- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
315

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 50

TIDEN.

315

förhoppningsfulla småbarn, en värksumhot. hvartill
också mycket ofta nndersätsign negergossar användas.
På den stora torgplatsen med dess Sttluhallar råder
från dagningen till middagen en liflig trafik.
Talrika oxvagnar, enhvar förspänd med I Ii 20 oxar,
hafva kommit dit for att löra brltnsle, spannmål,
grlinsakor, fågelvildt o. s. v, till salu. En brokig
skara köpare omringar de många , flygande
anktioni-sterna", och bland alla dessa människor, bland oxarne,
varorna, stånden o. s. v. galoppera boernas
groflem-made gestalter omkring på ök of alla slag. De hafva
kommit till staden med sina produkter.

Solen skiner fnån det gyllene firmamentet klart
öfver den lifliga taflan, och ett" rödaktigt dam, som
uppfyller lnften, ökar den beta kolorit, som ilr
egendomlig för det. hela. Vi arbeta oss igenom vimlet
och komma till Börsen, Widwater-Rand’s hjärta. Det
är en liten, blott, af fotgängare trafikerad sidogata
vid torget, där Börsen med de olika graf bolagens kon
tor, banker o. s. v. befinner sig. På detta ställe
halva iiirmögeuheter skapats och förmögenheter
förlorats. I denna vrå af Johannesburg härskar från kl.
9 på morgonen till kl. ti eller 7 pä aftonen ett
lifligt, ja ofta feberaktigt kommande och gående. Här
se vi bärare af namn — det är många tyska, om än
ofta med hebreisk klang bland dem —, hvilka äro
allmänt bekanta inom finansiella kretsar i Sydafrika
och äfven i Europa, enär stora kapitaler äro förenade
med eller stå bakom dem. Albi dessa människor hafva
redan i flere år varit på guldfälten, och de
representera, då de till största delen tillsamman varit med i
den första, hårda tiden, eu stor snmma af
erfarenheter af hvarje slag. Många hafva redan ofta varit,
rika, många lika ofta varit fattiga, men alla
behärskas blott af en tanke: guld, guld, gnid!

Hvad mänsklig skarpRiunighet. och mänsklig
energi knuna åstadkomma användes för att upptäcka
guldet ocli bringa det i dagens ljus. De sig milsvidt
från öster till väster vid Witwaters-Rand utsträckande
grufnnläggningarna äro anlagda efter de nyaste
erfarenheterna på gruldriftens område. Från
Hospital-Hill, en norr om Johannesburg liggande landthöjd,
har man en god utsikt öfver guldgrnfvorua.

En ståtlig rad al skorstenar, hissvärk,
maskinhus o. s. v. framställer sig i nilstan oafbruten följd.
Om natten, då det. elektriska ljuset användes vid
grnfdrifton, visar denna linje sig soin ett lysande
pärlband på mörk grund, medan vid gynnsam vind
maskinernas rastlösa arbete liter som ett aflägset hals
bränning.

I själfva grufkvnrteren se vi de hvita
bärgs-mäiinens bostäder och spisningslokaler, hvilka
visserligen äro enkla, men snygga och rymliga; de hvita
bärgsmännen arbeta dock icke, såsom i hemlandet,
som handarbetare, utan blifva som oftast använda
som tillsyningsmän, maskinister o. s. v. De halva
15—10 mark (omkring 13-14 kronor) i Aflöning om
dagen, förutom andra små fördelar, så att det, trots
de höga pris, som härska i Johannesburg, blifver
möjligt lör dum att lefva ganska godt. Medan omkring
3,000 hvite arbeta i guldgrnfvorua, äro ile svarte
omkring tio gånger så många. Dessa senare bo i
kasernlika „blocks", hvilka om natten likaledes äro
elektriskt belysta. Talrika utskänkningsslällen sörja
ty värr för, att de svarta grufarbetarne kunna erhålla
alkohol, och det till på köpet af dålig beskaffenhet.
De svartes alldeles utomordentliga alkoholförbrukning
i guldgrnfvorua är en pestböld för civilisationen, och
till donna stund har det. äuiiu icke lyckats
Transvaal lagstiftning att leda alkoholnjutuingen in på
förnuftiga banor.

