Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 50
TIDEN.
311
— Jaså. hvad tykte ni om pjesen?
— TUktigi bra! Man får skratta hela tid ön. och
sådana pjeser tycker jag bäst. om. På teatern vill man
ha roligt.
— Det tycker jag också; lifvet Rr tillräckligt
allvarligt Ändå. Men ;i<ljö nu!
— Hvart skall du ta vägeu?
— Jag försvinner vid nästa gathörn. Dot sir
kallt, och nian förkyler sig si\ lätt.
Ni har rätt! Vänta litet, jag följer med.
— Ja, kom! Vi kunna ändå icke göra honom
lefvande igen Ska vi dricka ett glas tillsamman?
— Ja, det Ur jag med om! . . .
Pa marknaden.
Kn marknad. Gammal och mig. stora och små i
brokigt, virrvarr.
Här 8 tår en gammal man: hatts blick visar
god-hot, hans anletsdrag afspegla klokhet och
karaktärsfasthet. Bredvid honom en yngling med studentmössa på
hufvudet. Hans blick är trotsig och hans sätt en smula
öfvermodigt.
En ljus gestalt nalkas dem.
Den gamles ögon lysa af glädje, och hau går
gestalten till mötes.
Gestalten vinkar den unge. Han ser den icke och
vill icke se den.
Den vinkar ifrigare och ifrigare.
Han märker det och blickar spotskt pä densamma.
Gestalten vinkar bedjande. Han ropar:
— Jag skall hvissla ut dig.
Endast åtföljd af den gamle, gick Idealismen bort,
I bokladan.
T boklådans hyllor var det lif, böckerna pratade.
— Hvad veten i om ära och beröm! — utbrast
plötsligt en literär skönhet för dagen, en roman i femte
upplagan. — Hvem af er kan jämföra sig med mig?
— Åh, skryt inte! — ropade en dammig granne. —
l dag prisas du, i morgon förvisas du, i öfvermorgon
smädas du, och »lagen därpå är du glömd. Jag vet det
af egen erfarenhet. Ingenting är mera ouibytligt än
människornas gunst. Lyckligt nog. om du liksom jag
kunde ha medvetandet om ett inre värde!
— Hör pä en sådan inbilsk varelse! — skrek
hånfullt ett litet baud i guldsnitt. — Se på mig. så får du
so något värdefullt!
— Hvad är det med dig, bokbindarebarn! Tag
utaf dig rocken och se, hvad som då återstår! Jag är
icke mindre dyrbart klädd än du, och mitt innehåll
åter-gifver ord och bild i förening! — utropade ott
omfångsrikt praktband.
Alt. du iir belt enkelt ön literär mulåsna
sade ett band epigram. Som bild är du för mycket
bok och som bok för mycket bild. Om något skall vara.
så har jag föga omfång men rikt innehåll.
Det må väl ännu mera gälla om oss antologier
sade en af dessa Vi omfatta det bästa af det.
bästa. Antologin är den bästa boken.
— Det är ett misstag — amnftrkte dou
epigram-matiske —, men de Hosta fäder till böcker äro af
samma åsikt och de skaffa antologier till världen, hvilka
de sedan utgifva för sina ogna.
Ett oeh annat
Om fiOSpitakt pft xtora S:t licmhard. skrifves i en
utländsk tidning: S:t Bernhardshundnrnas släkte börjar
på att urarta, som ett förnäm familj, hvilken alt för ofta
giller sig inom en för trång krets. Deras luktsinne har
betydligt, försvagats, de befinna sig i full dekadans.
Munkarna i S:t Bernhard bli kvar i sitt hospital och
hålla fast vid sina vanor och traditioner. En obetydlig
detalj i sin dräkt ha do visserligen förändrat, mon deras
lust att uppoffra sig har förblifvit densamma. Hvad rå
de för, att. civilisationen år från ftr alt mindre behöfver
deras tjänster. De själfva märka det icke. De tro, att,
de ännu alt jämt rädda ön mängd förolyckade rosande.
Men folkot i trakten anser detta för en "illusion, oeh det
är ganska sannolikt, att folket har rätt.
Do goda munkarna märka ej häller, att de numera
egentligen endast äro ett föremål för turistornas
nyfikenhet, och att deras gästvänskap för intet utöfvas
an-tingeu åt sådana resande, som ej behöfva den, öller åt
sådana fattiga stackare från omgifningen, som gärna
klättra en mil eller mer i bårgen för att få sig ön
portion soppa. Munkarna pä Srt Bernhard ge gärna och
äro ifriga att hjälpa. Och’ detta oaktadt aflägsna sig
munkarna frän sina traditioner, alldeles som deras
hundar äro i färd med att förlora sitt luktsinne. Af
hospitalet. varder ott väl hållet hotell, endast mod den
skillnaden, att man här ondast spisar tàble (VUote, men aldrig
a la cartc, och att man betalar hvad tnan för godt finner.
En af deras grundsatser är gästernas fullkomliga jäm-
likhet: prinsar och tiggare skola behandlas på alldeles
samma sätt. Och de upprätthålla denna plägsed — i
teorin.
