- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
287

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 36

TIDEN.

287

COLABAS ROS.

För „Tiden".
af

A i—a.

De båda gentlemännen vom iförda IHtta flunclljnckor oeh spände hurtigt
-fast sHIjorna pil sina långa damasker af hvitt linnetyg, hvarpå do trykte på
hufvudet runda halmhattar af ofantliga dimensioner. Det gälde en jaktfärd i
sumptrakterna på andra sidan Colalm, sora sträkte sig långsåt Malabarkusten.
Här vimlade det af beckasiner, vildänder, flamingos och all sorts villebråd, som
kunde locka jägare till ströftåg hit. Efter att ha utrustat sig med
munförrå-der för bela dagen gaf kaptenen signalen; palaiikiuhärame sprungo Iraiu,
herrarne intogo Bina platser och lyftes i vädret på starka axlar och så bar det af
i språngmarsch.

Ehuru natten var långt framskriden låg Kitty klarvaken. Hon
lyssnade till harrarnes affärd med spänd uppmärksamhet, kände tusen planer
spira opp och dansa om i siu lilla hjärua och trädde slutligen tolfior på
fötterna ntan att ännu ha klart för sig hvad hon skulle göra. — Meu beslutet
lät icke länge vänta på sig. Gungande deu guldbroderade toffeln på sin
fot-spets gjorde hon en hastig sväng med benet och slungade sin lilla
sammets-projektil i pannan på den sofvande Femy, som låg utsträkt raklång på mattan
i ljnfligu drömmar.

— Hvad i Herrans namn går åt dig, lilla Kitty! utbrast gumman
hoppande npp som en gnmmibåll och gnuggande ögonen.

— Fort. opp Femy! spring ut oeh ställ min palankiu i ordning. Eopa
bärarne! Vi ge oss af nu strax, du och jag.

— Midt i natten? Men hvart och hvarför? Du mildel

— Jag vill följa min far på jakten! — Sosà skynda un bara! Flinkt.,
min snälla Femy! Men se då ej så förbluffad ut! Jag liar ju Mit ined pappa
många gånger förr. Var snabb i vändningarne blott, annars hinna vi ej fast jägarne.

— Men kapten skall gräla.....dessutom är han ej onsam.

— Just för att en främling är med honom skall hau ej gräla på oss
inlör den andre. Fram med palankinen nu! Under det Femy ined knot och
tvekan utförde sin tillbedda lilla härskarinnas uppdrag satte sig denna på
trappan, som från salongen ledde ner i trädgården. Otålig att komma åstad
små-gnolade den unga flickan en indisk canzonetta och ritade med sin lilla fotspets
fignrer i sanden, som nedanför, på planen framför trappan, bestod af
sönderma-Itidc snäckor i granna färger med pärlemorskiftningar. Plötsligt framstod nr
det, täta bnskhvalfvet kring villan en mörk skepnad, som stälde sig inför Kitty
ooh fixerade henne.

- Hvem är du? Hvad gör dn här? utropade med ett lätt skri af
förskräckelse deA durrando Kitty och rykte sig med fasa från den halfnakua gamla
häxan med svartbrnnt, skrynkligt skinn på sina magra kuutor och några atripiga
grå hårtestar på hjässan, som stod henne nära och glodde som en ui.

— Jag är hungrig! sade uied hes röst den gamla. Gif mig några
näl-var dadlar eller ris att fylla min toma kräfva (hiudutiggarus vanliga uttryck,
när hau begär almosa.)

— Jag har inte här uågot att ge dig, gå bort, gå bortl skrek Kitty
med händerna värjande sträkta framför sig ... — Femy! Femy! Hvar är
du? — Kom och för henne bort irån min närhet, deu här rysliga varelsen 1 —
Kitty kastade småmynt åt henne.

Vid sin unga härskarinnas rop störtade Femy till stället och
palaukinbä-rarne följde henne i spåren. När i det klara stjärneljnset tiggerskaus
spök-lika hamn uppenbarade sig fiir folket som skyndat till stället, blef den
trogna atutuau stående stel af förskräckelse vid sin unga frökeus sida.

’ — Det Är en djådougftr! (trollpacka, som i Bengalen tros kunna
frambesvärja olyokor), utropade Femy darrande. Lilla Kitty, akta dig! ser du hou
skakar Bina vilda hårtestar utåt alIGn, där vi skola färdas. Från hvartenda al
de grå stråna uppväxer eu ryslig drake liknande henne själf . . . Om vi ge
oss in t denna trollring händer oss någon olycka! Stanna hemma, lilla Kitty,
stanna hemma! Vi skola kas|a åt henne litet dadlar och risgryn så beger hou
sig härifrån och så hrännu vi rökelse lör att rena luften.

