Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o. 28
tjäna växten till att borra nöten in i jorden, att
plantera den. Men man kan också begagna lrnkteu
till väderleksBpåman. Det går så till, att man
sticker in nötens spetsiga iluda i midten af ett
kort och b|inger kortet på vilggen. Man observerar
sprötets ställning vid olika väderlek och antecknar
pi motsvarande ställen på kortet vildrets
beskaffenhet de närmaste timmarna därefter. Instrumentet
är nil färdigt ocli visar troget annalkande regn och
torka.
* *
*
Huru man skall hindra lampvekar att röka?
Man doppar dem i stark ättika och liter dem sedan
fullkomligt torka, innan man använder dem. Efter
en sidan behandling äro de ej allenast rökfria, ntan
brinna dessntom med klarare liga än vanligt. Så
påstås det åtminstone, och ett, lörsök skadar jn icke.
T
En romanhjältes urbild.
Ilen vürklige chevalier de Maison-Rouge,
%
Den 23 februari 1845 annonserade tidningen
Democratie pacifiqne en ny roman af Alexandre
Dumas, hvilken snart sknlle utkomma. Den hette
vClic-rnlier re Bongevüle, ejtisode de 93u. Dagen därefter
erhöll Dnmas ett bref från en markis de Rougeville,
hvari ban, pi ett mycket artigt sätt, framstälde en
förfrigan om, hvilken roll hans fader skulle spela i
romanen. Dnmas svarade genast: „Jag viste icke,
att det. ännu lefde någon, som hade den hedern att
heta markis de Rougeville. Ehtirn min roman
innehåller endast lör er herr far hedrande saker, har den
från och med denna dag upphört att kallas chevalier de
Rougeville för att i stället hota Chevalier de
Maiwn-Roxøe".
Några dagar därefter kom ett nytt bref från
markis de Rougeville: „Min herre, kalla eder roman
hvad ni vill. Jag är den siste af min ätt, och om
en timme skjuter jag mig för pannan".
Det, var ingen mystifikation; markis dc
Rougeville hade i själfva värket dödat sig med ett
pistolskott på grnnd af en kärlekssorg. Ehuru romanen
ännn icke kommit nt, behöll den icke desto mindre
sin andra titel: „Chevalier de Maison-Rouge".
Hjälten i denna roman är en riddare ntan
fruktan och tadel. Alla haus tankar, alla hans
bemödanden hafva blott ett enda mål: att rädda drottning
Marie Antoinette, som han älskar med en hemlig,
brinnande och vördnadsfull kärlek. Han intränger i
hennes fängelse under allehanda förklädnader, blir
anklagad, men lyckas undgå gendarmenie, som komma
för att arrestera honom. Fyra gånger är ban på
väg att förhjälpa drottningen att rymma ur
Tempeltornet eller från Conciergeriet. Lika mänga gånger
misslyckas hans försök. Slutligen, den 18 oktober,
år alt hopp ute. Då Marie Antoinette vandrar
uppför trappstegen till guillotitien och hennes hufvud
faller för bilan, stöter chevalier de Maison-Rouge
under själfva schavotten, dit hnn praktiserat sig, eu
dolk i sitt hjärta.
* *
*
Efter detta porträtt, som Alexandre Dumas pi
ett utomordentligt sätt förskönat och idealiserat,
låtom oss betrakta modellen. Vi finna denna modell
noga beskrifven i eu hos Perrin i Paris utkummen
bok: ,,Le vrai chevalier de Maison Rolige, d’apri!S des
documents inàlüs", af G. Leuötre.
Denna person, soin icke hette Maison Konge, hette
icke häller Rougeville. Sou af en rik landtbrukare
i Artois, hette hau helt enkelt
Alexuudre-Douiiuiiiuc-Josepli Gousse. Rougeville var namnet på en kvarn,
hvilken var belägen pi hans fädernegård. När den
unge mannen utnämde sig själf till chevalier de
Rougeville, vet man icke. Hor Rougeville började sin
bana, vet. inau icke säkert, men det synes, som om
ban 1788 skulle varit unstäld soin furir vid grefvens
af Provence stall. I början af 1791 blandade han
sig, vare sig af hängifvenhet för den knngliga
familjen eller lör att Ii tillfälle att spela adelsmnn. bland
dessa frivilliga liftrupper, hvilka parisarne kallade
»riddarne af dolken".
Desse riddare satte i gång åtskilliga komplotter.
Än ville de massakrera alla nat.inualgnrdister i
Tuilerierna, än spränga Jakobinerklubben i luften. En
annan gång konspirerade de fiir att föra konungen
till Rouen, där det pi förhand sammankallade
normandiska parlamentet skulle besluta nationalförsamlingens
npplösande. Sannolikt deltog Rongeville i dessa
komplotter. En af hans planer omfattade icke mindre
än att spränga nationalförsamlingen i lu|ten.
