Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
N:o 2’>
I himlarymden.
Af Camille. Flammarion.
Jag kommer f håg, hur jag mot alntet al en
varm sommardag lade mig att sofva på en enslig
backsluttning i utkanten af en skog. På ,jag
vaknade efter att ba blnndat några ögonblick, blef jag på
ett egendomligt sätt ölverraskad al, att jag ej knnde
känna igen landskapet, träden, floden eller den
vid-sträkta, vågformiga nöjden, som i /järrnn lörlorade
sig i horisonten. Solen lodi på att gå ner; hon var
mindre att se på, än hon plägar vara för våra ögon.
I.nften genljöd ai harmoniska ljud, som ej voro kända
på jorden, och insekter, stora sora fåglar, gungade på
grenar af bladlösa träd, öfverfulla af jättestora, röda
blommor.
Drifven af min häpnad reste jag mig upp ocb
stod plötsligen på benen liksom lyftad af en elastisk
fjäder; jag kände mig så besynnerligt, lätt. Jug hade
knapt tagit ett par steg, innan det föreföll mig,
som om mer än hälften af min kroppstyngd måste
ba dnnstat bort under min sömn. Denna känsla
öf-verraskade mig ännn mer än den omgifvande natnrens
förändrade utseende.
Jag kunde knapt tro mina ögon ocb mina
öfriga sinnen. För öfrigt hade jag alls ej mer samma
ögon som förr, jag hörde ej på samma sätt, och jag
käude, som vore jag utrustad med flere nya sinnen,
belt och hållet olika dem, vi ha på jorden — i
synnerhet ett magnetiskt sinne, genom hvilket man kan
sätta sig i förbindelse med någon anuau varelse, ntan
att det är nödvändigt att öfversatta tankarna i
hörbara ord — ett sinne, hvilket erinrar om
magnetnålen, som nere i källaren nnder observatoriet i Paris
darrar och rör på sig, då ett norrsken visar sig i
Norge eller då någon elektrisk explosion eger mm
på solen.
Dagens stora ljus slocknade i ett fjärran haf,
och aftonrodnaden låg ntmed horisonten som en sista
dröm om det svunna ljuset. Två månar visade sig
på olika höjd, den ene som halfmåne midt, emot det
ställe, där solen går ner, och den andra i första
kvarteret långt högre npp och i östlig riktning. Båda
månarna voro mycket små och påminde blott svagt
om de jordiska nätternas stora lysande fackla. Jag
betraktade häpen än den ena än den andra. Det allra
märkvärdigaste vid detta besynnerliga skådespel var
kanske, att västerraåncn, hvilken var nngefär tre
gånger så stor som den i östor, men ändå blott
femtedelen så stor som jordens måne, rörde sig på himlen
så raskt, att det var lätt att följa hans rörelser med
ögonen, och tyktes skynda sig bort i riktning från
höger mot vänster för att i öBter mötas med den andra
månen.
I det. sista slocknande återskenet af den
sjunkande solen kunde äntiu skådas en strålande stjärna.
Hon var mindre än de båda drabanterna och
framvisade ej ]iågon synbar skifva, men hennes ljus var
bländande. Hon sväfvade på himlen i väster liksom
Venus på den för oss synliga himlen, då
»herdeatjär-nan" i sin största glans strålar som en drottning i
dröuifylda våraftnar.
Klara stjärnor skeuo på himlen. Jag knnde
urskilja Arcturus med sina gyllene strålar, deu hvita,
rena Vega, sjustjärnorna och flere af djurkretsens
stjärnbilder. Den nya aftonstjärnan stod 1
„fiskarnas" tecken.
Efter att under en kort Btund ha studerat
hennes ställning på himlen, efter att ha orienterat mig
med tillhjälp at stjärnbilderna, närmare betraktat de
båda måuarua ocb erinrat mig, hur lätt jag käude
min kropp vara, knnde jag ej längre stanna i tvifvel
om, att jag befann mig på planeten Mars, och att
den praktfulla aftonstjärnan var — jorden.
Vid henne dröjde mina blickar med denna
melankoliska känsla at kärlek, som sammansnör vårt
bjärta, då vår tanke flyger bort till ett älskadt väsen,
som kommit fjärran från obs. Jag betraktade länge
detta mitt fädernesland, där så många inbördes
stridiga känslor blauda sig och stöta mot hvarandra
under lilvets omskiftningar. Ocli jag tänkte:
„Hur bedröfligt är det inte, att de otaliga
mänskliga varelser, som ho på detta lilla ställe, ej
ha något begrepp om, hvar de befinna sig! Det
belyses härligt at selen och at den ännn mer
mikroskopiska månen, som vid sidan af keniie blott Ber nt
Bom en punkt. Buren genom ett rum, som synen oj
kan tränga igenom, följer kon, enligt
attraktionskraftens gudomliga lag, som en sväfvande atom 1
himlarymdens oändliga harmoni sin bana uch hvilar däri
som en ö för änglar. Men det veta invånarne ej.