— Tokerier, Femy I barnsligt skrock I Hvad kau den där utsvultna häxan
göra åt oss I . . , Tiden förgår och ett längre dröjsmål skall göra, att båten
som väntat på min far redun spänt upp alla seglen och flytt itr&n oss. —

Och vänd till palankinbärarue hefalde Kitty: „djaldi, djaldi"! (fort, lurt!)
hvarpå tåget satte sig i rörelse nnder språngmarsch. Gungande bekvämt i
bärstolen på sina svarta tjänares axlar oob med gamla Femy stående på
fotsteget nnder ideligt viltande med eu bred solfjäder för att afhålla ulla surrande
iusektevärmar från sin unga härskarinna framskred Kitty långs samma allée,
där häxan nyss försvunnit, - men intet spår uf henne syntes mer. Tåget
Inträngde i ett sorts hvalf af un ofantlig omkrets, sotu bildades genom den
flkuSart med kolossala stammar, hvars grenar böjas mot jorden, taga rötter, som
öfveralt klamra sig tast. trängn in i marken och uppväxa till nya trän.
Under ett sådant soltak kan man gå i skuggan länge och väl nästnn med tara
att förvilla sig i denna gröna labyrint. Femys ögon späjade runda af fasa i
alla dess vinklar och vrår, under det hon gjorde korstecken öfver sin kära
Kittys dyrbara hnfvud. Hon längtade uf. ur denna förhäxade krets, skyndade
ifrigare än Kitty på bärarnes steg och kände en viss lättnad, när månen fritt
kastade sitt sken öfver tåget, sedan det utträdt ur rotundan af fikus. I denna
belysning, — lik bländhvitt elektriskt ljus, men vida mer förtrollande ännn, —
som utstrålar från Orientens natthimmel när fullmånen går upp låg Kitty i sin
palankin drömmande ocli följde med ögonen de fantastiska skuggor, som rörde
sig öfveralt. Några stora flädermöss flaxade med de breda sammetslika vingarne
ljudlöBt kring träden och klippornas hålor; nattens fläktar sjöngo vemodigt
dämpade toner mellan kokospalmernas blad af mer äu en meters längd och dessa
milda fläktar satte de skyhöga kronorna i en rörelse, som hade underbart tycke
af människoarmars mjuka svängningar. Kitty ryste till. Det, låg någonting
spöklikt i alt detta. Och likväl! Hela natnren frambringade ju blott
melodi-Bka ljud, ehuru gamla Femys uppskrämda sinne hörde där idel olycksprofetior!
Kitty däremot var en äkta Evas dotter ocli snart hörde hon nyfiket, ej så
myk-ket på vind och vågors sång, som icke mer på sångeu i hennes inro. Den
klingude från en värld, lika obekant som skön, dit hennes sextouåriga fantasi
visade lienne vägen. När hon närmade sig kusten, därifrån hennes fars båt
skulle lägga ut, syntes redan de båda jägarne färdiga att stiga ombord,
uppfriskade efter slutad frukost. Alt var i ordning för jakten; ekipaget bestod af
barbenta malabarer, som för att göra sig bevågua gudarne de dyrkade hade
hängt små blomsterkransar mellan de spända seglen, sjäUva väntaude nnder
entonig sång at cn indisk melodi.

— Lyfta ankaret! kommenderade redan kapten Makinsun, när hau
plötsligt hörde ett. rop, som höll honom orörlig. Han satte hunden lör ögonen och
såg utåt .... — ganska riktigt! Det var Femys röst och där kom hon själf
springande med audun ur halsen. 1 hemlighet förföljd ui den gråbåriga häxans
skepnad såg den beskedliga gumman sin och sin unga frökens enda räddning
uti att uppnå kaptenen och ställa sig uuder lians beskydd. Hou spraug således
alt hvad hennes bon förmådde framom palankinen för att ej komma för sent
till båtstället.

— Och här kommer också Kitty.....här är hennes palaukin! pu-

stade nirman uppgifven af strapatsen.

Kapten Uakinsou stod med ett språng invid bärstiden, därifrån Kitty
hoppade ned i sin pittoreska dräkt,: vida snöhvita sidenbyxor à la tnrqtte, en
rubinröd sammetsjacka med guldbroderier, en brokig fcltarpe lindad otn höfterna
och en bredskyggig halmhatt, under hvilken vinden lekte med hennes mörka
bårlockar.

— Du här, Kitty! ntropade hennes far och lyfto ner henne som en
fjäder pä marken. Vill du vara med om jakten, du?

— Det vill jag, pappa! Efter ilu inte vill föra mig till Europa, så låter
du mig väl åtminstone få följa dig på dina lustfärder vid våra knBtcr.....

— Men jag är ej cnsatu.....

— NI gör mig väl deu Srun att presentera mig för er dotter, kapten! —
iulöll nn kaptenens jaktkamrat, den unga främlingen, som Kitty ännu ej talat
ett ord med.

— Sir Edward Brown! sade kaptenen och förde deu unge engelsmanneu
fram till sin dotter. Därpå tog han henue under armen och steg uied lieune
i båten. Sir Edward följde efter icke utan en viss förvåning att so nppträda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free