- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
286

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TIDEN.

N:o 32

Så pn vacker »Jag gaf hau trå arbetare i uppdrag
»itt nattetid taga bort. trädet ocb igensopa hvai^o spår
efter det

Följande morgmi kom trädgårdsmästaren, Håg och
såg, men fann icke trädet, gom brukade stå där. 11 un
nn ad B genast hvem som åstadkommit förändringen,
uppsökte Mundy och sade:

Jng ty k te. att det, stod ett trlid där.

— Döt tyktn jag orkflft, svarade Mtmdv helt

lugnt

Trädgårdsmästaren blef förlägen genom M:s
kallblodighet. och stod en stund tvst; slutligen utbrast, hau:

— .lag sknlle kunna svara på, att ett träd blifvit
borttaget, där!

— Det skulle jag också kunna göi*a, genmälde
Mun dy lika lugnt och gwk sin väg.

"Därmed var saken afslutad, ooh några dagar
senare sade Mundy:

Rom ni eor, talar ingen människa vidare om
trädet. Bra karl hjälper sig själf

En arman gång ville M. uppställen
gaSkandela-berf men kunde trots tlere ansökningar icke få tillåtelse
därtill; eu komité skulle som vanligt, -utreda" frågan,
och det blef aldrig af. Då satte hau utan vidaro upp
kandelabern.

Nftgon tid dilreftor kern komitén till plntsen för
att. bese den och afgifva sitt utlåtande, Då komiterade
fingu se kandelabern, utbrast, en af,dem:

— Här tycks komitén vara öfverflödig!

— Ja, alldeles Öfverflödig, svarade Mundy
allvarligt..

Ooh komitén gick hem och upplöste sig.

Bnron Mundy öfverhopade* af massor af
tiggni-bref. Han lämnade intet, fall oundersökt, och ingeii
behöfvande blef utan hjälp. Det. var honom omöjligt att
säga nej. Vare sig de hjälpsökande önskade arbete,
sjukhjiilp, kläder, föda eller annat, alltid kunde de trygt
vända sig till liönom, alltid skaffade ban dem hjälp.

En gång t. ex. fick han ott bref från en fattig
enka ooh mor, soia klagade, att ban icke kunde sy utan
glasögon. — Genast, lät. Mundy sin sekreterare taga eit
droska, åka bort t.Ul henne och förse henne med ett par
goda glasögon.

Hvarje julalton lastade han en hyrvagn full med
leksaker, kak<»r och dvlikt. växlade alla sina disponibla
penningar i silfvergulden ooh åkte så omkring i någon:
af förstäderna. Han gick in i de fattigas bostäder och
utdelade, rikliga gåfvor, men sade aldrig sitt namn. utan
föregaf sig ha lått. gålVonppdraget af -en gammal fru,
som vill vara okänd". Ofta måste ban vid hemkomsten
låua af sin sekreterare för att. kunna betala kusken.

Under ett hell års tid sysselsatte Mundy sig med
att besprsa och hjälpa «bänkfolkot". såsom ban kallade
personer som han vid middagstiden såg sitta pä
bänkarne vid Itingst.ras.se.

Ni kan väl förstå, förklarade hau för ön
bokant, att det ill- fattiga stackare, som inte ha något att
iit.a — eljes skulle dé jn vid denna tid sitta bomma
eller pä ett värdshus.

Han tillfrågade dem pä ett. vänligt, diskret, sätt
uui deras förhållanden och gaf hvar och en wi
silfvergulden. Ibland yttrade ban till siu medhjälpare, sedan
ban begåfvat. någon:

Det kan väl hända, att den där mannen inte
talade absolut sanning — men hungrig var hau.

Om vintern sysselsatte ban sig ofta meil
anöskot-tare. Han giok fram till karlame. där de arbetade på
•>n snöhög, Uit. oförmärkt n/lgra silfvergulden (alla ned
bland snön ooh frågade med oskyldig min:

Händer det någonsiu, att ni hittar penningar

i snön?

— Nej, svarade sunüiga.

Andra tittade förvånade på honom oeh blinkade
ät hvarandra, antydande, att den främmande herrn icke
voro „ riktig" i hufvudet

Men se för ro skull ellor i den där högen 1
återtog Mundy och aflägsnade sig.