Den 20 juni stod Rongeville vid konungens och
danfins sida nnder dc upproriskes defilering. Den 10
angusti befann ban sig på Champs Elysées med en
liten trupp schweizare och nigra adelsmän tör att
betäcka konungens återtåg, hvilken han rådt att
begifva sig till Courbevoie i stället för att i
nationalförsamlingen söka en vansklig tillflyktsort. Han
anfölls uf marseillarne, tuen banade sig med sabeln i
hand väg därilrån.
Under tiden hade Rongeville äfven andra
äfventyr af mindre politisk art. En af lians älskarinnor,
en enka, Louise Lucouture, hvilken han plundrat på
ulla hennes besparingar och därefter öfvergifvit, var
till och med anledning till att ban häktades som
konspiratör. En dylik var hau ock i ordets fulla
bemärkelse, t.y kärleken hindrade honom ej att deltaga i
sammansvärjningar. Rougeville deltog både i baron
de Baz’ komplott, hvilken hade till mål att bortföra
Ludvig XVI under färden från Temple till
revolutions-platsen och i Jarjayes, Toulans och Lepitres plan att
förhjälpa Marie Antoinette och hennes två barn att
rymma. Emellertid hade enkan Lacouture begifvit sig
på spuning efter sin otrogne älskare och fann hunom
fjättrad af eu annan Circe, en Sophie Dutilleul. Den
senare försvarade energiskt sin eröfring, och enkan
Lacouture tog hämd genom att anmäla sin älskare
inför inunicipalridet såsom konspiratör ocli deltagare
i den ofvuu omnämda striden å Champs Elysées den
10 augusti. Hon skref till och med ett bref till
honom med en ntanskrift, som kunnat vara tillräcklig
för att få honom guillotinerad tio gånger. Han
kallades där bland annat »riddaren af dolken, hvilken
af Monsieur fått i nppdrug att göra kontrarevolution
i Frankrike".
Den 3 juni arresterades ban jämte siu
älskarinna. Deu senare lössläptes under förhöret, men
Rougeville insattes i längelse, där ban dock endast
stannade åtta dagar. Under siu inspärrning hade ban
funnit medel att förskaffa sig flere vittnesintyg, som
bevisade, att medborgaren Eougeville var ön
förträfflig patriot.
n.
ICnapt liade ban sluppit ut ur fängelset, förrän
den äfventyrlige riddaren återigen började koiispirera.
Berättelsen om denna sammansvärjning är pi en ging
en historisk episod och en kulturbild och kan därtör
förtjäna att ntförligt omtalas.
Det fans på den tiden i London en dum, Atkins,
hvilken hade egnat hela sin tillvara åt den knngliga
familjens räddning. I förbund med flere rojalister,
såsom Frotté, Peltier, La Tremoille och andra,
skik-kade hon ofta penningar till Paris för att förvärfva
anhängare för sina planer. Frågan gälde att
förhjälpa Ludvig XVII, madame Royale och madame
Elisabeth att rymma från Temple och drottning Marie
Antoinette från Conciergeriet. Två f. d. lifgardister
och en annan individ (enligt Lenötre var denne
Rougeville) voro om ieke hufvudmän åtminstone viktige
befrämjare af sammansvärjningen. Till
medbrottslin-gar hade dc fein eller sex hundra personer, nästaii
alla tagna bland det lägre folket, hvilket bodde I
trakten af Conciergeriet: perukmakare, pastejbugare,
murare, slaktare, skoputsare. Fyra bland deiu
anklagades sedermera och guillotinerades på
Revolutiousplut-seu. De snmmansvuruas plan bestod i att utanför
fängelset framkalla ett al dessa vid denna tid
vanliga gatuuppträden och passa på att under tiden
anfalla och oskadliggöra vakterna vid Conciergeriet,
Men mellan vaktposten och drottningens cell fanB det
tre dörrar och i själfva cellen, som var stängd med
tredubbla riglar, stodo två gendarmer och bevakade
den förnäma tingen. Innan de sammansvurne
hunnit sli in de tre dörrarne och fitt sönder dörren tQl
fängelsecellen, skulle man hunnit iterfå besinningen,
hunnit slå alarm och samla 3,000 bajonetter
omkring Conciergeriet. Det var sålunda nödvändigt, utt
drottningen själf blef underrättad och att de män,
som bevakade henne, vunnus tör saken.
Hvilket medel fans väl att intränga till Marié
Antoinette? En oförmodad omständighet, hvaraf
Rongeville förstod att skickligt draga nytta, tillät honom
att utföra denna sak, som syntes omöjlig.
Öfverdirektör för fängelserna var vid denua tid
en medlem al municipalrådet vid namn Michonis.
