- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
283

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Niö 31

lörstå honom bättre — utt, den nn sknlle göra honom
och hans „ Kempe" rättvisa V

Ridån gick npp. ooh skådespelet började. De
första scenerna — hela första akten gick, och ingen
band rörde sig till applåder. Voltaire try k te sig in
i logens mörkaste hörn, hans patina badade i svett.,
oe.h redan tänkte ban på att. lämna teatern. Hå
började andra akten, och pnblikens tillbakadragenhet,
inför detta ovanliga, detta nteslntande al all kärlek,
började ögonskenligen försvinna. Ett lifligt bifall
lät höra sig, och Voltaire andades lättare.

Men då bifallet i de följande akterna blef alt
starkare, då strålade skaldens ögon af glädje, och
lycksaligt. leende tackade ban härtiginnan och sina
vänner, som kommo in i logen för att lyckönska
honom. Och dä sista akten slntat, började ott jubel,
smn aldrig tvktea vilja taga slut; det brnsade genom
bela teatern, oeh, hvad sonT dit,tils aldrig händt, det
skedde, nn:

„Författaren 1 Monsienr de. Voltaire| Författaren,
författaren!" skreko alla i fallaste ekatas.

Då ledde marskalkinnan ooh hennes sköna
svärdotter den af sin lvcka hällt bedöfvade diktaren
tram Irån lians vrå och fram till logens balustrad.
Och blyg, med bnltaude hjärta slår den lille fnle
mannen där mellan de båda sköna damerna oeb
bugar sig tackande åt alla sidor. Då ropsr plötsligt
en stentorsslämraa Irån parkett:

— Fra bärtiginiia al Villars, kyss honom —
och som om det endast belilifts detta rop för att.
uttrycka allas önskan, ropades det un fi ån alla kauter:

— Kyss Voltaire, sköna härt.iginna, kyss
honom i Frankrikes namn I

Och den skiina, nnga damen vågade ej
motsätta sig denna begäran. Om också i högsta grad
förlägen, lade hon sin runda, hvita arm om den fule
skaldens hals och gaf honom — nsisom representant
för bela Frankrike" — med ljufvaste behag en kyss.

Detlu Ilr ett heilerspris, hvilket ej hvarken förr
eller senare blifvit någon diktare gifvet. — det, är cn
liistorisk kvss.

Och likväl skaffade honom „Merope" ej in i
akademin. Först 17415, då ban vid Daupliins
förmälning skrifvit, ett obetydligt sångspel, prinsessan
uf Navarra", biel ban akademiker, och denna
utmärkelse följdes af en rad kungliga gunstbevis, såsom
hans utnämning till ^Frankrikes hiBtoriogral" och
kunglig kammarjunkare.

Yasumasu.

Japansk legend.
(öfvers, från spanskan.)

I cbrysanthemniublommornus och cumeliornus
land berättas en egendnmlig, poetisk legend om
krnk-makerikonstens o(A porslinets ursprung i Japan.

Japaneserna ha lärt Big denna konst af
koreanerna, liksom koreanerna i sin ordning lärt den al
kineserna. Meu legenden smyckar historien därom
med samma sköna färger och fantastiska broderier
som man beundrar pä do sidendräkter, de Bkönn
japanskorna begagnade innan parisermoderna införts.

Midt inne i Nippou kan stnmlom den vilBckomne
vandraren öfver skog och bärg l’å ltöru tonerna af en
enstaka flöjt,

Ve honom, om ban icke genast flyr, utan
stannar tör nl.t lyssna.

Ljnden nalkas så småningom och Bnurt. kommer
eu man lörbi honom, ridande på en outtröttlig häst.

Mannen är klädd enligt forntidens lirnk och
spelar på eu Höjt; lian spelar, spelar oupphörligt utan
att, se sig omkring eller häjda sin gångare.

Tvä män äro honom följaktiga: den one går
framför och leder hästen vid tygeln, den andre går
huknfter med ryttarens sabel lyft till tecken af makt
och myndighet.

Vandraren, som stannat tör att lyssna till don
förtrollade flöjten, störtar sig genast efter den eviga
karavanen oeh intager plats i stället för någon uf
tjänarne, som altifrån det ögonblicket är fri.

Och så följer ban ryttaren altjäiut. öfver bärg
och skogar, bärande sahaln eller hållande tygeln och
all,jämt_ lyssnande till den magiska flöjten, ända till

TIDEN.

dess någon annan vandrare, lika oförsiktig som han
själf, kommer oeh intager hans plats.