För några är se.dau besökte ott utländskt
sändebud hospitalet. Som ban hade sina tjänare med sig. lät
han sin intendent fram .ställa den fordrar», att hans kock
skulle ha fritt tillträde till köket. »Hans excellens äter
endast livad haus egen kock lagat." Priorn afslog denna
begäran. Man begànte narlamentera. och slutet vardt,
att sändebudets kock fick laga i ordning maten åt alla
gästerna, och på detta sätt åto vagaborider vid en
ministers taffel.
Så liar i tidernas lopp en nyttig och nödvändig
institution blifvit endast en märkvärdighet. Och hur
det än går, de kära fäderna skoln fortfara att utöfva
sin välgörenhet., och om det ej längre hvarken i Val
iVAosta öller i Entreraont finnes några tiggare, som
klättra upp på S:fc Bernhard för eu beta bröd. sft skola
de med samma uppoffring och saktmod ge turisterna,
af hvilka många äro miljonärer, sina alniosor.
Och när S:t Bernhurdshundarna fullständigt,
förlorat sitt luktsinne, skola de ej upphöra att vara
bornhar-diner för det. De skola fortfara att springa omkring i
snön, sont om de ännu sökte efter förolyckade resande.
För Annonsörer!
Tillkäimagifves
att
Annonspriset i Tiden
från den I sept. är sänkt till 20 p:i per
petitrad, och att för annonser, som
jämväl ingå i Hufvudstadsbladet, i Tiden
beräknas 50 °/0 rabatt.
5)
COLABAS ROS.
För „Tiden",
af
A i’ a.
— Någonting, aum var nytt för mig.....Jag bekänner, att jag af
triitthet lade mig att sofva under en palmgrupp på en doftande hulvudkudde af
lianer .... Ljuft försjunken i dvala väcks jag al ett skri.....Jag ru-
r upp oeh ser i närheten — en gazell af den mest förtjusande art, som höll
nit bli omsnärjd al eu jätteorms ohyggliga riugar.
Ocb ni dödade ormen, förstås? Det där är en ridderlig hjältcdat, mon
•<•. KaD.» ii.te att jaga. Fråga bara Kitty huru många bufflar jag knäpt här
. rakt. och hum mänga tigrar fallit för inin baud i tes jungUs där
bort;:
Ku 1 v e stora svarta sammetsögon mot sir Edward och
uttryk-ket i dem ilsamt tycke af den döende gazelleus blick: — Tro mig
sir, sade ...........una aldrig på jakten i våra läudor, åtminstone ej . . .
utan att vu lik tt i grannskapet ha en vän, som vakar öfver er.
Efter iss gick don uuga flickan ner i sin lilla hytt, som under däck
var bekvämt n.-l för henne. Sir Edward såg länge efter henne. Hennes
sista ord ocl som åtföljde dessa bade gjort ett sällsamt intryck på
honom.
Kär alui. Colabas strand kapten Makinsons och haus dotters pa-
lankiner hemfö: ■ sades ett hjärtligt farväl Ät den uuge engelsmannen,
som återvände ti 4
Där tittade ! la fram med inanon i sin fullhet öfver dess lerrnsser
och bosquéur! SSau u öfverdrag||a med en lätt silfverdiiuma glänste
aloehii-akarnas tjocka. Ii <sa blad. det låga dragonier-trädets vackra krona och
datu-rahnskarne med sina a. >ra snöhvita hlouiklockur. i lätt språng framfördes
pa-lankinerna genom den lånfe-a sykomorallén, kvällen var outBägligt skön: — men
midt i donna leende natur smög eu mörk skugga ....
Femy, stående på sin vanliga plats vid sin unga niiiissis" sida, ryste till:
— Det är hon, häxau! hou skakar sitt gråa hår och mumlar några
urd .... där, där flyr hon! Här ligger olycka i lulten. Låt oss skynda in,
Kitty, och läsa vår altoubön.
Kapteu Makinson hade lofvat sin nya -unga vän, deras granne, som blef
lians dagliga gäst, att grundligt undervisa honom i den indiska jaktsportens
många olika grenar och höll så väl ord, att ban om en liten tid tröttat ganska
betydligt ut denne Albions son, vaud vid en blekare sol. Sir Edward började
småningom känna för sin hälsa hotande symptom af klimatets invärkan. Hans
friska hy gulnade, en stilla feberglöd gjorde hans blå »gon kanske vackrare
än nånsin — men oroande vackra.
Eu .morgon, uär hau med steg aom blefvo mattare dag från dag vandrade
omkring i kapteu Makinsons trädgårdar, nalkades Kitty lionom och betraktade
honom med vänligt men oroligt intresse. Den unga flickan hade lagt af —
alt sedan utfärden, då ormen dödades — sin orieutaliaka lautuaikoatyni ooli
följde 1111 korrekt med de engelska damernas moder i Bombay.
Sir Edward gjorde tyst inom sig denua iakttagelse - men hau var ej
ense med sig själl 0111 han tykte, att Öolahas ros bådo vunnit på omklädnadeu.
— Tillåt mig, sade Kitty och närmade sig den promenerande, taga en
väns rättigheter och ge er råd, sir Edward. Ni har lor tappert trotsat väl’
solglöd och jag fruktar för att det |||kräfver hämd på er. Akta er! Akta er!
— Oh iniss, jag ar en lydig patient och följer noggrant de
hälsoföreskrifter, som gifvits mig al er egen husläkare, som er far rekommenderat åt mig.
— Men skulle ni vilja följ» milt råd, 0111 jag uied hjärtats intresse nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
