- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
310

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14 TIDEN.

N:o 39

och vidare hålla den ovanligt osnygga mannens kinder
rena. Dessa bör hon ej allenast tvätta. utan vid
hvarje tvätt måste hans vinterkläder, som äro
vadderade, t. o. m. strumporna, sprättas upp, färgas, åter
vadderas och sys ihop. Alt detta är hustruns göra,
medan mannen promenerar eller sofver. Hvitt
bogagnas at männen, inen också Ijnsrödt, samt en grön färg,
som stöter i blått; de fattigaste ny tja endast hvita
kläder, och du kan föreställa dig, huru vidrign de se ut
i sinaaf gytja, smuts och dam nedsölade hvita kaltaner
då däremot kinesen ej tar sig illa ut i sina blåa
nankinskläder. — Deras strukna kläder äro
beundransvärdt’ släta, ehuru de ej känna till våru
strykjärn — ingeu enda skrynkla ser man uppå dem, utan
se de splitternya ut efter hvarje tvätt. Sedan
tyget är tvättadt lindas det mycket last omkring en
rund stock, lik våra mangelstockar, samt bultas med
en tämligen stor träklubba, till dess der blir tort
och slätt; med linne förfares på samma sätt. endast
med den skillnaden, att det ej lindas omkring en
cylinder, utan saiumanvikes mycket slätt och fast samt
bnltas sedan.

Detta olidliga hamrande och bultande ljud höres
natt och dug, slutar det å ena hållet, sä begynner
det på ett annat. — Just nu då jag nedskrifver dessa
rader är jag nitstan bedöfvad af detta hamrande från
Hera håll, ehuru det är efter midnatt. — ,Tag önskar
jag vore långt härifrån i någon annan del al
världen, ty lyärtat vill brista, då man tänker på dessa
arma kvinnors lott i lifvet.

Koroauurcns sorgdräkt är mycket egendomlig.
Han kläder Big i säckväf, bär på hufvudet en
ofantlig, trattformig hatt al flätad spån, stor som en
paraply. För att varsebli liaus ansikte måste man böja
sig djupt ned samt titta under skärmen. Jämte
denna hatt är han, ja, hvad skall jag kalla det?
försedd med ett stycke säckväf, hvaraf båda ändarna
äro fästade vid en käpp af tygets bredd, dem ban
håller eu i hvardera handen. Då man tilltalar eller
ser pä honom, håller han tygstycket Pir ansiktet,
d, v. s. lör den nedhängande hattskärinen, ty
ansiktet ser man ej.

I donna dräkt lyckades det jesuiterne lör några
år sedan att intränga i landet, då det ej äunn stod
öppet lör europeer eller amerikanare, och att här
begynna med sitt missionsarbete; det förstås ju att
ärlighet varar längst, så var det ock här vid lag. — De
blefvo snart npptäktn och fingo för sin oförsiktighet
plikta med lifvet och de förfärligaste mal ter.

I fjor fingo alla ambassadörer sig tillsända ott
cirkulär at monarken med befallning, att hvarje
undervisning skulle upphöra i skolorna utom i engelska
språket, och har detta förbud måst löljns mer än ett
ål’, dock hoppas man, att. det i eu snar framtid skall
återtagas och undervisningen fritt begynna.

B. Oh.

Värdshusvärdens spöke.

Högt uppe mellan de kaliforniska bärgen vid
den körväg, tom går genom Cascita-passet, ligger ett
litet värdshus, som är mycket besökt af
handelsresande och som bär det underliga namnet „Den långa
packeu."

rSkall det föreställa en varupucke?" frågade
en resande ocli pekade pä eu skylt, som visade
bilden af uägonting liknande en ofantligt stor rensel.

„Ja", svarade den gråhårige värdan, „dct skall
betyda oii krämares bylfe. Nu för tiden kallas de
visat protkoffertar, tror jag, fort,satte ban i det han
pekade på en del bagage, som stod i ett hörn och
som tillhörde några handelsresande. pNi ser, att jag
har eu god del af det slaget här. Jag försöker att
göra det så angenämt jag kan tör dessa ’gossar’, ty
förr i tiden var jag alldeles tör hård emot dem."

„Hur sä?"

