Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
TIDEN.
N:o 39
Bom om nya lifakrafter skulle börja spira inom en
själf också och man känner sig så frigjord, stark
och god.
Hon sig upp i hans ansikte för att där läsa
sympati och törstfiende. Och han svarade:
— Ja, fröken, ibland är våren bedårande härlig.
Den smältande snön strömmade i glada forsande
små bäckar ned för den branta sluttningen af backen
och bildade riktiga små sjöar där nere på jämua
marken. Från granar och tallar gled den sista lösa
vårsnön långsamt ned och vattnade den upptinade
marken därunder. Och på björkar och alar började
knoppar skjuta fram och på marken bland den
brunaktiga mossan och det. gula, nertrampade gräset fråu
fjolåret- spirade redan ett och annat Ijnst darrande
strå. Och jubel i luften — ett ändlöst, kvittrande
jubel — och rikt och varmt och bländande solljus,
som strömmade ned och silade sig in mellan trädens
grenar och lekte glittrande på fuktig mossa och
gul-nadt gräs. Och öfver altsamman en himmel i
ljusaste blått med skiftning i grönt emot, horisonten,
en himmel, klar, strilande, hoppfull som våren själf.
Det var stämning i alt — en förförisk
vårstämning -— det var stämning. Det var stämning- i
att gå så där framåt sida vid sida utan mål, ntan
konventionella tvifvel och bojor, det var stämuing i
att vara så långt från alla kritiska blickar och si
nära hvarandra, det var stämning i alt — en
jublande stämning af vår och frihet.
Babys stannade och Batte fram foten till en
dam för vattnet, som likt en liten fors strömmade
ned för en brant sluttning af’vägen. Skulle det
stanna? Nej, ystert och forsande strömmade det
öfver hennes fot. Hon satte fram den en gång till.
— Nej, fröken, det där får ui inte roa er med.
Det är oförnuftigt.
Babys skrattade gladt och uppsluppet som ett
barn. Men hon tog bort foten.
Si tog hon en käpp och började hopa den
fuktiga sanden tillsamman. Nej, det hjälpte inte,
vattnet strömmade öfver, dammen var för liten. Hon
blef alt ifrigare, hon drog al sig handskarna och
började med bara händer bära sand till fyllnad.
Han blef Bmittad af exemplet. De kommo så
nära hvarandra, att hans hand rörde vid hennes gång
på gång, när de jämkade om dammen och den fina
parfym lian brukade begagna slog emot, henne
onpphör-ligt. Hon såg upp litet förvirrad men leende och
strålande.
Si — un var det omöjligt för vattnet att bryta
sig igenom.
Ifriga och varma drogo de sig åt sidan för att,
beskåda sitt värk.
Det öfvermodigt porlande vårflödet fick vika
undan och söka sig en annan väg, den sandvall de bygt
var stark och hög och bred. Meu småningom bildade
det sig djupa fåror däri, några smala rännilar silade
sig igenom, så blefvo de alt bredare och större och i
ett nu var dammen försvunnen. Sanden hade rasat
ned och den lilla forsen strömmade dubbelt yster fram
i sin förra bädd och förde triumferande med sig alt
det, som velat hämma dess framfart.
— Se — se! Babys stud framåtlutad, full af
ifver ucli spänning.
— Den blef besegrad ändå I han såg så
triumferande ut, som om det beredt honom en alldeles
särskild glädje. — Den nnga våren med sina svällande
krafter tar oaktadt alt motstånd ändå ut sin rätt.
Eu stund stodo de och sågo på, bur det
brusade och forsade.
Så gick ban och lät vattnet strömma öfver sina
händer. De voro illa tälltygade af sand. småsten
och barr.
Babys höjde sig ned bredvid honom. Men han
höll henne tillbaka.
— Nej, nej. Är jag inte er ödmjuke tjänare,
som inte har någon högre glädje än att få vara er
till hjälp.
Han tug fram sin fina, parlymerade näsduk;
doppade den i vattnet och ville fatta hennes händer,
som fått flere små skråmor. Hur de slogo emot henne
dessa berusande parfymer midt i v&rens friska, starka,
ångande luft.
Men hon drug bort sina händer och lät vattnet
forsa öfver dem. Hou andades djupt, som för att
hämta sig oeh lugna sig. Därpå väude hon sig emot
houorn igen.
— Nu gå vi vidare? Hou såg vädjande upp
på honom.
— Nu gå vi vidare!
Deras skor voro alldeles förstörda al vatten och
sand, hans käpp hade brustit midt i tu, hennes hår
hölls ej mer i styr, den ena glänsande locken efter
den andra föll ned öfver pannan och den tjocka
flätan var till hälften upplöst. Men hvad gjorde det?
