- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
303

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 38

303

ritan att. allt,id nndra, livad det, sedan månde bli
där-ntaf; det är vår plikt till och med, vår plikt mot
oas själfva att bryta de blommor vi möta på vår
mö-dofitlla väg här i lifvet Och inanda» deras iloTt. Hvad
mer om de vissna snart. Då ha vi ju ändå
minnet kvar.

Han tystnade och vände sig till hUlten ifrån
henne; han låtsade blinka ut. (ifver de vida snöfält,
som öppnade sig framför dem där gatan tog slut.

Babys bröt i förbifarten af en lång ispigg, som
bildat sig på en takränna, och bröt den sedan i små,
små stycken, ntan att. säga ett, ord.

Mången vandrare vände sig om för att se efter
dem, där de gingo gatan framåt. De voro ott
ståtligt par - båda långa, raka och smärta, han i
olivgrön paletå af ott elegant snitt och hon i ljusgrå
jaquette med grått skinngarnityr och en liten
skinn-kantad barett i samma stil som kappan. Mon
antagligen var det inte detta, som väkte de förbigåendes
intresse. Om tvänne gingo tillsamman, hvilka voro
intresserade af dylika observationer, knnde man få
höra uttryck af innerligt deltagande för honom, don
nedrigt, bedragne där borta, som ej hade en aning om
hum trolös hon var, som ban skänkt sitt hjärta.
Om hon hälst slagit npp sin förlofning med honom!
Men hon hörde visst till det slags flickor, som alltid
vilja hålla någon i reserv, någon säker och trogen,
som under alla förhållanden blindt står till deras
förfogande.

Babys, som vanligen hade så fint öra för alt
klander, som låg i lufteu, gick som i sömnen, och
skulle blifvit ytterst häpen, om någon insinuerat
någonting om henne och häradshöfding Selin. Det var
visst för att det börjat så omärkligt detta, för
hvilket det ej fans något namn, tör att det börjat i trots
af alla hennes satiriska yttranden och all hennes
gäckande nonchalans. Hon hade så litet varit
tillsamman med småstads flickorna på senaste tider, att
inga vänliga tungor burit fram till henne, hvad man
talade om i staden. Och själf hade hon en
instinktlik motvilja att reflektera öfver detta. Det fick vara
hvad det var och det fick gå så långe det gick, hon
ägnade ej en tanke åt hvad det skulle blifva däraf
och hvad som sedan skulle följa. Hon afhöll sig
ängsligt från all öfverläggning öfver det berättigade eller

oberättigade nti det, som nn tör tiden fylde hennes
lif. Hon »filte låta det ha sin gång, hon kunde ju
inte annat. Det hade .ju öfverrumpla! henne, oaktadt
hon stod Fullt, rustad i försvarsposition. Nu kunde
hon into annat mer än sluta ögonen till och låta det
gå — så långt det gick.

De hade hunnit lram till kontoret.

Hon räkte fram sin hand. Han fattade den och
slöt den i sin längre än det egentligen varit på sin
plats. Det var som om ban haft något viktigt att
säga henne, fastän han hade svårt att komma fram
med det.

Hon såg på honom med sin förra skygga och
frågande blick. Men då ban ingenting sade, tlrog
hon sin haml ur hans. Hon hade blifvit helt blek.

Hon hade lust att brista i gråt, hon kände sig
så hjälplös och bortkommen, hon viste inte ut och in
på sig själf numera. Hvarf hade henues förra säkra
och trotsiga frimodighet tagit vägen, den som varit
hennes skydd och hennes stöd vid alla brydsamma
tillfällen?

Han ämnade redan gå, men så vände ban sig
ännu en gång mot henne och såg på henne med en
lång blick.

— Fröken Hagman, sade han helt sakta, ni ßr
inte börja grubbla och fundera och på egen hand
försöka ställa något till rätta. Som er bästa vän här
i staden vill jag förbereda er på, att jag tror det.
väntar er ganska mycket obehagligheter här. Men
vi äro ju starka ocli sätta oss öfver sådant, inte sant?
Skulle vi vara tvungna att uppoffra det, som ger
tillvaran glä<lje och behag för det att mänskor måste ha
något att tala om. Lofva mig att anklaga hvarken
mig eller er för det som ingen mänska i världen
själf kan rå för, det som kommer som en tjuf om
natten.

Han kom henne belt nära och blicken ur hans
mörka ögon var eu smekning, en bön och en
befallning pä sainma gäng.

— Lofvar ni?

Hon böjde stum på hufvndet och så rusade hon
utan att se bakom sig oclij utan att yttra ett ord
uppför trappan till kontoret. Hon viste inte om hon
ångrade sig sitt stumma löfte. Hon viste
ingenting mer.

Med ens koin hon ihåg, huru gladt och
naturligt hon under samtalets början talat om Jolin och
sitt förestående giftermål och det var som om en börda
skulle fallit ifrån henne. Det var bara dumheter han
pratat om att man är berättigad att bryta alla
blommor på sin väg ocli inandas deras doft. Och det.
var ändå det, soui satt henne i en så underlig
släjii-ning. Hvarlör skulle ban tilia sådant och se pà henne
så! Kunde de inte helt enkelt vara goda vänner,
som trifdes väl i livarandra-s sällskap. Något annat
kunde det inte vara. eftersom hon så Ingnt kunde
tala ined honom om John. Hvarför skulle man krångla
bort ett förhållande, som var så naturligt och enkelt.

