- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
326

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

326

TIDEN.

N:o 39

Det var ila älsta fröken linnu var en ung flicka och
gnolade gladt pä någon sång, medan hon höll på med
sitt arhete. Han minnes ännu, hum hon ofta
brukade sitta vid det öppna fönstret, genom hvilket en
bred våg al blomdoft, löfvärksprassel och glada
barnröster strömmade in ifrån trädgården. Ibland, medan
hon trädde en ny tråd på sin nål, kunde bon låta
sången fulltonig ljuda, och då hördes hennes härliga
röst. öfver bela lutset. Till faderns namnsdag blef
di-vanen färdig och stäld på hedersplatsen, hvilken den
alt sedan dess intog. Fadern var mycket nöjd öfver
surprisen, och gästerna, som anländt, i riklig mängd,
kunde icke nog prisa det tina, konstnärliga arbetet.

Joakim minnes ännu som i går denna festdag.
Han lyckades då få smaka på ett och annat godt
i från huflet.cn, ja ban minnes ilen ännu därför, att
samma dag visade ban t,vä sina jämnåriga, som
kommit med gästerna, några st-arbon, dem ban npptäkt i
al-dungen bakom parken. Han minnes ännu hum de,
när de pä t.remauhand klättrade upp till dem i träna,
kunde höra musikens glada toner, som
ackotnpagne-rade af högljudda röster och tallrikars skramme! ljödo
ifrån herrgården. Hela världen hade då förefallit
Inuioin solljus ocli grönskande. Och här står lian nil.
denne för detta spriuggossc, åldrad oeh stöder sig
med magra, beniga fingrar mot trappans ledstång,
sträckande fram sin hals och ansträngande sin
synförmåga för att kunna betrakta divanens urblekta
landskap. Och han står och står och ser på den så
länge, tilB ilet börjar rycka i de gulnade ögonlocken
under grånade, buskiga ögonbryn alt häftigare och
häftigare . . .

Samtidigt tränger sig ännu ett lefvande väsen
ödmjukt och underdånigt emellan honom och
ledstången fram till divanrn. Det går också och bär på
sina minnen! Försiktigt kringgående ocli undvikande
människohopen släpar sig fram till divanen en liten
raggig bnndracka ined svansen mellan bakbenen och
en oändlig sorg inålad i dess klara, kloka ögon. Den
snusar öfvernlt pà divanen ocli tryckande sin lilla nos
mot den samma låter den höra ett svagt klagande
tjnt. Den brnna hunden erinrar sig också förträffligt,
att denna divan i hela huset gick under namn nf
morfars divan och att i densamma epdast, sutto personer,
som älskade den och med vänliga, ömma händer
brukade släta dess päls, som dà filr tiden ännu var
yfvig och glatt. Förbi, förbi äro de tider, då den ännu
haile rätt att hvila på utsydda kuddar: nu får den
knappast, ens mera betrakta iletn i fred. Folkhopen
tränger på alt mer och mer. så att hunden lår lof
att trycka ihop sig och krypa under divanen, där den
lägger sig ned och fortsätter sitt klagande tjut.
Emellertid börja spekulanterna omringa bordet med
bläckhornet, pappersarken och ringklockan till den
grad, att af auktionsförrättarne, som redan intagit
sina platser, urskiljas endast en ämbetsmössa ined
kokard, en blek profil ocli rörelsen af en ofantlig
hand, som tid efter annan bläddrar i pappersarken.
Den bleka profilens tunna läppar uttala högljudt och
klart sina fraser, hvilka vanligen ändas med en ilnnn
högljuddare final:

— Fem! . . . (ler ingen mer?

Knlik röd som en kokt, kräfta ropar dämpande
något sin duktiga bas:

— Fem och 1’emti! . . ,

Mjölnarii tiger på Kuliks begäran: blott
geschäf-tarn Mendel, öfvertygad om att divanen är bel ech
hållen af mahogny, infaller med pipande röst:

— Se*!

Den bleka profilen upprepar:
- Sex! furstal... andra! Ger ingen mer?...
sex ....

Kttlik, som nödvändigt vill bli med divanen,
gestikulerar vildt med armarne och skyndar sig
att ropa:

— Sjnl

— Ger ingen mer? . . .

Tystnad. Mendel funderar en stund oeh
kommer till insikten om, att när alt går omkring så ids
ändå ingen sätta sig i ett dylikt urmodigt skrälle.
Någon annan af de närvarande bryr sig icke om den
gamla divanen med dess urblekta landskap. Den
långa, ofantliga handen, som nyas bläddrat, i
pappersbladen, sträcker sig efter ringklockan, fattar ett
säkert tag i den krokiga apan och skakar förtvifladt
deu minima. För Kulik ljuder nu klockans segerrika
budskap, och som eu triumfator närmar ban sig
bordet framdragande ur bröstfickan en lftderplåubok
med pengar.