Sltitligcn stannade Babys och sjönk utmattad
ned på en ston bredvid vägen.
— Nej, nn måste vi hvila och sedan hera.
Hennes läppar voro halTöppiiu nch hon andades
kort och Hämtande efter den hastiga gången.
— Men, fröken, ni är jn som ett oförnuftigt,
barn. Ser ni iute liurn fuktig stenen llr. Fir inte
min palctå stå er till tjänst?
Hon skakade på hufvudet.
— Nej, jag vill inte, inte är jag pjåkig.
-— Nå men fröken, vill ni nu inte unna mig
den glädjen att i dag spela Baleighs roll, han som
en gång bredde ut sin mantel för drottning Elisabet,
för att hon inte ined sin fina fot sknlle tvingas att
stiga på den af regnet uppblötta gatan, mins ni inte
don historien. Och ni är ju nil i dag min drottning
och jag måste vara beredd att oflru alt för er.
Hon steg lydigt upp.
— Mon då måste ni sätta er där bredvid på den
där stenen, paletin räcker nog till.
När ban satt sig, fortfor hon.
— Om ni i dag är min undersåte, så måste ni
ju göra alt hvad jag vill och önskar.
— Ja visst, alt som inte strider mot lag och rätt.
— Åh — är det då inte så, att min vilja är
er lag?
Han skrattade.
— Ja, vi kunna jn antaga att styrelsesättet
är despotiskt. Befall och jag lyder.
— Nåväl, jag befaller inte, jag ber så
förfärligt. vackert: sjung något lör mig.
Han gjorde en grimas.
— Det var värkligen det svåraste prof ni
knnde förelägga mig för att öfvertyga er om min
körBamhet.
— Värre än om jag bedt er bryta i tu er
pincenez?
— Tusen gånger vRrrc. Jag bar nog en
re-servpincenez där liemuia, men jag har tyvärr intet
i reserv för att utplåna ett ofördelaktigt intryck.
Betänk att jag inte sjungit nnder veckor, ja nästan
månader, inte alls sen min storartade förkylning,
ui vet.
— Skulle ui inte alltid förr varit så naturlig
och tillmötesgående hvad angår er sång, skulle jag
misstänka er för att bara vilja göra er rar eller
kanske snarare för att mena, att ni inte bryr er om att
sjunga för ett så obetydligt auditorium.
Hau blef plötsligt allvarsam.
— Fröken Hagman, det var naturligtvis ett
skämt, men jag hade inte ändå väntat det af er.
Förstår ni inte att om auditoriet vore ett, annat,
hvilket som hälst, och huru stort som hälst vore det ändå
tusen gånger lättare för mig att försona mig med
tanken på att göra ett ofördelaktigt intryck.
Han hade sänkt rösten till eu hviskning. Hou
såg hastigt upp pä honom men såg lika hiiBtigt ned
igen. Deras blickar hade mötts.
Han sade ingenting mer. Han steg upp och
gick och stälde sig ett stycke ifrån henne invid en
mörk, snöfri tall. Med handen stödd emot
gärdsgården där bredvid och blicken riktad ut i rymden 8jöug
han jjDoiina, vorrei morire".
Han hade en mjuk, vacker barytonröst. Först
lät den litet osäker, men så var det som om hau
glömt, både sig själf och platsen där han sjöng och
sora om alt hvad hans själ ägde af innerlighet och
glöd vibrerat i tonerna.
När sången var slut, stod han eu stund alldeles
tyst. Hon sade inte häller ett ord,
— Nå, ni säger inte tack ens, sado han med
ett försök att visa sig obesvärad som förr.
Hou hade stigit apji och stod orörlig med
ansiktet vändt ifrån honom. Slutligen väude hou sig
långsamt om och såg på liouora. Och det var soui
om hennes pupiller vidgats och hennes ögon skimrade
einot honom genom en fuktig slöja.
Nästa minut stod han vid hennes sida. Hans
arm hade slingrat sig kring hennes lif och hennes
hufvud hade Bjuukit ned mot hans axel. Och han
böjde sig ned och kyste henne.
Hon hade blifvit alldeles blek.
Några minuter förgingo.
Di hördes en klar, ungdomlig röst ute på
landsvägen sjunga eu bekant lueliidi.
Be vaknade bida tUl besinning. Hon rykte sig
lös nr hans armar oeh stälde sig ett Btycke ifrån
honom och stirrade orörlig ut mot. landsvägen.