„Grnlkammareas" statistiska uppgifter om denna
sak äro mycket intressanta. Emedan de svarte för
att öfverlämna sig åt aUcoholnjutningeu ofta aflägsna
sig från arbetet, och eftersom de vidare, specielt på
måndagen, till följd uf den njntna alkoholen ofta äro
sjuka och därför odugliga till arbete, anslår man den
därigenom förorsakade förlusten af arbetskraft för
grulvorna till många tusen pund sterling. Ofta
uppstå. ehuru säkerheten i Johannesburg för enropèona
lif och egendom ilr alldeles utomordentligs stor, stora
slagsmål mellan de svarte. Specielt, utväljas
festdagarne därtill, eftersom mun i Johannesburg icke låter
arbeta på sön- och t Baldagar. Dessa slagsmål
framkallas mindre af ott brutalt begär att slåss än nf ett
heliot att med påkar och sten utkämpa inbördes
stam-1’äjder. I alla händelser spillas vid sådana tiJlfUUen
då ocli dä talrika lit. innau det lyukas polisen att
genom skoningslös väpnad intervention åtskilja de
stridande; men eljes är säkerheten till lifvet mol
lörväntan god vid Witwaters-Kand, bättre måhända

än i många europeiska industridistrikt, ehuruväl här
och där knifven öller revolvern möjligen spelar
en roll.

Intressant är det att aflägga ett besök i
„Rand-klnbben" i Johannesburg. Här triltTa vi vid hvarje
steg — i matsalen, i läsrummet, i biljardrnmmet, i
spelrummet, vid bnffeten o. s. v. en solid engelsk
komfort. Här intager stnrsta dolon af grntintressenterna
ooh grnftjänstemännon, hvilka oftast bo i
Johannesburgs villaförstäder, ain middagsfrukost, medan vid
den engelska buffeten är ett, ständigt kommande och
gående af de mest olika slags människor. Bnnkirer,
ingeniörer, mäklare, affärsmän, genomresande
främlingar o. s. v. träffas här ach hälsa på hvarandra viil
ett glus whisky ellor sodavatten, ale eller dylikt utan
att taga sig mer tid därtill än sora nätt. och jämt
fordras för att njuta förfriskningen; ty htlr är tid i
bokstaflig mening gnid. Medlemmarne af den flere
bnndra personer räknande „B.and-klubben" betala
årligen en meillemsafgift al 35 gniueer (omkring 150
kronor), ett för europeiska begrepp tämligen högt
belopp.

På andra törströelser är det, också bortsedt
från ett starkt, utprägladt affärslif, ingen brist i
Jo-hanncsbnrg. Där finnas musikhallar, teatrar,
cirktis-aiilftggningar, offentliga platser till kroppsöfningar af
hvarjehanda art o. s. v. Kapplöpningsplatsen är
likaledes föremål för stort intresse, och
kapplöpningarna äro mycket, flitigt besökta. I ett land, där
guldet lätt vinnes, men också förloras, är det
lörklar-ligt, att, också här denna sport, framkallar stora
om-sättningar, och att vid totalisatorn på en eftermiddag
ofta omsättas många tusen pund sterling.

Lifvet på guldfälten är kostsamt. Man kan
säga, att det utom dricksvaror är fyra gånger så dyrt
som i Europa, men inert dricksvaror kostar
jämförelsevis ännu mycket mer. En bntelj 81 kostar t. ex. 3 ’/a
mark (omkring 3 kl’.). Visserligen stå aflöningarna
i förhållande därtill, och förtjänsten svarar också för
öfrigt däremot. Möjligtvis skola de nya järnvägar,
som äro under anläggning, fTaiukalla en förändring i
detta afseende och skapa billigare lefnadsvilkor. På
detta sätt, skola också flere resande komma att besöka
landet, liksom redan nn en resetirma låter uppmana
till sådana sällskapsresor i Sydafrika, hvilka ännu
för några decennier sedan betraktades som stora
expeditioner, och soin skola sträcka sig från Cap öfver
Transvaal* guldfält till Zambesi. Den som vill göra
eu resa, uppfyld af intryck af hvarje art. den som
vill se och lära känna ett i väldigt, framåtskridande
varande, ungdomsfriskt land, honom kan man tillråda,
si framt, han disponerar öfver medel till större resor,
att använda dessa på en några månaders resa till
Sydafrika. Där skall ban blitva vittne till
utvecklingen af ett lanil, hvilket i en icke alt för aflägsen tid
som en penning- och världsmakt i likhet med den
nordamerikanska unionen skall göra anspråk på hela
världens intresse.

(P. T.)

Musikens makt.

Berättelse
al

Imlwitj Hcnesi.
(Öfversättning).

Pantoloue Tramontuno var naturligtvis skuld
till altsamraan.

Det är alltid klarinettisten, som bär Bknlden.
Han är och blir alltid en vindbojtel; och som han
tutar i sin klarinett, så dansa alla. Ciro Beffi, den
gamle violinisten, är en gröngöling vid sidan af
honom, eu komplett nolla. Och Giovanni Ban ni, hurnisten,
lian borde i det hela taget hällre vakta får, ty de
äro ungefär lika kvicka som ban.

En kväll hade de tillsamman icke en soldo i
fickan och hade icke smakat så mycket som en
kastanj på hela dagen. Si sade Olrti Beffi:

— Madonnan vill det. således . . . Lit gå då;
vi svälta altså ihjäl!