Han var till sitt borgerliga vrke konditor.
Rougeville erfor, att. denne Michonis hade till vän och
kamrat i sina nöjen en viss Pierre Fontaine, en
trävaruhandlare, som dragit sig tillbaka frin aflärerna och
var ifrig flickjägare. Sophie Dutilleul, Rongevilles
mätress. kände Pierre Fontaine. Den 15 nngnsti
förde lion Rongeville till middag hos Fontaine. Bland
de andra gästerna befunno sig tre deputerade från
konventet och naturligtvis äfven Michonis. Enligt
Lenotre började Rougeville midt under måltiden ett
samtal om Marié Antoinette, och följande dialog
uppstod mellan honom ocli direktören öfver fängelserna,
en öfver sin befattniug mycket inbilsk person.
— Det bör vara ett mycket egendomligt
skådespel för en filosof sådan som ni att se Irumför er
en drottning, till denna grad förnedrad.
— Om ni vill se det samma, medborgare, är
ilet ett nöje, som jag skulle vara lycklig att få
erbjuda er.
— Men jag fraktar att kompromettera er.
— Kompromettera mig! Är jag inte den, som
befaller? Ni har endast att säga ett ord.
— Jag säger inte nej. Jag skall tänka’på
saken vid tillfälle.
Två dagar efter denna middag bjöd Rougeville
i sin tur Fontaine på middag i sin bostad vid gatan
Vangirad tillsamman med Sophie Dutilleul och två
andra vackra flickor, en linnesömmerska vid uamn
Laurence Dnguillot och en 17-irig arbeterska,
Adelaide Provot. För att icke blifva någonting skyldig
inbjöd Fontaine ännn en gång Rougeville, hvilken
så-lnnda åter befann sig tillsamman med Michonis.
Denne sist nämde upprepade nu sitt förslag, och
Rongeville, som först hade svarat undvikaude endast för
att icke uppväcka misstankar, slutade med att
antaga. Men man kan också tänka, att, långt ifrån
att låta narra sig af chevaliern, Michonis vunnits
genom klingande skäl samt i någon mån var
lians medbrottsling. Hur härmed än må förhålla sig,
kom i alla händelser Rougeville den 28 augusti till
Michonis för att åtfölja denne till Conciergeriet.
De inträdde i Marié Antoinettes cell.
Drottningen, som var mycket åldrad och infallen och livars
bår blifvit hvitt, stod på golfvet. I fönstersmygen
satt medborgurinnan Harel, hvilken man gifvit heune
som kammarjungfru, meu i värkligheten som spion,
och stickade strumpor. Till hälften dolda bakom en
skärm, sutto de tvä gendarmerne Gilbert och Defraisnes
och spelade kort, Marié Antoinette kände igen
chevaliern. Hon darrade, och en liflig roduad purprade
hennes bleka ansikte. Men hon behöll kontenansen.
Rougeville, hvilken otvifvelaktigt var icke mindre
upprörd, gjorde ett steg mot henne, och med en hastig
gest bäntydande på deu näjliku, som ban bar i
knapphålet, lösgjorde hau den och kastade deu bakom
kakelugnen. Därpå befarande, att hon icke iörstitt
houom, sade ban till henne med låg röst, |inder det
att Miclionis för formens skull stälde uigra frågor
till medborgarinnan Harel: „Tag upp näjlikan, som
ligger på golfvet". Då de två besökande synteB
färdiga att aflägsna sig, sade drottningen högt: „Jug
säger eder sålunda ett farväl för evigt." Michonis
tog dessa ord it sig eller låtsade göra det samt
svarade: „Icke alls; om jag ock icke skulle vara
fäu-gelsedirektör, si, i egenskap af municipalofflcer, skall
jag ha rättighet att besöka er, så länge ui finner det
behagligt."
Under det att en fångknekt stängde dörren,
upptog drottningen uäjlikau. Den innehöll följande
biljett: r Min beskyddarinna, jag skall aldrig glömma
er. Jag skall alltid söka efter medel att kunna visa
er min ifver. Om ni har behof al tre eller lyra
hundra louisdorer för dem, som omgifva er, skall jag
föra dem till er om fredag." Det var för den
olyok-liga kvinnan, hvilken plötsligen återkallades till
hoppet, till lifvet, likasom en solstråle, hvilken upplyste
den mörka fängelsecellen. Utan att förlora en minut
ville hou sätta i värkställighet den plan, som
ingifvit,s henne och hvilken, såsom hon genast begrep,
bestod i att muta väktarne. Sedan hon sönderrlfvit
RougeviUeB biljett i omärkliga bitar, tecknade hon
inedels kuappnilsstyng eu annan sådan på ett stycke
papper. Därpå bud hon hustru Harel att gå efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0298.html
