- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
314

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

314

T l D ß n.

N:o 44

Lueettes själaringning.

Berättelse al
O tor ges d’Esparbis.
Öfversättning från franskan

I staden Agen bodde en man vid namn
Base-rion. Till yrket var ban ringare. Han lefde bär
med siu hustru i största frid och sämja, Hustrun
lappade hans byxor eller spann lin på sin slända,
sittande framför husets dörr, ungefär sju steg från
katedralen. Mannen arbetade i trädgården, skötte
klockringningen och läste troget sina böner.

Eu afton, då midsominureldeii Dammade framför
deras dörr och midsommarens alla blommor
utandades sin vällukt, kom där eu liten flicka i linset. De
diipte henne till Lnce, men kallade henne äu
Lttct-nette, äu Lucinde, och än Lucine. Småningom fick
hon ännu flere smeknamn. „Lucette, min flicka",
sade rjtlgaren; „Lucette, miu älskling", sade
spiu-uerakan.

Han hade ett godt namn om sig, ringaren, etf
rykte, som spred sig vida längre än klangen af hans
klockspel. När herdarne om sommarnätterna sutto
omkring sina eldar, brukude de säga sins emellan,
att Baseriou ringde bättre än någon annan ringare i
Gascogne, och från Bon-Eucontre till Oastelculier,
frän Pont du Casse till Madaillan, frän Astaffort till
Saiut-lirsisse, från Caudecort till Nicolas de la
Balarme var det på allas läppar: „Blaud alla ringare
lins ilet ingen, som ringer så bra som Baseriou".

Hau ringde på samma sätt, som den gamla
tidens fattiga konstnilror målade sina bilder eller
ciselerade sina tignrer, med uppåtvända ansikten, böjda
knän ocli ögat blickande ända in i himmelen, som
otn de talat med Gud. Baserion svängde repen, så
att det sjöng i bela klostret och öfver den lngna
landsbygden. Öfver svalornas nästen brusade den
tram bela denna mäktiga ljudvåg från klockspelets
klara toner och storklockans fulltoniga klang.

Lucette växte upp. smekt af klockornas sång.
at dessa änglastånimor, som brusade öfver taken,
flygande pä osynliga vingar och äu tyktes skratta än
gråta. Hon kände alla klockorna vid namn, och då
ringarna var i kyrkan och helt plötsligt deras sång
trängde in genom de stängda fönstren, kunde hon
urskilja dem alla pä deras glada eller sorgsna klang:
och bon upprepade livad hon hört herdarne säga:

— Bland alla ringare fins ilet. ingen som
ringer sä bra som pappa.

Ibland tog Baserion sin lilla dotter med sig
upp i klocktornet mellan takbjälkarna och korset ocli
klättrade sedan själf ned.

-— Hallà, år du där? — ropade hau nedifrån

— Ja.

Ringaren skrattade. Lncette blef rädd. när
lien såg repet, spännas ut och därefter hörde den
ofantliga klockan efter två eller tre stumma svängningar
börja brusa och sjunga. Därpå instämde alla
små-klockorna och ännu andra, som blandade sig i detta
virrvarr af ljudvågor, än klingande likt hammaren
mot städet., äu rytande som stormens brus.

— Pappa, jag är rädd, – skrek Lucette
gråtande, rneu i detsamma var Baserion uppe hos henne,
tog henne helt ölverlvcklig på sina armar och lyfte
upp henne ultra takot, s& att barnet fink smeka
klnk-koruas bronsytor ooh de tunga kopparkläppanui, som
hängde ned likt trötta tnngor.

Sådana stunder voro hennes största glädje, och
de återkommo med bestämda mellanrum, utsatta i
almanackan. Jill var del, om våren, då passioustiden
gick ia, sä palmsöndagen, sedan påsken och albi därpå
följande tester, då kyrkan pryddes med blommor, sa
Kristi lekauieuslest, då rosorna stodo i blom. Oeh
sedan på varma sommuren kom Marias
himmelsfärdsdag, och pä hösten de dödas fest. Allhälgoiiadugeii,
samt julmässan midt i snön, då kyrkofönstren lyste
Wida ut i natten. Och sn åter Kettisdagoiis sorgliga
klang, Askousdagcns klagoljud och Midfaatodugeiis
glädjetoner.

Ringareu hade ett alldeles särskildt, slltt. att
IVatubriuga (leuna himmelska musik, hau ingöt bela
sin själ däri, och klädde sina klockor äu i sorgedok
ouh äu i festskrud. Det var som om han hållit i
sin haml eu hel kör al skilda stämmor, röster at

unga flickor, brudar och enkor, matronor och
grå-hårsmän.