Och Giovanni Banni sade;

— Jag går till Abruzzerna uch blir röfvare.

Pantalone däremot tog båda de andra vid
öronen och stötte deras pannor åtskilliga gånger mot.
hvarandra, hvilket skall vara ett ytterst lämpligt
tnednl mot dumhet. Och så sade ban:

— Dnmhnfvn’n! Kom, så ställa vi till en
serenad!

Men ingen har jn hestält någon, brnmmnde
gamle Ciro.

Då skrattade Pantalone och svarade:

— Ha, ha, lia! Skall man inte gifvn andra
serenader än dem, som äro bestälda, kan man
sannerligen gärna svälta ihjäl här i Varloono!

Det hade blifvit mörkt, då musikföreningen i
Varleone - så kallnde man på skoj de tre
„serenad-tuhrikautcrna" — började sin smältande mnsik under
den hulda signorinnan Isabella Minutellis altan.
Gårdshunden rusade häftigt mot, porton, och Ciro Beffi lyfte
ofrivilligt, det ena benet högt. i luften; på det sättet
kunde han dock icke bli biten i mer än ena låret.
Men hunden skitide ursinnigt endast några ögonblick,
så drog deu sig morrande tillbaka.

— Han tick en spark; altså ä1 vi välkomna!
anmärkte Pantalone midt i en lidelseinll drill.

Visserligen fortfor frökens |nnster att vara mörkt
men något hvitt syntes ibland skymta fram.

— Det är en gardin, menade Ciro.

— En hvit fana, fantiserade Giovanni, som var
ban redan röfvare och planterade tecknet på, att. han
gal sig gentemot de karabinierer, hvilka förföljde
honom.

— Det är en nattdräkt, påstod Pantalone.
Sig-nurinnan hör på oss.

Desto värre gaf bon sig icke tydligare
tillkänna, och ile tre hade dock nn spelat, eu styf
timme.

— Om hon ändå hade. kastat en fattig slant
ued till oss! snokade Ciro.

— Så? Hon bar jn gett oss en bel hop, sade
Pantalone.

— Genom det stängda fönstret?

— Gamla lärskalle! sade anföraren. Nn gä
vi till Trattoria Garibaldi och äta kväll.

Kort därpå sutto de i godan ro och läto bitarne
sig väl smaka. Värdinnan satte sig bredvid dem,
och pigorini spetsade öronen för att, utforska, hvem
som beställ, serenaden. Det var den första serenaden
i Varleone på de tre senasto årenl

Men Pantalone var tyst, som grafven.

— Det är en hemlighet! hviskade ban till
värdinnan. Uen en affär, en stor utlär! T morgon
kväll ska’ vi dit igen.

Värdinnan siikte inuta Pantalone, mon han var
tyst soui en biktlar.

— Teresina, sade han slutligen; vi betala vår
skuld, när affären är undangjord.

- Ah, det, är inte brådt om, svarade fru
Teresina, soin likväl var smått snål.

Följande kväll egde den andra serenadon mm
under Isabellas altan. I hennes sängkammare brann
en ampel, och bakom gardinen stod en lyssnande
skugga. Men pengar — det vankades inte en soldo!

Fru Teresina satte emellertid fram eu ny
salami endast och allenast för rherrar musici" samt
iskänkte sitt bästa vin, som brukade kunna sätta
tungorna i rörelse. Det lyckades bonne att
åtminstone få nys oiu saken.

— Det. är en person hiirifråu sta’ti, bekände
Pantalone.

I sitt stilla sinne var han emellertid njäll
uy-likert att lå vela, hvem i all världen det kunde vara.

— Någon härilråu stu’u! utropade fm Teresina.
Hvem kan det vara? . , .

At denna anledning slöt hon icke ögonen pä
hela natten.

Tredje kvällen kom uch med den treilje
serenaden. Isabellas rum var aiiirkt, men altandörren stod
halft öppen. Pantalone knuffade sina kamrater i
sidan, och de tre spelade denna gång så rent som
näktergalar.

Ännu en kvart gick; så smög sig en mörk
gestalt ut. på altanen, böjde sig neil ocli I rågade:

— Hvem hav sändt er? . . .

— Det ilr en hemlighet! hviskade Pantalone
upp till henne.

lion tog af ett armband och kastade neil det :
Patitaloue grep det med eu skicklighet, som gjorde
ban sådana knuut-stveken hundra gånger om dagen.

— Hvem är det? . . . ljöd det äunu ifrigurc.

— Det är en heinlighut! gaf hftn åter till svar
och började så på med eu jublande k itrlekssång.

På v%en Lill Trattoria Garibaldi upphuiinos de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free