En gång intresserade ban sig för kloakarbetarae
och bjöd en mängd sådana på middag på hotellet
^Gol-denes Lamm", hvars uleganta stamkunder förtrytsamt
aflägsnade sig, < Jenom denna demonstration ville Mundy
visa, att det är de bättre lottades skyldighet att tugu
sig an de fattige.

Mundy hor aldrig någon orden, lika litet som ban
ville kallas „baron". En dàg öppnade ban i närvara af
en meddelare till N. Pr. Presse en läderkotVert, som låg
under hans säng, för att framtaga ett dokument.
Besökaren såg därvid en mängd ordnar och medaljer ligga
bland papperou ooh utbrast förvånad:

— Ni bar jti lika många ordnar som Boust eller
baron Hofmann!

— Ja, svarade Mundy och stoppade föraktligt ned
grann läten, så’n där iÖrbasifad smörja är det irigon konst
att få! Men otn man ber dera om bidrag till de fattiga
eller dylikt, då äro rle snåla som tusan!

Här och där i världen.

M.iljnywrcvi huttoria. För några Ar sedan inträdde
en liten smutsig pojke på en ni de största
Newyork-tidningarnas rednkt ionsbvrå. Han ville nöd vändigt: tilia
mèd. r.heleu. Allmänt skratt.

-r Hvad vill du chefen?

— Jag har en affär åt honom — en stor affär!

I Amerika följer inan som bekant den sunda
principen att höra hvnrje niÄnniskrt. dä man jti ej kun
veta, om ioke ocKsä den dummaste unh yngste
händelsevis möjligen kan ha någon god idé att. meddela.

Om fä minuter stod altså den lille smutsige
tidningspojken inför sin miljonrike ehef .»ch
meddeladt-honom do erfarenheter han samlat vid tidningarnas
utbärande samt. utvecklade en plan, sora efter hans mening
måste leda till fördubbling af abonnenternas antal.

Chefen fann behag i id^n, den pröfvades, ledde till
äsyftadt resultat., oeh pojken förtjänade företa året en
vinstandel af — 1,000 pund sterling

Han hett" William Barrison. Namnet hlef snart
kändt. Med oerhörd hastighet, klättrade ban upp lör
rikedomens gvllene stege, tidningsaffären uppgnl’ ban snart.,
spekulerade därefter i silfvergrufvor och blef snart en
af den amerikanska silivermarknaduns konungar. Han
gille sig med en konstnärinna, en af Newyork.s mest.
förtjusande subrett.er, oeh fick med henne fem döttrar,
som alla hade ärft moderns konstnärliga anlag och
böjelser.

Dessa flickor åtnjöto en lysande uppfostran och
utvecklade sig på samma gång till skickliga ryttarinnor.
fäktaririnor. simmerskor ocli dansöser.

Då bröt olyckan plötsligt, in öfver familjen.

William Barrison hade efter sin makas plötsliga
död gripits af en vnrklig spekulationsfeber r»ch kastat
sig in i de mest. halsbrytande företag. Vid silJVerkrisens
utbrott befann ban sig i en Öfvermåttan kritisk situation
Det ofattbara inträffade - Barrison gjorde cession
Mod genomskjutet, hufvud 1’uns ban en morgon död i
sitt. arbetsrum.

Hans fem sköna döttrar stodo allena i världen,
anvisade till att pä e»en hand förvärfva sitt uppehälle.

De beslöto ntt. offentligt uppträda med de talanger,
som de förut endast användt för sitt nöjes skull, och
debuterade som sångerskor och dansöser i Newyork.
Framgången var enorm ’»ch den följde dem äfven till
Paris, där personliga förbindelser icke längre tyngde i
vågskålen. -Bärrisen-kvintetten0 blef världsberömd och
nu inhösta de fem flickorna ära och guld i öfverflöd.

FtJrhållandcnß > Aushmlicn. Paul Blouet, den
bekante franske författaren, som skrifver under signaturen
Max 0’Uell, har nyligen i rIi,evue de Paris- offentlig
gjort, en afdelning af en ny bok med titel Jolin Bull &
komp., som handlar om förhållandena i Englands
australiska kolonier, med hvilka Irnn stiftat bekantskap på en
längre föredragsturné.