Då stormen ryter på kvällen eller då månen
kastar sitt sken öfver de aflägsna bärgens koutnrer,
så hrnka, sä snart tonerna från någon flöjt höras,
kvinnorna inne i de bristfälliga hyddorna gömma sig
och dölja barnen vid sin barm, hviskande till dem:
„I)et är Yasnmasn. som går förbi, hör inte på
honom, barn!1*

* *

*



I forna tider var Yasumasu furste i Satrouma,
en af Nippons bördigaste provinser. Hans fader var
Skogul) Tmori, den mäktigaste mannen i mikadons
rike. Mikadou var fördunklad af den mäktiga
Skognn-släkten, och ban själf betraktades näsfan som en
mystisk personlighet, fördold i palatsets djup.

Mikadon härstammade från solens gudinna
Amu-Ferasti, och ingen mänsklig makt kunde fördrifva
solgndiiinans ättlingar från tronen; men Skognuerna,
som voro ståthållure öfver palatset, regerade i
mikadons ställe ocli efterträdde hvarandra i måkt,, son
efter fader.

Yasnmasn härskade i frid och ro öfver sitt
furstendöme, dllr tack vare bonum lycka uch rättvisa
iil-varalt var rådande. Hans hufvudstad, Nachirogodu,
var en af Japans mest blomstrande städer.

Men en vacker dag drog en cyklon förhärjande
öfver landet. Och dagen därpå gick \’asumasu nt ur
sitt palats föi’ att från den höjd, som behärskar
staden och nöjden, betrakta den förödelse cyklonen
un-stält. Man såg öfveralt ingenting annat än ruiner
och förhärjade fält. Inga skördar, inga träd eller
byggnader funnos kvar; bäckar och floder hade
svämmat öfver fälten och där kvarlämnat, sin gytja i
ersättning tör de gyllene skördarna. Fälten likuade
nu ofantliga sår på en kropp, som dogen fornt
strålat af hälsa och skönhet.

Här och hvar lågo människolik och djurkroppar;
ölveralt död ocli fördärf.

De, Born öfverlefvat den förskräckliga
katastrofen, klagade öfvergifvet, och full af medlidande
anropade Yasumasu gudarna, åkallande deras bistånd åt
sina olyckliga undersåtar.

„Mitt folk", sade han, „är som. ni ser dömdt
att, dö uf hunger. Jord ha vi; men jorden enbart, är
icke löda, och vi ha ingenting, hvarmed vi knmia
ersätta våra förlorade skördar. Mäktige gudar,
hören min bön! Tag oui så ilr nödvändigt, mitt lif fiir
mitt. folks räddning."

„Ditt anbud är mottaget", ljöd en röst i
Yasu-ma8ii8 öra. Hau vände sig om och varseblef en
trasig tiggare, som dock i landet, hölls högt i aktning,
enär ban egde nyckeln till vetenskapens hemligheter.

„Jo", sade den gamle, „man kan lefva åfjord,
uf denna jord, som du i dag ser förhärjad och
ödelagd af stormen. Bogif dig till Korea ensam ocli
utan vapen oeb dn skall där skåda, huru koreanerna
förvandla sin jord till vackra och hållbara krukor,
prydda med glänsande lärger och nuderbnru
målningar. Hela världen skall gifva dig sin tribut, och

ditt folk skall varda rikt, och lyckligt."

• *



Yasnmasn tackade den gamle och beslöt, att. utan
dröjsmål bege sig på väg. Han klililde sig som en
bonde och gick ombord på en båt. utan utt, taga med
sig annat än sin flöjt, denna gudomliga flöjt, som ban
fått i arf efter sina förfäder, Satroumas förete
härskare, hvilka, tack vare flöjten, gjort sig människorna
och naturen underdåniga.

Altifrån sin barndom hade Yasumasu inträngt
i denna härliga konsts hemligheter, och ingen kuude
som han spela på flöjt.

Han landsteg i en hamn på Korea, ilär hau
varseblef porslinskärl »f olika slag, föremål, dem hans
öga aldrig förr skådat; stora krukor och små koppar
som i hans åsyn inpackades med oändlig försiktighet,
för att därefter föras ombord å fartyg, redo aff, lätta
ankar.

Yasumasu förstod nn, att detta var landets
hemlighet, och hon började utfråga köpmännen och
arbetarne.

Korea styrdes på den tiden af en grym och
elak krigare, trollkarl och hollgnd, inför hvilken bela
folket, darrade af fruktan. Han hade besegrat sina
granliar kineserna och af dem fått lära sig konsten
att förvandla jord t.ill en fast och lysande dog. Mon
han dolde ufundsjukt konsten som en sin hemlighet,
och hvarje främling, som mail kuude misstänka lör
att vilja utforska densamma, var oåterkalleligen dömd
till döden.