Besynnerliga människosläkte I Det har funnit
jorden alt. lör stor, det bar delat sig i flockar och
tillbringar sin tid med krig. På denna himmelska ö
finnas lika många soldater, som det är invånare! De
ha alla väpnat sig mot hvarandra, oaktadt, det kuude
vara så lngnt att lefva i fred, och ile finna det vara
berömligt att tid efter annan ändra landons namn
och flaggornas färger.
Detta iir nationernas favoritsysselsättning och
det, som medborgarne först ocb främst uppfostras till.
Frånräknadt detta tillbringa de sin lifstid med att.
tillbedja det materiella. De begripa ej att sätta värde
på intellektuella storheter, stå likgiltiga inför
skapelsens underbara problem och lefva ett. lif utan mål.
Hvad detta är skada I En parisare, som aldrig liört
sin stads eller Frankrikes namn nämnas, kunde ej
vara mera bortkommen på sin hemort än do.
Ack, om de bara knnde se jorden härifrån, liuru
belåtna sknlle de inte vända åter till henne och hnru
ändrade skalle ej alla deras uppfattningar och
föreställningar bli I De skulle då i alla fall lära känna
det klot, de bebo; det sknlle vara eu början. Och så
småningom sknlle de genomforska de upphöjda realiteter,
bland hvilka de lefva, i stället för att dröna bort sin
tid i ett töcken utan slnt ocb gräns, och snart skulle
de komma att lefva ett värkligl lif, det, intellektuella
lifvet".
„Det kau man kalla att. visa jorden heder I
Man skulle tro, att ban lämnat vänner efter Big i
slafveriet!"
Jag hade ej yttrat ett ord. Men jag hörde
ganska tydligt denna mening, hvilken kom som ett
svar på min tanke. Två Marsbor stodo och sågo på
mig, ocli de liade förstått hvad jag tänkte, med
tillhjälp af ett sjätte sinne, den magnetiska
uppfattningsförmåga, som jag förut nämt. Jag blef en smula
öfverraskad och — jag kau gärna medge det —
ganska sårad öfver deras tilltal.
»I alla händelser ålskar jag jorden; hon är
mitt fädernesland och jag är patriotisk", tänkte jag.
Nn skrattade de båda.
»Ja", sade den ene i ofürväntudt gemytlig tou,
,, ni är patriotisk. Man kan märka, att ni kommer
frän jorden".
Or.h den älste af dem tillade:
»Bry er inte om era landsmän. De komma
aldrig att bli iller intelligenta eller mindre blinda än
de äro — de ha redan bott på jorden i åttiotusen
år. Och ni medger jn själf, att de ej förmå tänka
— — — Det är värkligen storartadt, att ni kan
betrakta jorden uied så ömma blickar. Det är alt
för naivt 1"
Har du ej, käre liisare, stundom på ilin väg
träffat någon af dessa människor, som äro fullkuiuligt
genomträngda af en orubblig inbilskhet ocb fullt och
fast tro sig stå högt öfver alla andra? Då den
sortens stolta personer stå inför någon, som värkligen
är dem öfverlägsen, fatta de genast motvilja för denne;
de kunna ej tåla honom. Nåväl — efter den
ditby-ramb, af hvilken jag i det föregående blott kunnat
ge en svag öfversättning, kände jag mig mycket
öfverlägsen det jordiska människosläktet, Born jag
ömkade och önskade bättre förhållanden. Men då dessa
båda Mars-bor tyktes se med ömkan på mig själf,
och då jag hos dem trodde mig kanna förmärka en
kylig öfverlägsenhet gent. emot mig, vardt jag tör en
kort stuud ett rof för den inbilska stolthet, jag här
ofvan nämt. Hettan grep mig, men jug bibehöll en
rest af fransk höflighet, då jag öppnade munnen för
att säga dem:
»När alt kommer omkring, mina herrar, äro
jordens invåuare iute så dumma, som ni tyckes tro,
och äro kanske bättre lin ni."
Olyckligtvis lämnade de mig ej ens tid till att
börja den mening, jag ville yttra, i det de redan
hade uppluttat deu, medan den formade sig i min
hjärna.
„Tillåt mig säga er med detsamma", sade den
yngste al dem, »att er planet är helt och hållet
förfelad till liiljd af en omständighet, sum förskrifver
sig lör ett tiotal miljoner år sedan. Det var i
jordens primära skede. Där funnos redan växter och
det praktfulla växter, och i halvens djnp ocb vid
deras stränder visade sig de första djuren, blötdjur
utan hufvud, döfva, stumma och könlösa. Ni vet,
att träden få all siu näring genom andedräkten, ocli
att jordens starkuste ekar, hennes mest jättelika ce-
drar aldrig ha ätit, ntan att detta likväl hindrat dem
i deras växt. Olyckan, ödet ville, att ett af de
första hlötdjnren fick sin kropp genomborrad af en
vattendroppe, Bom var tätare än kroppens massa.