Småningom fylles trappan med allehanda
husgerådssaker. Med ljudet af härarnes järnakiidda kink

kar nppenbara sig stiindigt nya föremål, mer eller
mindre dyra och användbara. En modernare stil
underlättar alltill deras försäljande. Men, se där
håller inan som bäst på att, utbära eu gammaldags byrå
med bronsinläggningar och två spoglar. I bela
folksamlingen Annex knappast, ett enda par ögon, som
voro i stånd att benndra detta smäckra, konst,närllga
arbetes mjuka harmoni, rletta eleganta minne ifrån
flyktade dagar. Blott Joakim i sin observerande
ställning vid trappans ledstång kan knappast ens med
sina utspärrade ögon se sig mätt, på det. samma.
Han minnes ännu hurnsom han, då ban i egenskap
af trädgårdsmästare i någon aftär brnkade koinma
lörst till gamla herrn, därpå till den nnga och sedan
till dennes enka, nlltiil fann dein sittande vid den
öppna byrån med dess mänga lådor neh fack, uti
hvilka räkningar, kvitton och viktiga dokument hade
sin tillflykt. Unge herrn mins han i synnerhet. Det
var en sällsynt sifferkarl, som i timtal kunde sitta
vid denna byrå och i tjocka böcker infora siftror,
dem hau sedan summerade tillsamman. Blott den
yngste sonen förblef omöjlig Tör siffror. Knappast
ännu fullvuxen blef ban betagen i en llimlnstjärua.
När ban sedan lik en örn ville flyga till den samma,
omkom ban i höjden snni en fluga eller ett vissnadt
blad. Han hainnaile någonstädes långt, långt bort
och......gick förlorad.

Tjugo! . .. första! Tjugo .. . andra! Tredje
går . . . ger ingen tner?

— Tjugoen! ropar en herreinausakt.ig person i
grå kläilessyrtut, och i det, ban under intrycket af
en märkbar obeslutsamhet gör eu gest med banden
tillägger ban:

— Må gå! Så kommer då åtminstone
kvinnfolket där hemma att ha speglar, som dnga!

Återigen en skarp ringning. Med af förnöjelse
lippeu mun betraktar köparen sin nyförvärvade skatt
och utdrar den ena lådan efter den andra. I en af
dem finnes ett, In||skrifvet pappersblad. Den nya
ägaren vräker det vårdslöst därifrån. Genast skyndar
sig en i grannskapet stående herreman, iklädd en
sprättig, men luggsliten- paltå, att. ta npp det
bortkastade pappersbladet och trogen sin advokat,vana —
det var ortens knntadvoknt — läsa det samma. „När
alt går omkring", tänker ban för sig själf, „ett
viktigt dokument, som änuu kan komma till användning."
Af lians otydliga läsning kan man uppfatta: -Min
älskade mamma, ehuru jag är lycklig med min
Henrik, så lycklig som om jag vore i ett, paradis, så är
jag likväl ständigt med mina minnen och mi|la
tankar hos er där hemma" .... Knutadvokaten låter
därför blickarne nfverfara den ena sidan efter den
andra och först i slutet af fjärde sidan mumlar |inn:
„er evigt och obegränsadt älskande och vördande
He-lenka". Med ett föraktfullt ,dnmheter" slänger ban
miller hopens fötter dessa ömheter, hvilka i nästa
ögonblick skola hopskrynklas, nedsmutsas och
söndertrampas af klackar tilhörande människor, som
ständigt endast löpa efter nya vyer och intryck. Men, se
där är också Helenka själf, porträtterad i olja,
,,mammas flicka", balklädd med rosor i håret, söt och
smidig som en lilja. Där är också han, den lättsinnige
ynglingen, som på jakt. efter himlastjärnan offrade
sitt. lif. Stjärnan nådde ban naturligtvis icke, men
lifvet, förlorade han likväl. Den stolte, eldige
ynglingen blickar lefvande ifrån porträttet.

Man börjar med flickans porträtt.

— Ger ingen mer?

— Tredje gången!

Krogvärden var för att säga .sanningen den enda
af hein publiken, som visade sig liugud att förvärfva
..taflan". nHenne kommer jag att känga upp på
väggen i gästrummet ofvanom soffan," tänkte ban. Det
hände nämligeu ibland utt resande togo in i detta
raiu och njöto af den utsikt, som erbjöd sig genom
dof af flugorna nedprickude fönstret, där två
kaktusar, som snarare liknade de heliga martyrers
sönderslagna ben, stodo och prydde, detsamma.

Nu går ynglingens porträtt. Det fins formligen
ingen enda spekulant på det samma. Där är tacken
yngling för all din stolthet och lönlösa sträfvan att
med lifvet köpa den aflägsna stjärnan! Med knapp
nöd, nästall på nåder samtycker slutligen krögarn.
som köpt ilen unga flickan, att, äfveu lägga sig till
brödrens porträtt. Och det endast för att 14 eu
rptM-danf. lian tänker som så: „oiu fliokan kommer att
behaga de resande herrarne, så kauske kominer
ynglingen att väcka de resande fruarnaB förtjusning?"

