Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Universitetet, och staten.
Universitetet är icke alls uågon statsinstitution.
Det underhålles ej med allmänna medel och de flesta
at universitetets tjänstemän oeli lärare tillsättas al
universitetet, själft. Universitetet regeras al 1)
Coii-vocalim, bestående al alla 11. A. och doktorer, som
graderat vid universitetet antingen de lämnat
universitetet eller äro där vistande, 2) Cnntfregation,
bestående al i Oxford residerande medlemmar af
convoca-tiun, och 3) the Heldomndal Council, bestående af
vissa tjänstemän och 18 medlemmar valda af
con-gregation. Det sist, nämda rådet har ensamt rätt att,
väcka förslag, congregation kan antaga, ändra eller
förkasta dessa förslag, men convocation kan endast
förkasta eller antaga förslagen. Genom denna
anordning äro de konservativa intressena väl bevarade.
En stor del af universitetets medlemmar, som till
antalet öfverstiger 12,000, ntgöres af präster och
andre, som för länge sedan lämnat universitetet.
Vid ett par tillfällen under detta århundrade
har staten ansett sig böra ingripa och skickat
U>ii-versity Commissionera till Ox lord för alt åstadkomma
nödiga rclonner. Genom regeringen* ingripande 1850
minskades det. förut dominerande klerikala inflytandet
i Oxford. Förut var stadgadt, att iunehatvurue al
en bel mängd befattningår vid universitetet skulle
vara prästvigda. Detta stadgande upphäfdes. En
mängd stipendier och lellow-ships blefvo frigjorda
från restriktioner och villkor angående innehafvarens
födelseplats och framsatta till fri täflan.
Universitetets styrelse gjordes mera representativ. Genom en
ny kunglig kommission af 1877 upphäfdes
bestämmelsen oin, att kollegiernas föreståndare skulle vara
präster. Kollegiernas fellows, i de tlestu fall lärare
vid kollegierna, fingo tillåtelse att gilla sig och
behöfde ej längre lefva i ett uödtvuiiget, celibat.
Bestämmelsen, att M. A. graden endast, finge utdelas
till medlammar af engelska kyrkan, upphäfdes.
Genom Gluilstones inivcrsities’ Test Act hade några
år lörut inträde till universitetet lämnats öppet för
andra än dem, som godkände engelska kyrkans lära.
Disciplinen vid universitetet
är förvånande sträng. Sedan århundraden tillbaka
klämtar Oreat Toi>\ i (’brist Church hvarje afton kl.
9,5 101 slag och kl. 9,10 slängas alla kollegiers
portar. Utan särskild tillåtelse får eu student ej
vara ute efter denna tid. De som hyra nt rum åt
stmlenter äro skyldiga att stänga sina portar kl. 10
och anmäla student, som är ute efter denna tid. En
student får på ingu villkor hafva portnyckel. En
student, som är borta någon natt, ådrager sig strängt
straff. Studenterna få vidare ej besöka källare ocb
krogar, ej röka på gatorna, ej spela oin penningar.
Studenterna äro ålagda att vara iförda akademisk
drägt ni(Uoties in puhlicum prodeunt*. Universitetet
har sin egen domstol, som icke blott kan döma till
plikt iitau ock till fängelse.
Studentlifvet
är emellertid mycket gladt, försäkrar man, oe.li
mången engelsman ser tillbaka på de år, han tillbragt
vid universitetet, såsom de lyckligaste i sin lefnad.
Sport af alla slag, hållspel, kapprodd ni. m. drifves
med synnerlig energi och uppmuntras af
auktoriteterna. Det Bociala lifvet främjas genom klubbar ocb
allehanda föreningar. Oxford är en af du skönaste
städerna i England med en mäugd byggnadsvärk af
utomordentligt intresse. Där tinnes eu synnerligt rik
profkarta på hvad den engelska byggnadskonsten
frambragt sedan inånga århundraden tillbaka. Det är
mycket som tilltalar sköuheissiuuet, och platsens
intensiva historiska atmosfär bar ett väckande och
lifvande inflytande. Ofveralt träda minnen fram af
persouligheter, som kämpat och lidit och vunnit och
väl fylt sitt värt under den tidsålder de lefvut och
då framträder oemotståndligt den frågan: bur fylla
vi vit? uppgift? Oxford-ungdomen tager ett lifligt
intresse i dagens brinnande frågor och parlamentet
rekryteras ofta därifrån.
O, trefalt lycklig den ungdom,
Som föddes för stora värf,
Då tankar ligga i luften,
Och tiden är stark och djärf.