Klockorna voro hans hj ärtebarn, och alla dessa
i bronsen instängda stämmor, sora slogo ined vingarna
vid ile stora hälgdagarna, voro föl’ honom låglar, som
hau släpte ur buren och försatte i frihet vid
glädjefester och sorgehögtider.

— Pappa, sjung Angelus for mig!

Baserion kyste sin dotter. Angclus,
aftonringningen, var hans stolthet. Han hade särskildt
studerat det rätta handlaget, ljudvågornas dallring och
de konstmässiga pauserna. Först fingo klockorna
endast hviska helt sakta, men plötsligt klang öfver
fälten en klar, fyllig ton, och i ett obeskrifligt, sorl,
likt ljudet af rinnande vatten, som småningom
sipprar ut och dör, droppe efter droppe.

— Pappa, i morgon skall jag ställa mig i
fönstret och höra på nllr dn sjunger.

— Gör det, Lucette. Jag skall tänka på dig,
när jag ringer i morgon.

*



» *

Då Lucette klättrade ned från klocktornet
öf-verfölts hon af en frossbrytning, och uiedaii hon gick
hem vid fadrens sida hostade hon som om bröBtet
velat sprängas.

— Hvad går åt dig? — frågade Baserion.

— Ingenting — sade barnet.

Men hela natten rörde hon sig oroligt, fram
och tillbaka i feber, och morgonen därpå var hon
redan nära döden efter en dödskamp, som liknade en
lågelnuges.

Läkaren tog hennes hand.

Hvar har dit ondt?

— Öfver alt - kved barnet. Därpå tillade
hou: — Jag vill så gärna höra Angelus.

Riiigaren, som st.od vid fönstret, brast i gråt.

Timme efter timme förde henne alt närmare
till dödens portar. Hennes gestalt krympte samman
som ett vissuadt löf, kinderna bleknade, och ögonen
blelvo alt större.

— Angelus, Angclusl — mumlade hon.

Lifvets börda är så tung för späda skuldror,

att hon snart hade kastat den ifrån sig. Läkareu
såg medlidsamt på riiigaren ocli sade:

— Jag råder er att gå härifrån. Er hustru
vakar hos henne.

Baserion gick ut darrande i alla leder. Det
var afton. Solen slocknade i fjärran hakmn
Oroque-larilis kullar. För första gången i sitt lif glömde
Baserion sina audra döttrar, de goda klockorna. Hans
mest älskade dotter var borta. Luce öller Lucine,
Lucinde eller Lucette, det var ju halfva hans lif!
det var ett kärlekeus tempel med tusende små
klok-kor, som lians faderskärlek upplyst!

— O Gud, när jag tänker på att hon äunu
i gir lekte med storklockan! Och Angelus, som hon
så gärna ville höra i kväll!

Hau spraug altjämt framåt, utåt slätten.
An-gelusringningens timme var förlideu oeh äiuiu flere
till. Vid midnattstiden, då ban gick öfver
Suint-Caprais-torget, kände en bonde igen honom och
ropade pä bonum.

— Kiiui hit, Baseriou!

— Hvad är det? — frågade ringaren.

Bunden blottade sitt hnfvud.

Min Gudi — utbrast ringaren.

Han grep bonden i kragen och skakade honom.

— Säg mig sanuiiigen. Är hon ilöd?

— Nåväl, det är hun i Guds namn. Men du
måste vara stark. Gà upp och ring hennes
själaringning.

— Själaringning, själaringning — upprepade
fadern.

Hau blef dödsblek, men fortsatte sin väg och
gick In i kyrkan. En stilla frid sänkte sig från de
skumma hvalfven, lians steg uppväkte
stenhällarnas ekon. Han klättrade upp för de trehundra
trappstegen, som förde upp i klocktornet, därefter torkade
ban svetten från hals, panna och händer, grep fatt i
tigen och ordnade dem i siu baud.

— Själaringning, själaringning — sade ban
altjämt.

Och plötsligt ljödo klockorna ut öfver staden.
Det var midnatt. Rüigarens dotter var död.

Emhist Gud kan säga hvad soiu rörde sig i
ringareiis bröst, ty säkerligen klappade Gud själf på
hans hjärta i denna uatt. Hau hade tattal i
klock-repeu och ringde och ringde. Dou himmelska sången
klang öfver nlljden, och slädens invånare sade
förvånade till hvarandra: Jag trer hin är lös i kyrkan,

eller också ha klockorna blifvit, galna. Midnatten är
ju förliden. Hvarför ringes Angelus vid denna timme?