Kanske tykte blötdjuret bra om detta. Det biel
nr-sprnnget. till den första mntsmältningBkanalen, som
skulle få en sä ödesdiger betydelse för djurvärlden
och sedan för bela mänskligheten. Den förste
mördaren var ett ätande blötdjnr.
Här hos oss äter man ej, har aldrig ätit ocli
kommer aldrig att äta. Skapelsen har här utvecklat
sig steg för steg, freiUigt och vackert, Båsom desB
tillvara började. Organismerna skaffa sig näring,
d. v. 8, förnya sina molekyler, belt enkelt genom
andedräkten, liksuin de jordiska träden, hvilka ha en
liten måge i hvart och ett nf siua blad. I ert kära
fädernesland kan ni ej lefva en enda dag ntan utt
mörda. Hos er är lifvets lag dödens lag. Här hos
OBB liar det aldrig fallit någon in att ta lifvet af så
mycket som en fågel.
1 jordiska människor ären alla i större eller
mindre grad slaktare. Era armar äro hcsndladn af
blod. Era magar äro fullproppade af köttmat. Hnr
kunnen I med så tunga organismer hysa sunda, rena,
upphöjda idéer — ja, jag vill till och med (nrBäkta
mitt oförbehållsumma tall) säga riktiga
föreställningar? Hvad för slags själar knuna bo i sådana
kroppar? Tänk er för ett ögonblick och invagga er ej
längre i blinda illnsioner, som äro alt för ideala för
att kunna tillhörn en sådan värld.
»Hvad för något?" afbröt, jag honom,
»förnekar ni oss en möjlighet att knnna hysa riktigu
föreställningar? Anser ni människorna för djur? Ha
Homeros, Platon, Fidias, Seneca, Virgilius, Dante,
Columbus, Bacon. Galilei, Pascal, Leonardo da Vinci,
Rafael, Mozart, Beethoven aldrig känt, något högre
sträfvande? — Ni finner våra kroppar grufva och
motbjudande, men om ni sett Helena, Fryne, Aspasia,
Sappho, Kleopatra, Lucrezia Borghia, Agnes Surel,
Diana af Poitiers, Margarethe af Valois, furstinnan
Borghese, madame Tailien, madame Recamier och alla
deras vackra medtäflerskor, skulle ni kanske tänka
annorlunda. Nej, min käre Mars-bu, nu är det min
tur att beklaga er, därför att ni blott känner jorden
på långt, afstånd."
»Däri misstar ni er; jag har bott iliir i lemtio
år. Det var nug för mig, ocb jag försäkrar er, att
jag ej kommer att vända tillbaka dit. Alt på jorden
är misslyckadt, ja, till ocb med det, som förefaller
er vara det härligaste. Inbillar ni er. att blommorna
sätta frukt på samma sätt på alla kloten i
världsrymden? Skulle det inte vara en smula tråkigt?
Jag tör min del älskar priiuula och rosenknoppar."
»Men", svarade jag, „trots alt detta ha stora
andar lefvat på jorden uch förvisso beundransvärda
skapelser. Kau man inte hysa hupp om, att den
kroppsliga ocb moraliska skönheten skall lortfara att
utveckla sig alt mer ocli mer, liksom den utvecklat
sig hittils, och att lörständet så småningom skall bil
skarpare och klarare? Man tillbringar ej all sin tid
med att äta. Slutligen skola människornu oaktadt sina
materiela sysslor komma till att hvarje dag offra
några timmar på att utveckla sin intelligens. Då
komma de tvifvelsutan att skapa %nå gudar efter
sitt beläte, och kanske komma de också att afskaffa
sina barnsliga gränser mellan landen och låta
harmoni och broderskap råda."
»Nej, min väu; om de ville detta, så gjorde de
det redan i dag. De akta sig nog för det. Deu
jordiska människan är ett litet djur, som å ena
sidan ej har något behof att tänka, då det iute ens
eger Bjälens oafhängighet, och som å andra aidau
tycker oni att slåss och utau vidare grundlägger
laglig rättighet på makten. Sådan är dess vilja och
sådan är dess natur. Ni kau aldrig få en töriibuske
att bära persikor."
»Vet, att de härligaste jordiska skönheter, som
ni tör ett ögonblick sedan syftade på, äro klumpiga
vidunder bredvid våra eteriska Mars-kvinnor, hvilka
lefva af vårluft och blomsterdoft, och hvilkas
vingslag och idealiska kyssande på munnar, som aldrig
ätit, äro så bedårande, att om Dantes Beatrice varit
af en liknande natur, skulle den odödlige tlorentinske
skalden aldrig kunnat skrifva två Bånger af aiu
’gudomliga komedi’; han sknlle ha börjat med paradiset,
ocli ej stigit ned därifrån seilau."
»Vet, att våra ynglingar ända från födelsen
sitta inne med lika måuga vetenskapliga insikter som
Pythagoras, Arkimedea, Euklides, Kepler, Newton,
Laplace ocb Darwin efter alla deraB mödosamma
studier."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