När Babys kom in på kontoret, fäste hennes
manliga inedkoutorist på henne en lång, forskande
blick.

— Fröken Hagman har blifvit uppehållen i dag,
sade han med ett ironiskt tonfall.

Han hade aldrig fått henne att öfverskrida
gränserna lör det mest. naturliga kamratskap, oaktadt ban
kunnat lefva dagar och vockor på en enda vann
glimt i hennes ögon. Och därför kände han sig så
bittert stämd emot ilen uittja inkräktaren.

Meti Babys lät sin blick helt. vänligt hvila på
hans gulbleka ansikte med den kolsvarta luggen, som
hängde ned öfver pannan och de stora, svartglänsande,
insjunkna ögonen med mörka skuggningar därunder.

— Men, herr Nystadt, äro vi inte mer goda
kamrater? sade hon förebrående.

Och han var genast afväpnad.

1 detsamma tog hon fram sin näsduk och
därmed följde ett papper, som fladdrande föll till
golfvet. Hennes kamrat böjde sig ögonblickligt ned fiir
att ta upp det ntan att kasta en blick därpå.

— Det är in vackert af er att vara så där
grannlaga, sade hon skrattande, då hon tog emot det.
Men inte hade ni behöft vara så försiktig, jag har
lyckligtvis inga hemligheter att vara rädd om. Hvad
kan det stå på det pappret?

Hon ögnade igenom det ocli re! det sen i små,
sina bitar, som hon kastade ut genom fönstret. Hon
hade blifvit blossande röd.

Hennes manliga kamrat följde hennes minspel
ocli rörelser med spändt intresse.

Hon vände sig till honom. (Slut följ.)

’ COLABAS ROS.

För „Tiden",
af

A—i’—a.

— Jo, jo, suckade Femy tyst, djådougår’en 1 . . . . Så där hade mitt
barn ej talat till mig i går! — Kitty, sade hon högt, en ond ande har blåst
på digl . . . Dn är ej nöjd med din bruna hy och dina svarta ögon, utan du
af ii nias misserna i den där blåögda främlingens land, där alt är blekt och
kallt såsom han! — Men du är Indiens skönaste pärla, tusen tusen gånger
vackrare med dina lockar lika korpens vinge och ditt ögas blick, som fördunklar
antilopens i öknen, än alla misser och fröknar i Europa!

Kitty försökte småle med fuktig glans i sina antilopögon.

— Min stackarB Feray, du pratar som du förstår, sade hon. Men jag vet,
att jag begått en dumhet att komina hit! . . . bättre om jag stannat hemma ....
Hvartenda at hans ord vibrorar ännu i mina öron, mumlade hon ohörbart. Ah,
min trogna gamla vän! följ mig nor i kajutan! Jag är inte densamma mera i
dag som jag var i går. öppna dina armar för mig och låt mig somna där.

Femy följde sin kära lilla miss ner i kajutan, tog henne på sina knän
och vaggade henne till sömns såsom när hon var litet barn. Lugnad och stilla
somnade Kitty in så där. Dot var oskuldens lätta slummer.

När Kitty åter öppnade ögonen stod solen på sin middagshöjd. Den
uätta yåchten låg förankrad vid ntloppet af en liten flod nerrinnande från
bär-geu. Här samlade sig vanligen en bullrande hop at infödingar för att lyda
skrupulöst brahmaniska kultens föreskrifter med tvagningar och religiösa dan-

ser. Kvinnorna stodo ända till midjan i vattnet, skrattade och pratade och
tvättade sitt långa hår; barueu plaskade i floden som delfiner omkring mödrarna.
Bufflar med stora platta horn och raggigt mörkbrunt skina betade i näjden de
feta vattenväxterna och betraktade de mänskliga störarcue al deras enslighet
med mera förvåning än välvilja. Antiloper i små flockar hvilade i skuggan at
jättoträden kring flodbräddarue. Det var en tafla från det primitiva uaturlifvet
i skapelsens första stnnd — såsom det än fortlefver i Asiens bärgstrakter,
öknar och urskogar och Bådaut man lefde dot under nomadfolkens tält. Med naiv
tro ansågo de här församlade infödingarne sig rena själen, när de renade
kroppen, ooh ehuru skådespelet ej var nytt för Kitty följde hon det nu med rörelse
och intresse.

— Femy! sade hon plötsligt, jag vill göra en utflykt till fots här
omkring stranden, iölj mig. Det är länge sedan jag läinuat, Golabas område och
beträdt fastlandet. Låt oss äta af frukterna, som hänga Bfveralt där borta i
de täta bambngruppernas skugga. Jag vill ett ögonblick blanda mig med dessa
stackars naturmänniskor, som annat ej begära än att få lefva ostörda här.

Kitty landsteg med sin följeslagerska, sora på hindukvinnoraas manér bar
en korg på vänstra höften. Med högra handen höll hon eu parasoll stor som
ett tak öfver sin unga „mi8sisu hufvud. Det var rik tillgång på bananer, fikon,
vattenmelouor och oranger stora som harnhiifvuden (af kreolerna kallade
pum-pkmousies) i trädgårdarne, som omgåfvo de indiska jordbrukarehyddorna spridda
kring näjdeu uch Feray hade snart sin korg full. Vaudrerskorna trängde längre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free