Och det var värkligen Angelus och inte
dödsklockan, som väkte de sofvande, icke den sorgsna
ringningen för lidande hjärtan utan ilen glada klangen
af kärlekens Ängelns, som spred öfver näjden sina rena
och härliga toner. Och den var så himmelsk, så
frigjord från mänsklig smärta, att dä Baserions kalla
händer släpte tågen, snuddade eu liten vinge vid
lians kind och en späd stämma hviskade:

— Tappa, jag skall säga till den gude Guden,
att det inte fins någon som ringer så bra som du.

Sydafrikanskt ijnldgräfvaclif.

Af d;r Eugen Zintgra/f.

Hett bränner den kaliforniska solen i
Sacra-mento-dalen, där den redan strax efter sin uppgång
fylt luften med dallrande glödvärme. Midt i det
rödbrunt svedda landskapet, hvars klyftor ilå och då
framvisa mörka granskogar, står en väldig
mansgestalt på en ensam klipprygg. Benen äro nedstuckna
i höga stöflar, en röd blus, som lämnar det ludna
bröstet öppet, betäcker ölverkroppen och en bncklig
hatt hufvndet. Ett par stora revolvrar och en bred
knif befiuna sig, synbarligeu icke till prydnad, i det
breda läderbältet. Medan mannen med den aenfiillu
högra handen stöder aig på en stridsyxa, kastar ban,
i det hau med sin vänstra hand skyddar sitt bruna,
med långt, yfvigt skägg omgifna ansikte mot den
bländande soleil, pröfvande blickar bort långBåt
klipp-ryggen. På marken vid hanB sida ligga en spade,
en panna och en liten kappsäck. Det är en
kalifornisk guldgräfvare från den romantiska tiden, hvilken
undersöker trakten med hänsyn till guldhaltig
jordmån för att här försöka sin lycka.

Klar ljusglans böljar genom en rad luxuöst
ut-styrda rum. Makligt ntsträkta pä soffor, länstolar,
gungstolar o. s. v. i ilet, trefliga drawing room
(sällskapsrummet) sitta eller ligga ett dussin herrar i
oklanderlig sällskapsdräkt, hvilken blott låter det
bländande hvita linnet ännu mer framträda ocli stå i
samklang med de koketta, rosettprydda lackerade skorna.
Den blåaktiga röken af stark doftande
havanna-cigar-rer (hvad som nödvändigtvis följer efter en god supé
och är ett önskvärdt tillbehör till en lätt
konversation) drager geuom rummet: galonerade hvita och
svarta tjänare bära omkring iskylda drycker. Det är
moderna sydafrikanska guldgräfvare, i hvilkas minor
tusentals svarta arbeta under sträng uppsikt af
hvita.

Ehuru den tidrymd, som ligger mellan
öppnandet af de kaliforniska guldfälten och guldfälten i
Sydafrika, är jämförelsevis ringa — don utgör knapt
40 år — hafva förhållandena i guldgrufvedriften
mycket förändrat sig. Det har knapt förflutit 7 år
sedan Johannesburg, medelpunkten för
guldgriilvedrif-teu i Transvaal, grundlades, och dock halva vi nu
redan därstädes en fullkomligt europeisk stad med
omkring 15,000 invånare, eu stad, hvilken på sin
höjd i de aflägsnaste förstäderna erinrar om, att också
dess början var ett vanligt galdgräfviirläger. Där
stora kapitaler, iiitelligeuB och energi samarbeta i
bästa harmoni, och där den guldlialtiga jordmånen
visar sig så tacksam, kan mänsklig klokhet visserligen
framtrolla sådana ting, som dem vi nu se vid
„Wid-waters-Baud".

Breda gator, anlagda efter kompassens riktning,
korsa hvarandra i rät vinkel. Stora butiker med
väldiga spegelföuster, bakom hvilka alt., hvad lyx och
smak låta synas önskvärdt för lifvet, är utstäld! i
rikt nrval, fängsla de förbigåendes uppmärksamhet.
Långsamt milar spårvagnen förbi oss, medan ståtliga
ryttare eller eleganta „cabs" upplifva gatorna.

Alla nationaliteters representanter tyckas möta
hvarandra på hufvudgatornu. Dou dainaskbäraude,
ined knäbyxor försedde engelsmannen med den korta
pipan i munnen, den omisskännelige, blondskäggige
tysken, den sturkt solbrände, grollemmade boern, den
hvitklädde, smärte hinduen, den undersätsige
avart-bro ne kaffern i arbetsdräkt vimla, springande eller
larfva||de, om hvarandra. Vi se societeten) daiuer i
eleganta toilettor besöka de fina butikerna, propert
klädda negerflickor spatsera eller köra omkring med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free