Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
bläck på fingrarna ooh gick med en blyertspenna
bakom örat, direkt in på ott hankkontor, dlir jag
råkte |raiu hundrakronan åt kassören och bad honom
växla den. Han tog den, såg på den och började
strax rilkna upp vilxelpengar,
Jag vardt strålande glad öfver min tur. men
plötsligt, hiljdnde ban sig och frågade, Irån hvilken
firma jag var. Jag nilmde första bästa namn som
föll mig in, och en gata. Kassören drog
småpengarna till sig igen och sade. att han ej kände till
det. nainiiet, ooh de hade till gifven regel att ej växla
åt andra Hu klienter.
Mot detta var nn ingenting att invända. .Tag
måste ta hiiiidrakronau och gä tnin väg.
Den 38 juli kl. 5 e. m.
Jag är så hnngrig, att jag icke kan sofva. Jag
har ju ej den minsta nytta al pengarna. Jag vill
hällre dö titi lida dessa kval.
Den 31 juli.
Häddnd! Räddad! Åter iir jag mig själf och
fri — — mon, dess värre, fat,fig är
jag orksål I går natt rusade jag upp
i half sinnesförvirring, tog plånboken
och gick ned till Thatnes. Jag ville
dränka mig.
Då jag kom till mig själf igen,
såg jag en konstapel stå lutad öfver
mig. Jag trodde att alt var
uppdagadt, Så småningom återvände likväl
mitt minne, och jag frågade efter
plånboken.
Jag hörde en röst säga: _ja, ban
hade en plånbok i handen!" och
konstapeln frågade tnig då, hvad jag hade
haft i den; den måtte, hu fallit i
(loden . . . Jag låtsade som om jag ej
hade hört, frågan för att få tid att
betänka mig, och då ban upprepade
deu, svarade jag: .Ah, det var
ingenting särdeles i den".
En herre, som varit åskådare af
det bela, hade medlidande med mig.
Jag berättade honom, att arbetslöshet
drifvit mig till denna ytterlighet. Han
lofvade mig en plats på sitt kontor,
och när jag blef i stånd därtill, skulle
jag g.V till en skräddare och beställa
kläder på hans räkning.
Jag är nu hos honom. Han
betalar mig ganska bra. .Tag har nästan
glömt mina 80,000 kr, och det är då
säkert, att jag ej bryr mig alls om
dem. Det var mycket värre att ha
dem än att vara rent utfattig.
P. S. Jag har glömt att nituiua,
att deu gamle girigbukeu dog af slag,
dä ban upptltkte stölden.
sedt med präktiga stora kaminer med godt drag till
skydd för oktoberdiramorna.
En gård, alltid i skugga nnder det, tjocka
löf-värket. från kastanjeträd, sträkte sig bakom
inkörs-porteu, och på framsidan, omkring en sammetsgrön
gräsmatta, utbredde sig fyra hlomsterparterrer med
ge-rnninin, begoniu och fuchaia. Längre bort syntes en
Irukt- och grönsaksträdgård mod frukt i öfverflöd.
Från balkongen i törsta våningen hade man en
vid-sträkt utsikt öfver nöjden, ett storartadt panorama mot
pil bakgrund af blånande kullar vid horisonten och
fiillsådt med popplar, åkerbitar och röda tak af i
grönska inbilddade byar.
Men i all denna Inllknmlighot fattades dock
något. Det var stallet, Bouffliiys läto därför på egen
bekostnad uppföra ett sådant i en lada, som de för
detta ändamål hyrde. Och de funno ett obeskrifligt
nöje i att följa arbetets iramsteg, åse väggarnes
cementering, stenläggningen i sluttande plan och
lagt-skrulvandet af häcken och krubban. Därefter köptes
i flere repriser erforderliga redskap och tillbehör,
äm-bareit, borstar, skrapor, leruissa ocli blanksmörja.
C o c o.
Af Paul Mari/ueritte.
Bouamys var ett gammalt herrskap ntan barn.
Deras lif hade förflutit anspråkslöst, med enkla
vanor, då plötsligen eu tants frånfälle och efterlämnade
lörmögenbet försatte dem i välstånd och tillät dem att
törvärkliga två at’ deras käraste drömmar: ett
laml-8tillie och ett litet ekipage.
Efter långa forskningsresor och moøet
öfvervägande valde de slutligen eu vacker, skogbevuxen,
Irisk och sund trakt, som förenade alt kvud mau
möjligen kuude önska: djupa skogar, lugna, vidsträktu
åkerfält och tjusande vattendrag, ett ställe med släta
vägar och lätta promenader — ty de tänkte jämt. på
en pony uch eu liten vagn.
Byggnaden, som de hyrde på försök, var väl
uppförd, med hög steulot och väldiga fönster åt söder
och västor, genom hvilka solou fritt knnde inströmma
ooh värma golf och Iak; det var ett riktigt hem för
gammalt folk med reumatism, turi. och varmt och fiir-
Vattenvelociped.
Då detta var gjordt började man tänka på
vagnen. Att beställa den blef ett riktigt hufvudbry.
Otaliga vagnmakare besöktes och rådfrågades,
kataloger genomsöktes, kostnads förlag uppsattes.
Slutligen stannade de i sitt, val vid eu engelsk kilrra
på låga hjul af ljust trä och med gröna
klädesdynor.