Han anser, att Australien alldeles gifvet har mång»
företräden framför Förenta staterna i Nordamerika, oqjh
han gifver en tilltalande luld af de australiska sfielerna
ined deras vackra offentliga byggnader, stora parkor ©ch
heiutrefliea fiaraiyüfonningar, söm kunde tVi en fttt tro
sig förflyttad till någon landtlig fläck i gamla England,
som författaren uttrycker sig. Denna illusion gör sig
så mycket iller gällande, som uusfralioma förblifvit
bro-lasta mot moderlandets roas the ef, kokta potatis och
plumpudding. Max 0’Rell vardt ganska, sviken i sin
förväntan att bli trakterad med sådana rätter som
stafvad känguruh, stekta papegojor ocli kokt pungråtta.
Han beklagar likväl, at.t befolkningen i Australien
drik-ker te ända till öfvermätt., och anser, att Australien
kunde producera lika mycket vin soxu Italien eller
Frankrike, om man blott förstode sig på att begagna
sig af landets hjälpkällor.

Liksom sa många andra, som hesöka Australien,
yttrar Blouet likaledes sitt beklagande öfver, att det
skall vara så många dåliga element bland de emigranter,
som resa dit. orb ban anser, att. landet skulle ha en
annan framtid för sig. om några tusen nyktra och
arbetsamma franska höiider plötsligt kunde bli öfverförda
dit. Arbetarnn är. enligt, Blouets uttalande, Australiens
egentlige behärskare ooh suverän, men en suverän, om
hvilken lian just oj har mycket godt att. säga. HDen
australiske arbetaren är slö och fallen för dryckenskap,
ban ’firar* större delen af sitt lif, och ban bryr sig icke
om sitt lands framtid. Han låter gärna det. bäst. betalda
arbete ligga för att öfvervara en kapplöpning en åttio
ii hundra mil från luuis bostad. Han ilr i saknad af
tekniska kunskaper ooh ilr den ena gången timmermau,
dou andra smed. den tredje murare. Tör att så halt
plötsligt öfvergå till trädgårdsmästare, fårklippare eller
kanske — éikollärare." Om Australien vore befolkadt
ined intelligenta ooh arbetsamma landtbruksarbetaro.
kunde det bli världens sädesmagasin, säger den franske
förf., och han prisar de tyskn, skandinaviska och
kinesiska nybyggarne som de dugligast* ooh mest
arbetsamma elementen, i Australiens blandade befolkning.

Miljarder jm\ flyttning. TTtan ringaste buller, utan
att väcka minsta uppmärksamhet, företogs i tisdags ooh
onsdags en flyttning i Herlin, hvars make kejsarstaden
aldrig tillförene upplefvat, flyttningen af två och tre
fjärdedels miljarder i värdepapper.

Det var rikshankens deposita afdelning, som
öfverförda till bankens nya byggnad vid Kurstrasse. 121)

man hade ditbeordrats att värkatüIla flyttningen, däraf
03 brandsoldater. Ingångame till do båda byggnaderna,
det. gamla och det. nya palatset, voro sorgfälligt
bevakade af poliskonstaplar och vaktmästare
Öfverhefill-bttfvaren för Berlins brandkår öfvervakode det hela.

Fyrtiotvå sinnrikt konstruerade lådor mottogo
skatterna, Bom därefter fördes al brandsoldaterna ned
till iivaUvcns ingång undbr uppsikt af banktjänstemän
I3är lastades de på vagnar och rullades på en särskildt,
utlagd underjordisk spårväg till det nya palatset En
däst på en men sträcka behöfde man fara genom
trädgården mellan de båda palatsen, och har var
beVaknin-gon flerdubblad. Ingen af ban k be Hökar ne hade en aning
öm, att under deras lött.er miljarder voro på flytthing.
Då Frankrikes bank IBr ej så länge sedan flyttade sina
skatter, var hela Paris på fötterna, och alla gator kring
banken voro afspämule. Skatterna fördes då fram
under bar himmel.