„Jo", svarade Bonifacius, som väntade, tila
hans dotter, en rask och duktig matrona, hade
lämnat rnuimct., „d»t är icke just, någon treflig historia,
men jag vill gärna berätta den emellanåt, bara för
att påminna mig om, att det värsta, som en
människa kan ha i denna världen, är ett häftigt och
hård-nackadt sinne. Jag kom hit till landet deu gång
guldfebern bröt ut och bosatte mig i Santa
Barbara-daleu där uere. Jag var enkling redan då ucli hade

i. agi t med mig mitt enda bara un dotter på 17
år. Hon var vacker, om jag skall säga det själf,
ocb då hon var lika snäll som vacker, sä kan ni väl
tänka er, att jag var mycket förtjust i henne.
Naturligtvis var jag rysligt ängslig för att hon skulle
lämna mig. I alla händelser ville jag, att hon skulle
få Big ett bättre parti än en vanlig krämare.14

„Fick hon det dä V

„Nej. På den tiden val’ landet |lilit af ung»
karlar, som försökte lä en handel i gåug genom att
resa omkring från tältplats till tältplats med en bel
del krimskrams. Några al dem voro duktiga pojkar
och väl uppfostrade. Men jag var intagen af alla
möjliga fördomar och blef därför alldeles utom mig.
då Nellie berättade mig, att hon ville gifta sig med
en ung man, som kom mycket oftare åt det. här
hållet än det tvktcs vara nödvändigt tör affärernas skull.
Jag var en hetlefrad karl den gången, så att jag
rasade ocli stängde in Nellie under en veckas tid
samt skickade hud till hennes käraste, att jag hade
ett skarpluddndt gevär för vildkattor och krämare."

„Hvad gjorde Nellie då?"

„Det kan ni väl förstå? En dag, då jag kom
hem trån en kreatursmarknad, var hon borta. Jag
gick ut, på jakt efter henne ett par dagar, men de
hade flytt nt i skogarna, sä att det tjänade till
ingenting. Någon tid därefter fick jag bref från San
Fransisco, men jag svarade tillbaka, alt jag försköt
henne, och att det var bäst att lian höll sig utanför
skottvidden af min bössa. — Men likväl led jag;
jag led förfärligt. Jag viste nog, att jng gjorde
orätt, men jag ville hällre dö än gifva mig. Under
fem år lefde jag som en padda under en sten med
ett brännande hat till bela världen. Hela mill glädje
var att ligga på lur efter krämare. Ni skulle
förvånas öfver att. liöra antalet af alla dem, som jag
körde bort trån egendomen under de där $ren."

„En nyårsafton efter en fruktansvärd storm med
starka regnbyar kom det en krämare till mitt hus
och bad om husrum för natten. Det var en mager
stackare med ansiktet alldeles t.äkt al ett yfvigt skägg.
Han bar på ryggen en omåttligt läng och tung packe
och t.yktes vara alldeles förbi uf sin vandring i
ovädret, så att jag hade icke hjärta att göra mer än
köra honom ur huset."

„Det var alt bra hårdt gjordt al er."

„Ack ja, vieBt var det så. Kräm ären tyktes
alldeles handfallen, då lian såg, att jag icke en gång
ville ge houoiu eu knippa halm att ligga pä i stallet,
och det var ett par mil till närmaste hus. 1 stället
lör att bckluga sig bad ban dock endast om lof att
få lägga in packen hos mig. Då den innehöll
värdesaker ville ban gärna bcskyddu den mot regnet, sade
ban. Till slut gaf jag honom lof till det och bar
in hans packc, medan ban själf linkade i väg för att
krypa in under en eller annan buske för natten."

rKänile ni icke med er själf, att. ni var
tämligen hårdhjärtad vid del tillfället?"

„Jo, både hårdhjärtad ocli på samma gång bitter,
ty det var något hos honom, som påminde mig om
Nel-lies man. Emellertid stängde jag alla fönsterluckor och
dörrar som vanligt, ty det, hade på den tiden varit en
del inbrottstjufvar, som hade plundrat pä åtskilliga
platser, och såsom nämdt var jag ensam. Då jag hade
gått till aängs, kunde jag icke sofva. Jag låg länge
och vände mig fråu den ena sidan till den andra,
men steg till slut upp uch satte mig vid kaminen
med tankarna på Nellie nch honom, som var där ute
i kölden och regnet. Under tiden befruktade jag
packen och lindrade öfver, hvad det var, som gjorde
den så lång. Då med ens tykte jag, att deu rörde sig."

„Rörde packen sig?"

„Ja visst. Jag ville till att börja med icke tro
mina egna ögon, men efter alt ha sett noga på den
en sluud, biel jag varse märket af en hand, som
trykte på lädret inifrån, Nu förstod jag med ens
det hela. Kritmaren var en al inbrottstjuvarna, och
dä de viste, att jag hade mycket pengar heiuma hos
mig, hade de valt det silttet utt smuggla in en al’
de sina i huset. El ter det att jag hade lagt, mig,
kunde så ban som var i parken släppa in de andra
och utföra sitt värk. Jag gick helt lugnt öfver
golfvet, tog ned geväret från väggen, knäböjde ett par
tre steg från packen, tog sikte midt på densamma
ocli trykte af.

