Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N’:o 43
TIDEN.
" COLABAS ROS.
För „Tirlen".
af
A—I—a.
Den nysa ljufligt slumrande, naturen uppvaknade med förfäran mot. natten,
skakad at stormen. Kokospalmernas kronor vrede sig kvidande som luggade
skolpojkar, vågorna röto mot stranden uppvräkta så våldsamt, att skummet stänkte
högt öfver terrasserna af kapton Makinsons villa.
Och midt under- stormilarne öfverröstade åskans röst alt annat gny i den
upprörda natnren.
Ej ett fartyg syntes ute på hafvet i raseri; alla fiskarbåtar hade i tid
sökt sin frälsning i kusteus skarpa inskärningar, som här ocli där bildade
fristäder för dem, dit stormen ej nådde, ty de höga bärgen voro goda väktare.
Kapton Makinson vågade ibland några steg nedåt stranden, men mörkret hindrade
honom att se någonting. Fången inom villan satt Kitty med hörseln onaturligt
skärpt och lyssnade. Hjärtat klappade af onämnbar ängslan ... ty stormen
tilltog för hvarje ögonblick och ingen blund kom på hela natten i någon af
vil-lainnevånarnes ögon.
Ändtligen befriade dagsljuset dem från den värsta ångesten.......
man kunde åtminstone se framför sig.....Hu! så upprürdt hafvet bröt sig
in mellan klippornas skrofliga block!
Kitty höll sin blick oafvändt spänd på signaltornet vid Colabas yttersta
udde, hvilket kunde ses från villans fönster. En llagga hissades där
plötsligt .....hvilken betydelse hade detta telegrafiska tecken? Signalboken soin
låg på bordet genombläddrades af Kittys darrande hand och hennes öga föll på
förklaringen: gångare i sjönöd."
— Min far, min far! utropade hon bleknande och störtade fram till
kaptenen, som från verandan kikade utåt.....där, norrnt signaleras, att ett
fartyg håller på att förgås . . . Låt oss rida till stranden .... Femy, säg
till att vira hästar sadlas och folk följa oss ner till hafsbandet......fort!
- genast! Men hvarför stån I alla och sen på mig som om jag vore galen? —
Hör! nödskott! .... Det är „Priusen af Wales" som förgås! Pappa du
svarar inte! Vill du ej följa mig, så rider jag ensam ner till stranden! Läs, läs
här i signalboken: „Ångare i sjönöd, som söker att nå hamn."
Ett nytt kanonskott lät höra sig ocli denna gång närmare än de förra.
— Men hör du då ej, pappa, att här utaurör är ett fartyg i stor fara ....
vi måste skynda att söka ..........
— Du förlorar hufvudet, barn! Lugna dig, min Kitty 1
— Min far, kan du låta ett fartyg förgås hår i vår närhet och stå belt
lugnt utan att söka hjälp åt det? . . . Kom, kom! Här äro sadlade hästar! . . .
sätt dig upp, jag följer dig!
— Förfärliga barn! mumlade uppskakad kaptenen. Där är hon igen
fattad uf ett djärfhetsskof sådant som jag ej mera på länge sett hos henne! Det
hjälper väl ej annat än att ge efter! .... Låt oss fara af då, Kitty! jag
följer dig! ...
I sporrstreck jagade far och dotter ner till straudeus yttersta utkanter ....
båtar synteB redan lösgjorda af lotsbefolkningen, som uppmärksammat
signalerna ....
— Där, där! utropade Kitty, som styrde sin häst upp på en klippa,
därifrån hon tydligt kunde skönja ett skepps brottning i bränningarne. Master,
ångpipor, alt lig brutet och törstördt och skeppet lydde intet styre mer.
— Vet man skeppets namn? frågade kaptenen fyrvaktaren.
— Engelsk flagg bar det och efter alt hvad man kan döma måste det
vara „Prinsen al Wales."
— Ni ser, inin far I jag har gissat rätt, ropade Kitty. Gud, min Gud,
skola räddningsbåtarna kuuna nå dit bort och bringa hjälpen? !!....
— Aj, aj! det ser mörkt ut, relingen 8r krossad och båtarne fås ej i stånd
mumlade tornväktaren med kikare i hand.