SiiraJi Bernhardt skull* blifvit, /tu/ma. Sarah
Bernhardt har. enligt hvad en Stånda rdkorrespondent
berättar. lör någon tid sedan afgifvit den förklaringen, att,
det väsendtligen är kyrkan som hon har att tacka tör at.t
hon kommit in vid teatern. Don stora konstnärinnan
förklarade nätnlipen, huruledes hon allaredan s<»m harn
kände sig mäktigt gripen af gudstjänstens högtidlighet
Musiken i kyrkan ooh de högtidliga ceremonierna gjorde
"tt gripande intryck på henno. och när orgelns toner
brusade, kände hon sig liksom upplyftad till högre
regioner:

,,Det var min brinnande önskan att bli nunna",
yttrade hon, ,,och jag har senare i tiden varit i begrepp
att taga slöjan. Det, iörvånar mig egentligen, att jag
icke har blifvit nunna, enär jag åstundade ilet i så hög
grad och enär mina önskningar pläga uppfyllas förr
öller senare. När man berättade för rriig. att jag hade
en vacker stämma samt rufciterade vers väl. förestälde
jag mig stående på predikstolen, deklamerande för en
mängd människor, hvilka hänfördes af mina ord. Det
är blott ott enda st^eg från ön sådan sinnesstämning till
at| spela tragedi på en stor teater. Jag kan men
säkerhet påstå, att, jag företog detta steg utan rådslag
med någon."

Ljuxfcnom&nct pä Mar*, hvilket astronomerna anse
hero af solstrålarnas reflex från molnmassor, för tanken
till det „röda skenet", som för några år sedan syntes
öfver så godt sora bela jorden och hvilket anses hafva
härrört från det af hrakatao-eruptionen utslungade
stoftet Antingen detta sken uppstod genom reflex från
stoft-partiklarna eller genom ljusets brytning genom
desamma, så måste det i hvarje fall hafva vant synligt,
äfven utåt från jorden. Astronomerna på Mars mätte
haiva funderat, rätt ordentligt hvad detta, bela eller
större delen af deras ojranne jorden omslutande röda
sken liade att betyda, då de genom siuà teleskopor
bekikade vår planet. Kanske förestälde de sig, att jorden
stpd i brand, eller att vi ändtligen hittat på något sätt
aty signalera till dem, i synnerhet som fenomenet
upprepades under några år eller hvarandra. Om nu de ej
hai va rätt, som tro ljusfenomenen på Mars vara reflexer
trän mola. så kan man ined litet god vilja och mycken
län tis i antaga, att. de äro Marsmänniskornas försök att
svara på de jordsigualer, de trott sig jfinna i det „röda
skenet."

Pliujtiftui äro mitthtlrarc och man bör hålla sitt hem
fritt från dem. Men huru skall detta eke? Holt enkelt
genom att svälta ut dem.

Flugorna, likasom andra varelser, behöfva föda.
Do lilnära sig i hus ej blott, af mat., spott och annat,
som spilles på bord och golf eller får ligga framme
obe-täkt., utan. de Unna sin förnämsta näring i svampsporer
och bakterier, som finnas i luften, i dammet ocli i
ofvan nämda förruLtuande ämnen. Därför trifvas flugorna
ej i obebodda, snygga rum, utan dö inom kort i fall de
ej kunna flyga nt. Därför ser man dem i sådana rum
döda vid fönstren.

Mod kännedom härom är förekomst .of flugor
-särskildt då de finnas massvis och trifvas — alltid ott
säkert, tecken j^å osnygghet oeh bristande ventilation —
ooh fhiQpuppci’ i ott hus är följaktligen ett tecken på, att
renlighetsförhållandena i huset ej äro de bästa.

Med ott ord: det euila ur hi/ffieniak synpuukt
värksamma medlet att. fördrifva flugor är att hålla rmt,
hvarmed sålunda ett i dubbelt mått hygieniskt resultat

Pà resa. Modern : Men hvarför kan du då inte
hålla dina blickar från den där löjnanten?

Dottern: Han har ju ön stjärna på kragen
och då| vi köpte Bädeeker sade du, att vi måste vara
mycket uppmärksamma på alt, som hade Bfjärna vid sig

Malplacerad! T en spårvagn sitter ett något
äldre fruntimmer, då en ännu äldre dam stiger in i don
alldeles fullsatta vagnen. Den förra stiger artigt upp och
erbjuder sin sittplats åt- den senast inkomna gamla
nåden. Denna svarar dock (Ijopt indignomd:

- Åh, var ni så god ooh sitt kvar! I jämförelse
med er är jag dock alltid litet tör ung.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free