riktigt, vimmel al
människor och Sfver alt, såg man mössor med lyror
nti dyka upp öfver mängden.
Sedan talade magister S. ännu några ord på
perrongen och dirigenten svarade, men jag kunde ej
höra hvad de sade, ty det var ett sådant sorl
rundtomkring ocli därpå hurrade studenterna otaliga gånger
och svängde mössorna i lu|ten och vi fruntimmer
viftade med våra näsdukar och ropade: Anf
wieder-selien ! — Det var riktigt, högtidligt skall tant. veta.
Först, när sista skymten af tåget försvunnit gingo vi
hein frän stationen och nn är stndenternas besök blott
som en glad dröm. Som jag pratat, både mycket och
långt börjar väl tant bli trött,, hvarför det kanske är
bäst, jag slutar med inånga hälsningar från alla
genom tants
Karin.
P. S. Ännu uågra ord måste jag tillägga. Vef
fant, jag har ett hal|f, löfto att. slippa t.ill Helsingfors
i vinter; jag gläder mig så (||äntligt däråt! Och tänk
våra studenter — sängarne menar jng — löfte, att
om vi flickor härifrån skulle komma till hufvudstaden,
skulle de genast ställa t.ill en studentsoiré enkom för
oss. Vore det inte stiligt? —
P. S. Just. nn blef jag ombedd att. sälja lotter
på maskeraden, det som jag så hade önskat.
P. S. Vet, tant. ibland när jag sitter ensam
lör mig själf, hör jag ännn alldeles tydligt
studenternas vackra sång. Tonerna äro ändå bestämdt mitt.
bästa minne al alt det glada jag upplefvat denna tid.
Ibland blir jag också så besynuerligt vemodig och
måste gråta just. då jag känner mig riktigt glad; jag
vet infe hvad jag vill, jag önskar någonting, men
vet, ej hvad! Månne tant förstår sin
lilla Kajsn.
Ju, min flicka, fant förstår dig mycket bra,
bättre till och med än du kan ana. ty hon har själf
också en gåug varit ung och vet huru man hoppas
ocli längtar vid sjntton år. Hon ininues glädjen, hon
minnes äfveu det ljufva vemodet, tåren och leendet
förenade. och sångens ord stå åter lefvande for henne:
Tro ej glädjen, deu försvinner
Fort som lifvets glada vår.
Efteråt, kommer allvaret, dà är det godt att
halva barlast i den lätta julien, något, som »evigt,
varar", sedan lifvets vår blott, är ett, ljust, minne.
Aina.
I det himmelska riket.
Det ofantliga kinesiska riket, diir en tredjedel
af mänskligheten bor, ilr äunu i dag — trots att
några hamnar öppnats för européerna och trots
missionärerna — samma Kina Born fiir tusen år sedan.
Många gånger hafva dess seder och bruk beskrifvits,
men Hmry Maoltmahl har i sin skildring, som vi här
nedari följa, framdragit mycket iutressaut, som under
det. ini pågående östasiatiska kriget, torde vara al
intresse lör dagen.
Några få hamnar ha öppnats för europeerua,
luen äfven där mista dessa alt mer sitt, inflytande.
Eurupeen kan icke tillgodose deu kinesiska handelns
kraf; den alt besegrande, från alla betänkligheter fria
slughet, som utmärker ilet himmelska rikets söner,
och tillika det hat, de öfverall, egna utlänningarne,
uttränger dessa långsamt, incn säkert fråu alla de
ställningar, de mödosamt tillkämpat sig. Alla större
olyckshändelser, epidemier, öfversvämningar ocli dylikt
tillskrifvas »barbarerna" och de mula gudar, smn ile
tnsmugglat., och främlingarne:! läge blir all farligare.
I Kanton bo européerna i en afskild stadsdel;
midt blnnd stadens fanatiska befolkning vore det alf
för osäkert. Pübeln i Kanton lär vara den farligaste
i riket, och ingen polis finnes. Ingen europé vågar
förvara några värdesaker I sitt lins, utan man lämnar
dem Lill pantlånarne, hvilkas tornlikiiande. murade
byggnader, veritabla läst.ningnr, äro de coda, som
kunna lämna något, värn mot. öfverfall och plundring.
Om det kantiga byggnadssättet och gatornas
trånghet kan man knapt aöra sig ett begrepp. Då
Macdonald lät bära sig genom staden, hade han ett
stort följe af bärare, utropare och förelöpare, som
skulle röja väg, och hvar femte minut måste hans
härstol trängas in I en butik, för att andra
bärstolar skulle knuuä komma förbi, ty två lå icke rum på
gatan bredvid hvarandra. Öfveralt rådde en obeskriflig
trängBel och ett förfärligt larm ■ - alla vrålade på
plats för att komma fram.