Det var en bondflicka. Hon gick sin väg rakt
fram och 8ig inte alls ditåt. Hon var klädd i en
kort, grå hemväfd klädning och den svarta duken
med grannröd bård var djnpt neddragen öfver det,
solbrända unga ansiktet. Mod snabba steg gick hon
framåt och sjöng därunder i raskare och gladare takt
än den gamla melodin blifvit van vid •
Har du en vän,
Som dig har kär,
Var honom huld
Ocli var honom när
Intill din död,
I lust och i nöd
Var lilla vännen trogen.
När hon försvunnit nr Byiihåll, sade Babys ntan
att vända sig om.
— Nn gå vi väl hera.
— Som ni vill. Kanske är det bäst så.
De bbijada vandra tillhaka till staden. Men
det var som den jublande vårstämningen hade
försvunnit, ingendera visste riktigt hvarför. Naturen
var ju nog densamma, men det hade kommit emellan
dem någonting underligt främmande ocli tvunget och
det var nästan med eu känsla af lättnad de sade
hvarandra farväl ntan att våga möta hvarandras
blik-kar. Babys hade svårt att hålla tillbaka sina tårar,
men hon hade ej klart för sig, hvarför bon skulle
känt det. som en befrielse att få gråta. Hon var
bara si underligt olustig och beklämd.
När Babys kommit in i sitt, mm, såg hon på
skrifbordct ett bref med en välbekant handstil.
Hon bröt det med förströdd min. Hennes
tankar voro ännn långt borta.
Men hon ville aldrig upphöra utt läsa det. Hou
stirrade på det som om hon förgäfves försökt fatta
dess innehåll. Så lät hon det talla på bordet; hon
satte sig ned i skrifstolen och stödde hufvudet i handen.
Brefvet hade följande innehåll:
„Babys! Du känner mig nog så mycket, att du
vet, att jag icke brukar höra på skvaller och
därefter rätta min uppfattning och mitt handlingssätt. Om
jag ock inte gärna med detta namn ville beteckna de
underrättelser en fullkomligt pålitlig person lämnat
mig om dig, så skulle de i alla fall inte ha någon
betydelse för mig, om de ej blifvit till fullo bestyrkta
genom dig själf, genom dina numera ytterst sällsynta
bref och det förströdda innehållet i dem, som visat,
att dina tankar varit pä helt annat håll. Men jag
vill inte stå i vägen för din lycka, jag vill inte binda
dig vid ett löfte, som du kanske ryggar tillbaka
lör att öppet bryta, fast det naturligtvis ej mer har
någon betydelse, då hjärtat ej mer kan bekräfta det.
Tro ej att jag förebrår dig, Babys, bättre än bra
mycket annat kan jag förstå, att. dn kunnat träffa
pä en man, som tusen gånger mer kunde fängsla dig
än jag och tusen gånger mer vore värd din kärlek.
Men det som gjort mig ondt, Babys, är att du ej
varit uppriktig emot mig. Du vet ju nog att jag är
en man, som kan bära bra mycket. Men det har
varit svårt för mig att fatta, att jag blifvit förd hak
ljuset af den, som jag skattat högst i lifvet. Tro ej,
att jag hyser något agg till dig ändå, Babys, men
jag kunde inte skiljas ifrån dig utan att få vara
uppriktig i det sista. Om du har några ögonblick 1
riga för mig, så vore jag glad, om du skiiftlir vUle
meddela mig motiven för ditt handlingssätt,. Hu v, i
inte, hur glad jag vore, om jag kunde finna i- , , < i.
nobln, såsom du själf alltid fordom fr»’, > aug.
Ty när jag förlorar dig själi, har Uogre
önskan mer än att tå behålla dir , ; ... uiig utan
någon fläck eller skugga. i)u n tu ,, Babys,
när jag säger, att om jag m nota kan köpa
din, så hel oeh full S’ drömt den för
oss båda, så år det jrsakelse for mig
att träda tillbaka hg din frihet."
Babys satt. . : , i Pirrade genom fönstret
ut mot, en klar, gröL iie horisont. Det var som
om hennes taukar sta stilla. Och hon kände sig
så ängslig och beklämd och på samma gåug iull af
ett dunkelt skuldmedvetande och leda vid själf och
hela världen.
Länge satt. hon så med hufvudet stödt i
handen utan att klä af sig hatt oeli kappa och utan att
en minut, ta blicken bort från den ljusn horisonten.
Hou spratt häftigt till, då dörren öppnades.
Det var uppasserskan, som kom in med ännu
ett bref, en elegant liten biljett med en svag
par-fyindoft. Också den stilen kände hon mer äu väl.
Han började tued att angelägna affärer kallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