— En steainer! eu steamor! utbrast Kitty jublande! Den kommer till
iljälp .... Hvilken långsatuhet i dess rörelser! . . .
— Den har vädret och floden emot sig! ... . sade kapten Makinson i
yttersta nervspänning . . .
— Och det är ett gammalt skrof, ljödo röstor bakom honom. Hur skull
det hala det stora skeppet i land? ....
Man såg ändtligen „steamer’nu efter stora ansträngningar lyckas få iast
kabeln, kastad ut till den från „Prinsen af Wales", som nästan vrak släpades
efter uti sin räddares kölvatten. När båda nalkades spetsen af Colabus udde
dref en häftig strömsättniiig mot klipporna och kabeln, som fasthöll den stora
ångarn vid sin räddare, brast, hvarefter det redlösa skrofvet vräktes mot
strandens sandref med en våldsam stöt, som fylde dot med vatten. Alla
mänskliga varelser blefvo irån det krossade däcket vräkta i hafvet, — en del ai
besättningen simmade til! räddningsbåtarna och blefvo npptagna af iletn, en annan
del, mest manliga passagerare, sökte simma 1 land med yttersta energi
hakande sig fast vid det strandade skeppets kringflytande spillror. Med bistånd
af dessa kämpade de i de skyhöga vågorna.....Kapten Makinson måste
hålla sin dotter i axlarna för att hindra henne att störta sig i hafvets fräsande
skum.
— Kitty, Kitty, lit det bli min sak att söka rädda honom .... jag
ser sir Edwards hufvud gunga upp och ner ....
_ Nej, jag "Il ej att du riskerar ditt lif, pappa, skrek Kitty i yttersta
förtviflan och afklädde sin långa tuniquc och sin fotbeklädnad.
Vid hennes rop lyfte sig ett blekt ansikte öfver vågen . . Kitty kastade
sig uti med en åre i hand, som hon sträkte mot. honom......den
skeppsbrutne syntes ntmattad men kämpade modigt, ehuru armarnes rörelser blefvo alt
svagare och långsammare.
Bakom Kitty, som simmade med underbar styrka, mångdubblad af
själspänningen och stegrad utöfver det naturligas yttersta gränser, syntes nu äfven
hennes far, som med en öfverlägsen simmares djärfhet klöf vågorna.
— Hjälp, min far, hjälp! ropade Kitty halfkväfd af vattnet, jag håller
redan i hans yttersta fingerspetsar, — jag har honom! . . .
Med sin jättekraft, som ögonblickets fara tiodnbblade, slöt kaptenen ena
armen om sin dotter, och sökte med den andra gripa i det blonda håret af ett
hufvud, som sjönk under vågorna med stelnande blick.....
— Jag håller honom fastl Jag håller hans hand! . . . ropade Kitty ännu
i uppmuutrande ton, men hon kunde ej mera hålla sig själl upp öfver vågorna
— deras skummande kammar trykte ner hennes hufvud ander vattnet . . . .
Med ett förtviflans krafttag rykte kapten Makinson upp sin dotter,
neddragen al den döende sir Edward i bråddjupet......
När Kitty återfick sansningen låg hon i sin palankin på stranden, hennes
far stod likblek vid heunes sida och gamla Femy lig på knä och slog pannan
mot jorden mumlande böner ocli snyftande häjdlösl.
— Alt är slut! . . . mumlade Kitty och tillslöt åter ögonen . . . Låt
oss fly bort irån dessa spöklika klippor ....
Och hon förlorade åter sansningen.
— Jag viste att alt detta skulle ske, mumlade Femy: bittida på morgonen
vräkte stormen upp invid terrassernas trappor ifcklougftrtns lik, som hajarne hade
gnagt sönder .... Nu har hon tagit sitt ena ofter .... vill hon taga
älven del andra? —
En årstid kom och den andra gick. I från den "dag, då den engelska
ångaron led skeppsbrott vid Colabus kust, hade Cåtabae ros"förlorat siu friskhet och
sin färg. De lifliga sångerna Irån verandan al kapten Makinsons villa
hördes ej mer; ingen matade kolibrisvärmarne 1 buskarne, ingen lekte med apan
eller lärde papegojan nya ord. — Alt var så dödt och stilla som Kittys eget
väsende.
- Mitt, barn, jug har uppgjort en plau för närmasto framtiden, 8ade ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