Men skottet gick icke af. Knallhatten var
rostig ocb klickade. Jag lade diirtiir geväret ned på
golfvet ouli gick att hämta en yxa i köket. Dou var
slipad saiunia dag, och då jag lyfte deu öfver
hufvudet, tänkte jag, att jag nog skulle klyfva både packe

och inbrottstjuf i ett slag. Men just då jag skulle
slå till, såg jag ett spöke."

„Ett spöke?"

„ Ja, sir. Packen öppnade sig och fram nr den
ena ändan stack det lockiga gula håret af min Nellie,
då hon var en liten unge pä t år. Jag biel så
för-fKrad, at,t jag sjönk på knä. Jag gned mig i
ögonen och undrade, om jag ioke hade blifvit, galen. Och
jag var nästan säker på det, då spöket aträkte ut
ett par hvita armar mot mig och sade: „Godt nytt
år, morfar 1"

rfAh," sade gästen med en lättnadeus suck, r jag
börjar lörstå Och hvad gjorde ni då?"

„Jag vet icke riktigt," sade värden sakta, „mei)
om det är något, som kan böja en styf härd nacke
fortare än ett litet barns arm, så skulle det, roa mig
alt vetn, hvad del Ur. Jag satte den trötta lilla
langen ned vid kaminen, öppuade dörren och sträkte
ut armarna i mörkret."

„Och modern?"

„Ja," nickade värden „de voro där bägge två.
Och det iir slutet pä historien." Den gamle maune|)
torkade sina Bgou. „Ni får ursäkta mig, men det
var en fuktig afton, och jag har icke blifvit riktigt
torr ännu."

S m ä historier.

Öfversättning efter D. HneJe

Ilen obekante.

— Känner du igen mig? — frågade lian.

— .lag säg på honom, men jag måste skaka pil
hufvudet.

— Du känner således icke igen mig?

— Nei!

— Och likväl liar jag altifrån din ftJdelse städse
funnits, där du varit.!

— Kanhända . . . men jag vet det icke. Jag
känner dig icke.

— Och dock skola vi vara vid hvarandras sida
ända till lifvets slut.

— Du skämtur!

— Visst icke! .Tag har varit, där du varit; jag är.
där du är. och jag skall vara, där du skall vara.

— Är du min vän?

— .Tag är det, och jag iir det icke.

-— Är du min fiende då?

- .lag har ofta varit det, men jag skulle aldrig
vilja vara det.

— Högst märkvärdigt! utropade jag.

Och han fortsatte:

— .lag står dig nära och förblir alltid din vän.

— Hvem är du d&, g&tlike kamrat?

— Hvilken annan än . . . du själf, ditt egna jag!

llygdcu ocli Lasten.

Dygden och Lasten, det bekanta syskonparet, fingo
af sin läder följande förmaning, när de första gången
lämnade föräldrahemmet,.

— Gån ut i världen, ställen er ioke annorlunda
än 1 ären och märken väl: sä som det går eder i det
första hus, I heträden, sä skali det gä er i all framtid ’

De gingo. Snärt kommo de till en inänniskol o
ning och trädde in just som inv fin arnö satte sif» r:l)
bords.

— Hvilka ären J? frågade husbondeu.

— Jag heter Dygden — sade denna ocl i__i t ■ si*:

på bänken vid spiseln.

— Jag är framför alt hungrig, och i »fi •• u Viil
därför • • • — sade Lasten, ocli satte sig m i ii. ,id
bordet och sträkte sig efter steken.

Människorna gjorde stora Ögon ;t 1* hvi o den
främmande dock hällas och gjorde n vindningar,

dä Lasten tog äfven en andra porf ; d prisade

blygsamheten hos Dygden, som gat1 u." hungrande.

Ja, hvad återstår väl a’ : • i då som det
skedde då, så förblef det.

Dygden undfägnas m i , u ch Lasten, mod

stek.

Kegr i.Wn - " - pr.

En likvagn far i .• om åt.

Bakom den k rjande, den aflidnes när-

maste anhöriga, vKi jkanta.

— En präl cada på honom! — sade en
af begrafniugsr

— Ja, ruifau .:.’•"• . — svarade hans grannö. —
Och så mycket folk ». år här!

— Han hade mänga bekanta, som satte stort värde
på honom.

— Tänk, att han dog sä plötsligt!

— Herre C!ud, ott slaganfall! Kväll n, innan han
dog, var ban munter üeh kry. Jag träffade honom på
teatern.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free