Nu återstod pouyn. Skulle man hyra eller köpa
den. Hyrd på fem à sex sommarmånader skulle deu
lürst bli dem mindre dyr, men i längden skulle det
utjämnas om de genast köpte den. Dessutom vore
ansvaret mindre och fruktan lör olycksfall älvenså.
Det som slutligen afgjorde saken var deras hopp att.
kunna fästa sig vid djuret, ty då de aldrig haft barn
hade de hittils slösat sin ömhet blott pä Moumoutte,
filt Bouamys katt, och på fastor, herr Bouamys hund.
Meu en häst skulle vara något vida mer, af högre
ras ocli lifligare förstånd, med ett ord en
fullständigare vän. Sä köptes då en svart pouy vid namn
Coco, ett djur med tina ben, svarta ögon och kort svans
och mau. Hästhandlaren försäkrade att det var ett
utmärkt kräk, visserligen något nyckfullt, meu lor
öfrigt så fromt, utt ett sex års bain kunde köra det.
Uoco hämtades samma dag som vagnmakaren le-
vererade vagnen. Det. blef således en dnbbel fröjd
oeh an högljudd, barnslig, må man tro, ty det värda
paret hade icke hoppats på att fä denna sin önskan
förvärkligad. Och det var något att se dessa
gamla präktiga människors fröjd, då de gingo från
vagnen till hästen och tråu hästen till vagnen med
förtjusta ntrop, smoknnde händer och benndrande
blickar.
I synnerhet Coco drog dom till sig. Deu hade
snält låtit binda sig vid krubban, men hemmastadd
d|lr var den icke; den snuaude blott på hafren och
flåsade framför det sköna höet.
.Seså, Coco, lit., tnin vän!" sade allvarligt herr
Bonamy, i det, han mildt, klappade den på halsen.
.Så skön bo|re Coco får! en sådan Irnkost, mitt
snälla djur!" tillade frnn.
Och i deras otålighet att få se don äta ritkte
de hasten hafre nr flata handen, då nedlät den sig
till ntt äta.
„Ack, den präktige Coco! hur ban äter! Hur
lei. ban skall bli!" gladde sig den goda frun.
Men i samma ögonblick — var det en nyck
eller hade en flugn stungit den ? —
i samma ögonblick gaf Coco henne en
duktig stöt med hufvudet och trykte
henne hårdt mot väggen.
.Oh, oh!" stammade hou belt
andfådd. .Oh! den elake Coco!"
Och tårar af smärta eller af
missräkning öfver att se sin omvårdnad
så illa lönad uppstego i hennes ögon.
.Det är illa gjordt, Coco,
myk-ket illa I" sade herr Bonamy i
ogillande ton. „Vet hut!" skrek ban i
samma ögonblick, „bort med foten, din
tusan, bort med foton I Det otäcka
djuret har krossat stortån på mig!"
Haltande aflägsnade han aig följd
af Cocos blick. Den visade alla siua
tänder, som i ett ilsket, småleende. De
båda makarne sågo på honom. Men
ini Bonamy, moderlig och tillitsfull,
tröstade: .Ser du, han är icke ännu
vau vid oss."
Han svarade, hostande i sin
knutnn hand:
„Hö hö, kanske vore det
försiktigast att försäkra . , ja att.
försäkra häst ocb kärra mot olycksfall . ..
osannolika men möjliga . . . hö, hö!u
Som lians fot smärtade häftigt,
afklädde han den för att. se: stortån
var grant gredelin.
„Miu stackars älskling!" suckade
fru Bonamy och andades djupt lör att
återfå sitt jämvikt.
De lämnudc Coco vid sin
frukost och tillsade jungfrun att bära
honom ett ämbar friskt vatten. Detta
drack ban med begärlighet, hvarefter
han skyndade att omkullstjälpa kärlet
och bita jungfrun . . . lyckligtvis blott
i ärmen, en bit ’af ’denna stannade
mellan bans tänder. Vid flickans skrik
tillskyndade Bouamys och I det de
häpna betraktade hvarann viste de
icke rätt hvad de skulle säga; i synnerhet herr
Bonamy var blek.
— Kanske, hm, kanske att vår första
utfärd . . . hvad säger du om att uppskjuta den till i
morgon ?
Meu fru Bonamy, som var modigare, svarade:
„Tvärtom, min vän, vi måste trötta ut honom,
försvaga houom."
Och mau beslöt sig för att spänna för Coco.
Tvärtemot all förmodan gjorde deu intet motstånd.
Man hade sprungit efter grannens trädgårdsmästare.
Måhända skrämde deune honom med sin barska stämma.
Han skrek jämt: „Ptrr, ptrr, stilla då, otäcka kräk!"
„Nej, nej," protesterade fru Bonamy, „snälla,
lilla kräk I snälla Böta lilla kräk!" Uch herr Bonamy,
liksom för att förta värkan af det skymfliga tillmålet,
räkte Coco eu bit socker i det hun talte läspande till
hästen som till ett litet barn:
.tludt sutter, sutter åt lilla susol"
Vid utfärden krusade man i oändlighet,
.Kör du," sade mannen.
.Nej, du", sade frnn, .du bar säkrare hand."
.Nej, du har mjukare hand, ser du".
Del blef slutligen hou sutit tog tyglarne uch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