Apan lossade ifrån klockan till följd’al de
häftiga riugniugarue. Den lilla, raggiga hundeu
återvände efter att ha beledsagat, deu stora divanen, på

hvars utsydda landskap Kulik nu med pisken i hand
otli mössiiu i nacken tagit plats högst, uppe pä deu
fullastade |oran. I en glad sinnesstämning samtalar
ban där oppifrftn med några grannar och skrattar
själfförnöjdt, mod högljudd bas. Nötkreaturen, ßnm
råinii, när de bortsläpas, hästar, som stampa och gnägga,
orli sist det hvinniide ljude|, af pisken skrämma den
stackars bin|den tillbaka. Här märker den genast
biiffeteu, som nyss blifvit utburen. När den får syn
pä den samma, sträcker den plötsligen lit, sin torra
tnnga och slickar några gånger sin magra nos.
Härtill hade den också sina orsaker. Del. lans en tid,
då deu gamla, inarrande hushållerskan panna Aloisa
c||er någon annan blott behöfde öppna bnffetens tunga
ekdörrar. för att. genast ha Asor där med fmmsträkt,
öppet gap.

Nil står denna i ekträ fint, utskurna buffel sned
neil lutande bakåt stackarn liar mist sina bakben
ocli det ser ut smil ville den skrika och truga uf
pnr förvåning, hvarför den blifvit til. för 11 från det |törn
i matsalen, där den stått i tiotal år ocli dttr som det,
tyktes dess tunga konturer afteckna!, sig för evigt.
Men just i ilet ögonblick det gamla skrällot förvånadt,
öfver hvad som passerar omkring ilet, samma ämnar
falla bakut i vanmakt fortsätter deu skarpa och
genomträngande rösten sitt:

— Ger ingen mer? Ger ingen mer ? Tredje går.

Men öfverröstunile denna låter en domherre i
närheten näsvist oeh upprepadt böra sin korta
frågande melodi: kvi-vitt? kvi-vitl? Hvad är det? Hvad
står på V Denna nyfikna neil pä allting aktgifvande
fågel bar liksom enkom i dag anländt hem från sina
sommurresor, och hvad finner den nu? . . . Troligen
tillhör den också den diimberresläkt, som sedan
nrmln-nestider enligt gamla familjetraditioiier bygt sitt bo
i gårdens närhet. Dess inre har den visst aldrig sett,
men den är välbekant med iless fönster — nu så
kala och stumma emot hvad de voro förr. då de Ilnnn
voro prydda med draperier och växter! Och denna
trappa! Ocli dessa tunga massiva dörrar, på hvilkas
t räsniderier den ofta brukade sitta och hvila sig.
lyssnande till de röster, snm ljödo inifrån rummen! Oc.h
nn vänder den också sitt lilla hufvud än åt ilen ena
än åt den andra sidan, alldeles som om den sökte
gissa sig till. hvad för närvarande egentligen
försiggår omkring den samma. Den ser ingen fara, ty
det är klart att ingen nu har t.iil att tänka än
mindre ge akt på den samma, neil likväl — den vet icke
hvarför känner den sig plågad af denna tystnad
neh IlfiBsliet i fönstren. Månne värkligen ingen mera
finnas, som under hist.ra vinterkölder skall koinma att.
minnas de stackars fåglarne, åt. hvilka man genom
dessa fönster alltid förr med fulla händer kastat ett
och hvarje. Af sina förfäders berättelser känner den
till. att i detta hus en dylik plägsed alltid existerat,
en omständighet, 6om den själt icke sällan
kontrollerat och dragit nytta at för egen del. Den minnes
jn ilnnn väl ile händer hvilka än genom dessa dörrar,
äu genom dessa fönster brukat sträcka sig ut, och på
den rena, hvita snön strö ett välsignelserikt regn af
smulor och korn, Den erinrar sig gamla skrynkliga
händer, unga, mjuka och friska, fylliga och
rosenfär-gade, ilen erinrar sig små sådana — korta och
knnb-liiga. bar nn händer. Men i stället lör dessa rör sig
nu blott en lång oeh mager band, som just i detta
ögonblick fattar ett. säkert tag uti ringklockan.

(Slut följer).

Anekdoter om Alexander Dmnas.

Likasom Napoleon är Alexander Dumas d. ft. för
närvariuide föremål Bör talrika skild ringar i de franska
tidningarna, hvilka ineddela en mängd anekdoter um den

spirituellt* författaren. Vi Återgifva här några al’ dem.
* •



DA Dumas’ fantasi n&gön gang började trytn, men
lian likväl mästo skicka manuskript till do följetonger.
Imn skref i tidningarna, drog sig DumaS ur spelet pH
ett af tumörn nyuppfunnot sätt Han skref eu mycket
kort dialog, till exempel följande:
„Jasil. är det ni!"
.Det ilr jae."
»dag väntade or."
„Hiir är jag."
„Htvr ni lyckats?"
„»Tag har lyckats."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free