TIDEN
Bländad.
För .Tidena at Alvar Sten.
Vacker var hon inte, det hade ingen mänska
knnnat påstå. Tvärtom måste man kalla henne ful,
om man granskade hvarje drag särskildt. Men det
låg något så |riakt och strålande och pikant i hennes
utseende, att ingen kom att göra sig reda för hvad
där brast i skönhet.
Af stadens damer var hon alt annat än oratykt
och dissekerades obarmhärtigt på bjudningar och
syföreningar. Delvis var väl orsaken den, att herrarna
blefvo som elektriserade, då de sågo en skymt al
henne inne eller ute. Men för öfrigt passade hon
inte alls i den lilla småstaden med dess konservativa
åskådningssätt. Man fann henne alldeles lör fri och
obesvärad i sitt sätt ocli inte en smula kvinnlig. Hon
läste alt som hon bara kom öfver utan någon
ur-skilning och — hvad värre var — hon gjorde det
inte i hemlighet utan resonerade om det hou läst
med hvem som hälst. Och så företog hon ensam
långa promenader i hvilket) väder suin hälst och skötte
ensam en segelbåt äfven i stark blåst. Och hou var
på alt sätt helt olik de unga damer, som voro
infödda i staden.
Babys själf brydde sig ej det ringaste om hvad
man menade och sade om henne. När det igen kom
fram till henne någon ny historie, som berättade om
henne, kastade lion hufvudet tillbaka med eu för
henne karaktäristisk litet, öfvennodig rörelse och
skrattade trotsigt och gäckande.
— Låt dem prata, snart slipper jag dem.
Nästa år får John ordinarie tjänst, och då gifta vi oss
och jag får lämna mitt odrägliga kontor och får
komma till en större stad och — ja bara ett år till
och så är jag iri.
John var ett barndomstycke. De hade gnabbats
och försonats och utbytt tankar ocli känslor och så
vant sig vid hvarandra, att dot inte just. blef någon
synnerlig förändring, när de en gång beslöto att bilda
bolagskap för lifvet. Det var ju så naturligt, liur
skulle de kunna komma till rätta utan hvarandra. Och
liar hon höll af honom den kära, trygga, godmodiga
John med hans guldrena trohet och hans varma hjärta.
Inte var det en sådan kärlek, som hon läst. om i
romanerna, en sådan där, som bländar och lörtär. Hon
var i allmänhet inte alls romantiskt, anlagd och Jolin
hade inte häller de ringaste anlag att spela någon
hjälteroll, Men det var så bra som det var, att huu
visst iute längtade efter något annat.
Häradshöfding Selin liade kommit och var från
morgon till kväll föremål lör de unga damernas
hemlighetsfulla och intressanta samtal. Hur elegant ban
var! Och hur han såg bra ut — så blek och
intressant. med kolsvart bår öfver den hvita pannan ocli
en så An och melankolisk och vaoker muu. Det
påstods att ban skulle vara mycket begåfvad och det
kunde man ju för resten se redan på hans blick.
Och i månget flickhjärta växte en blyg förhoppning
att få vara den första han skulle, låta presentera sig
för eller dou första ban skulle dansa mcil pä det
stund,unle lotteriet.
Men Babys var oppnsitionel som vanligt. Hon
gaf inte mycket för sådana hutvudstadssprättar. sade
hon ined sin vältaliga axelryckning. Naturligtvis
inbilla de sig vara oemotståndliga, när de komma till
en aflägsen liten småstad, hvars euila lejon de äro
vissa om att bli. Kan ni inte ren i hans uppsyn
läsa det där jag kom, såg, segrade, boiii jag ulskyr.
Alt detta bilde hou npprepnt så många gånger
för den som bara ville höra på, att det naturligtvis
inom kort nådde föremålets egna iiron.
Hvuil ban menade därom viste ingen, Han log
bara ett litet gäckande leende, när det blef 1’råga om
Babys Hagman.
Det i veckor och månader omtalade lotteriet
var inne. Häradshöfding Selin hade ej en aning om.
huru måugu par intresserade ögon, som afvaktade
lians entré i rådhussalen och huru mången sviken
förhoppning, som gaf sig lilit i en suck eller ett
ironiskt utrop, då ban lät borgmästaren presentera sig
för fröken Hagman.
— Fröken har ju bara en kort tiil varit
små-studsbu, sade han med en hustig blick på hennes
_____N:0 33
friska, rödkindade ansikte. Detta var således hon,
som iält om honom alla de där mindre smickrande,
yttrandena.