Kina har ingen egentlig polis, inga landsvägar,
ingen postgång; bärstolar och dragkärror äro de enda
fordonen på landbacken. På floderna vimlar det af
båtar i alla former utom dc europeiska. De styras
och dragas med länga remmar, äro brokigt utstyrda
på olika sätt, men alla ha i bogen stora målade
fiskögon — ty ntan ögon kan jn icke ens en människa
se, än mindre då en båt.
Om ön kinesisk folkkar aktar kan man
egeut.li-gen icke tala, Alt är rotfästad sedvänja, ornbblig
tradition; kineserna äro konservatismen förkroppsligad.
Starkt framträdande äro kinesens likgiltighet
lör lekamlig smärta och lidande, hans spelpassion och
hans vinstbegär. Det fins ingenting, Bom kan afhålla
honom Irån att, försöka tjäna pengar, ingenting, som
han icke finner sig i för att. kunna behållu dem Med
sin gud, som hau på vissa tider måste bringa
pen-ningofler. prutar ban — för att sedan om möjligt,
lura honom pä beloppet. En ämbetsman, som icke
bevisligen begått underslef, förvärfvar sig ott odödligt
namn.
Till dessa ytterst lå odödlige hör den i
legenderna omtalade mandarinen Yang Cllen, som en gång,
då en man kom med en gnldlastad åsna och ville
förleda honom, »då det ja icke fans någon, som knride
få veta det", svarade: »Jorden vet det, himlen vef,
det, du vef det och jag vet det". Det, ilr möjligt,
att det ännu finnes lika ärliga ämbetsmän — men
om de finnas, så vet endast himlen det.
Den djupaste fattigilom är det allmänna
tillståndet i landet. Det tinnes tusenden, som aldrig halt
tak öfver hnfvndet och aldrig haft något bestämdt
yrke. I intet annat land gå prakt, ocli smuts så nära
och så ogenerad t bredvid hvarandra som i Kina. Lik
en gud bäres mandarinen genom gatorna i glansen
al sin gnldbetllkta sidendräkt, i en af åtta kulis
buren bärstol, ledsagad af musik och tuiulam, uf fanor
med gyllene tecken, som förkunna bins rang och
värdigheter, omgifven af skrålande löpare, som med slag
af bambukäppar röja väg — mien bela följet består
af eu sa eländig, trasig och smutsig mobb, som
ondast asiatisk fattigdom kan alstra.
En mandarins tärd är duck intet, cuiot lians
begrafning. Ensamt den rikt utskurna kistan kan
kosta ända till 8,OOH kr., uch sorgetöljet uppgår till
tusentals personer, som klaga och tjuta. Men sedan
kistan — utburen geuom fönstret för att lura de
vid dörren väntande oiula andarne — väl kommit, i
grafven, ilr sorgen slut, ty kineserna betrakta döden
med apatisk kallblodighet.
barnamord ocli utsättande af barn är allmänt
i hela riket. Att vara barnlös är en skam, mon har
man för många barn, låter inan helt enkelt de
öfverflödiga omkomma nte på markon ellor kastar deni i
den säck, som hänger ntanför de talrika harnhemmen,
hvarifrån de sedan säljas till barnlösa familjer.
Kvinnans ställning är mycket egendumlig.
Äfveu den fattigaste gosse kan I eu offentlig skola lä
en viss grad at bildning, men för flickorna göres
ingenting. Så längo de äro unga betraktas de soui
underordnade, öfverflödiga varelser och behandlas
där-etter. Först när de bör ju åldras, blifva de
behandlade som människor: och mödrar behandlas med
respekt ocli vördnad. Äfveu en hög mandarin sätter
sig icke i sin mors närvara utan att lärst ha bedt
beunii om lol, ocli t. o. no. deu råaste kiili är
aktningsfull mol. sill gamla mor.