283

Yasnmasn ingaf misstankar; men han svarade
helt, lngnt på alla frågor, att konsten att göra kärl
vore endast en obetydlig bagatell, jämförd med
musiken, denna alla konsters härskarinna. Koreanerna,
som hotande samlat sig kring honom, hörjnde drifva
gäck med honom. Men då tog Yasnmasn fram sin
flöjt, och blåste några toner och började därefter spela
sina favoritmelodier) tolkande än öinma passioner, än
krigisk lidelse.

Mängden kring honom växte och alla lyssnade
till honom utom sig al beundran nr.li förvåning.
Arbetarne lämnade sina arbeten och köpmännen glömde
sina affärer.

Då Yasumasu sedan sknlle söka sig härbärge
öfver natten, fann han väl hundra personer, som
erbjödo sig att föda ocli härbärgera honom, och lian
blef öfverhopad med skänker af personer, aum änuii
en gång hoppades lä höra honom.

Så förgingo några dagar, och altjämt voro
Bladens innevånare lika entusiasmerade. Men
främlingens rykte som flö|tspelare hade nått fram ända till
Koreaknngens öron. Den sköna Itsonje, liaiiB gemål,
älskade lidelsefullt mnsiken.

Yasumasu blef förd till hofvet, eskorterad af
beväpnade miln. Öfveralt där ban gick fram såg han,
|mr jord knådades, linr torkugnar oldadeB ooh huru
konstnärer prydde de förfärdigade kärlon med lysande
färger. Alen ingen ville svara på hans frågor, ooh
Yasnmasn stoil snart inför den förskräcklige
konungen utan att ännu ha fått, reda på något af hvad
ban önskade veta.

Då man bad honom spela flöjt, inför den sköna
Itsonje, lydde hau ocli lyckades locka Irån
instrumentet dess mest rörande och ljufva toner. Tack vare
sin underbara konst kände ban hemligheten att locka
till löje och tårar; men konungen förblef okänslig,
oeh då Yasnmasn slntat., afskedade honom ilen
grymme monarken onådigt:

„Dn Ilr bara en ömklig gyckelmakare", sade
ban, „din konst Ilr endast för kvinnor, ej för män.
Jag skänker dig lifvet; men begif dig genast liem
igen till ditt land."

* *
*



Yasumasu begaf sig åter till hamnen, förtviflad
öfver sin ringa framgång, meu pi vägen åkallade
ban ännn en gång lyckans sju giidomligheter och på
nytt såg ban arbetarne fråu ugnarna, kuådarue och
konstnärerue komma emot honom och bedja att få
böra lians härliga flöjt. Yasumasu samtykte och
öfverträffade sig tyälf. Därpå vände han sig till sina
åhörare och erbjöd dem lycka och rikedom, i fall de
ville följa houum och lära hans folk sin konst.

De samtykte därtill och man redde sig till
aftärd.

Knapt hade man kommit utom hamnen, förräu
konungen, underrättad om förräderiet, kom dragande
med en stor här för ott liugga hufvudet uf
främliu-gen uch de sum gjort gemensam sak med houom; men
det var alt tör sent, och konungen måste nöja sig
med att. utösa förbannelser öfver Yasnmasn.

„Gå", ropade ban, „gå eländige flöjtspelare!
Det som gjort din triumf öfver uiig skall också blifva
din eviga olycka."

Gynuad af goda vindar kom Yasumasu snart
tillbaka till Nachirogodu, dilr haus folk i ångest och
förtviflan väntade honom.

Rundt kring honom ljödo rop af förtjusning och
glädje, 1 synnerhet då ban omtahide för dem
utgången af sin färd.

Man lörde fram haus häst, och Yasumasu
svingade sig i sadeln tör att begifva sig till sitt palats;
men i samma ögonblick fick han den ingifvelse]| att
spola pa sin flöjt. Genast föll eu besynnerlig
fruktan öfver folket, som om eu förskräcklig olycka skulle
hota det. Mängden vek undan, uch endast två män
trädde fram; eu af dem tog hästen vid tygeln, och
den andre fattade sabelu för att bära den bakoui
fursteu. Och i Btället för att begifva sig till
palatset tog följet vägen åt skogen och försvann snart,
vid horisouten.

Alt sudau dess irrar Yasumasu omkring Idund
bärg och dal, i skog och äng. Ve den, som lyssnar
till tonerna från haus förtrollade flöjt!

Lyckaus gudar hafva mottagit lians öller.
Landet Satrouma är alt sen dess beryktadt öfver hein
världen för sin rikedom ocli sina härliga vaser och
kärl; men Yasumasu, den evige flöjt.blåBoren, skall
alltid irra omkring med sitt följe.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free