— Ja och jag har ännn inte hnnnit. vänja mig
vid förhållandena, svarade hou och såg honom
obesvärad!. rakt in i ögonen. För en del går det ju
fortare Än för andra. Men alla få inte häller pröfva
på ett lika vänligt, emottagande.
— Åh — bevars! Nog lär kritiken vara på
sin vakt. gent emot hvarje nykomling.
Babys bet sig 1 läppen. Han sade det så
menande, naturligtvis hade hennes yttranden blifvit
framförda Ull honom.
— Skapelsens herrar måtte väl kunna sätta sig
öfver, om det finnes någon som är för stolt för att
strö blommor på dera3 väg; de veta ju att de ändå
p& det stora hela kunna draga in som segerherrar,
svarade hon gäckande, med en blick på de unga
damerna, som stodo i klungor och pratade och
observerade. Det smått retade henne, att hon sknlle vara
ilen första han talade med, det skulle naturligtvis
igeu ge stoff till åtskilliga historier. Men åtminstone
ville lion visa dem, att hon inte böjde sig i ödmjuk
beundran. Hon tykte sig ha sagt honom i ganska
tydliga oril: Tack, inte för mig! Bjnd åt de andra
damerna.
Men ban löratod inte eller låtsade ej förstå.
Han had i stÄllet om tillåtelse att lå dansa med henne
första trnneaisen.
Hennes nonchalanta böjning på hufvudet tykte»
säga: För mig är det just detsamma oin jag dansar
med er eller med hvem som hälst annan eller om jag
inte lår dansa alls.
Så skildes ile åt, ty lottförsäljningen hade
redan börjat. Han stod en stund och betraktade
hennes smärta figur ocli det vackert bildade hufvudet med
miirkt, tjokt hår, som i en lång fläta hängde neil
längs ryggen. Det var tydligen alt för rikt för att
bon hade kunnat få det ordentligt uppsatt och
dessutom var hon sä ung ännu, att ett dylikt sätt att
härå håret, inte röreföll alt för barnsligt.
Och medan han såg på henne, smög sig åter
ett menande leende öfver hans läppar.
Klockan var ’/a 9 °°h Babys var på väg till
kontoret.
Men innan hon vek in pu kontorsgatan gick
hon först ett par slag raskt och hurtigt fram och
tillbaka längs parkgatan. Hennes sedvanliga
morgonpromenad hade blifvit försummad ocli därför ville hon
nu i någon mån taga skadan igen.
Inte blef hon just öfverraskad, när hon såg
häradshöfding Selin vika af från en tvärgata och med
snabba steg komma henne tül mötes. Det var
numera så vanligt att de sammanträffade och det
berodde icke alltid på en tillfällighet.
Men ändå rykte hou till utan att ens själf
märka det.
— God morgon, fröken! Ni ser inte just glail
nt i dag.
— Nej då. Jag försof mig, så att jag inte
ulls hunnit, promenera förrän jag måste till det eviga
kontoret. Och uitr man en gång skalfat sig vanor,
så är man inte på godt humör, uär de bli rubbade.
— Ni talar ju som eu gammal ungkarl, siule
han och såg leende ned pä henne. Han var ituilå
betydligt längre än hon.
— Hvarför iute lika gärna soin en gammal
fröken V Det skulle jag ju bli inom kort, om inte Jolin
ni vet ju, min John där borta — skulle vara.
Men ban vill iute, att jag skall bli eu gammal
fröken. Eltcr ett år lår ban ordinarie plats och då lår
jug säga ett evigt tarväl ät den här pinoorten.
Hou talade gladt och förhoppningsfullt, så gladt,
att häradshöfding Selins ansikte mörknade.
— Ni talar med sådan förtjusning om att komma
härifrån. Kommer inte en enda tanke att f& en
skugga uf saknadens vemod? Har ni inte ett enda
varmt ocb vackert minne att taga med er käriirån.
Då kommer ni att lämna den här orten bra fattig,
fröken Hagman, fattigare än jag i någon händelse
tror att man behöfde draga bort, om man bara velat
taga emot det Bom erbjudits eu.
Hou såg npp pä honom med en skygg och
frågande blick. Och ban fortfor:
— Ja, ty alltid får man något, om man blott
vill taga emot. Man behöfver ju inte göra saker
och förhållanden till större än de äro, mau behöfver
iute förvandla alt till handgriplig värklighet, men
man är fullt berättigad att taga emot det miui får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