Arbete betraktas i alla klasser som något för-
nedrande. Som bekant låta ile rika sina naglar växa
till tecken, att de icke behöfva arbeta. Detsamma
säges ursprungligen ha afsetts däriuod, att kvinnorna
ho/miöra sina fötter. Men en legend förklarar detta
på ett annat sätt :
Före den stora vattuBoden fann man en trång
en kejsnres hustru nnder högst oroande
omständigheter i en guds bostad. Kejsaren blef fruktansvärdt
vred och ville låta uträtta synderskan; men gråtande
bedyrade hon, att det icke var bennos skuld, nlao
hennes stora fötter hade mot hennes vilja lört henne
till guden. Detta Innn kejsaren alldeles klart och
troligt, och ban tog henne till nåder, men lät
amputera bort frllinre delen af de brottsliga fötterna. Men
kejsarinnan ville dölja den skam, som öfvergått henne,
och lät förkunua, att hon ville införa ott nytt mod,
hvarpå bela den kvinnliga delen af hofvet måste
hop-snöra Bina fötter.
Kineserna ha tre religioner, hvilka dock i
praktiken hopsmälta till en. Do flesta äro nämligen pä
en och samma gång anhängare af Con-fu-tse,
buddhister och tavister; de dyrka allo tre religionernas
gn-dar för att i alla händelser vara säkra oiu alt träffa
det rätta,
Älven lärda och framstående mandariner gå
hvar fjortonde dag till templet och offra och tillbedja
räfven, råttan, vesslan, svinet och ormen. I böner,
tilltal och officiella tidningar kallas dessa djur alltid
»excellens".
Det ilr icke fromhet, utan vidskeplig fruktan,
som drifver folket, till templen. De säga: »Om
gudarne icke existera, så skada dock bönerna icke; men
om de existera och försummas, känna de bli arga
och kanske hämnas." Hvarje hus, hvarje butik, hvarje
båt liar sitt tempel och sin gudabild. Köpmännens
tayoritgml är Bok-Kidery-Tsoy (rikedomens gud),
lauilt-folket dyrkar regnets och Askans gad, men i de
lägre klasserna är djäfvulen (Ziul mest populär. »De
goda gudarne", säga do, »äro mycket tör goda
för att vilja tillfoga osb något ondt; det är de onda
gudarne vi måste hålla vid godt humör!"
Tillbedjande! och offrandet äro en ren attärssuk:
jn mera man ber och offrnr, desto bitttrc går det en
i lifvet. Man kan smickra gliden, pruta med honom,
bedraga honom, förarga honom — precis som eu
människa.
Sjömännen pläga föra med sig en liten modell
af Bin »dschonk". 1 farans stund kastas modellen
öfver bord lör att lura stormgnden, som då förstör
endast modellen och icke själtva fartyget. Husguden,
som en gång om året stiger upp till himlen fiir att
afgifva rapport, behandlas mycket ogeneradt, i det man
täpper till hans inuu med vax, för att hau icke skall
kunna skvallra om det, onda och orätta, han sett
under årets lopp. Och man kan vara ganska säker på,
att om en syndare lofvat sin gud ett större
penniug-olfer, så ger ban honom falska mynt, öfvertygad om,
att guden icke skall begripa skillnaden.
Kinesernas mest förkastliga institutioner äro
deras domstolar.
Macdonald bevistade i Kauton en session i
hug-sta iqnmtolai, som dömer i lilssaker, och beskrifver
deu sålunda;
Al’ byggnad linnes intet spår; förhandlingarna
ske på en gård utan tak, och ingen !lr närvarande
mer än domarne, några soldater och brottslingen.
Fångarne bäras fram med sammanlänkade hen i stora
korgar, hvilka de bärande kulis vårdslöst slänga ned
på marken; och vittnena bära kod ja om halsen.
Murarne kriug gården äro behängda med alla
slags pinoredskap, bambukäppar, kedjor, kors.
piubäii-kar, skrufvar, knifvar, häugapparater, halsbrädeu o.
s. v. Domarne, lyra mandariner, sitta vid ett bord.
dricka te, röka, prata och skratta. Vittnen och
(ångar falla på knll lör dem och dunka ödmjukt pannan
mot marken.
Bredvid fången eller vittnet står en soldat, meil
en bred läderpiska, hvarmed lian på en vink at
domaren slår de olyckliga lör munnen, oin de säga något,
aom icke faller domaren i smaken. Inga
försvarsadvokater finnas.
Då Macdonald kom dit, höll man på alt pina eu
sjorölvare, som nekade. Hans rygg och sidor voro
én enda blodig, sönderpiskad, nppsväld massa efter
behandlingen vid ile lägre domstnlurne. Nu band man
ihop hane hen. tvang honom ned på knä och slog
ined bambukäppar pä buns lår, hvilkas muskler skälfde
under hvarje slag. I stora droppar rann
ångestsvetten utöfver bela lians kropp, ögonen trllugde fram ur
sina hålor, och hau utstötte hjärtskärande skri. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
