Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N’:o 43
TIDEN.
I kamp med sjöormar.
Kapten J. Anderson, befälhafvare å
fiskefartyget „Merinaidu skrifver följande till en engelsk
tidning:
Då jag nu läst berättelsen om Macduffs mäns möte
med ett ofantligt sjöodjur, bor jag att få meddela en
fruktansvärd sammanstötning mellan mitt fartyg uch
flero hafsvidunder, af hvilka en måste ha varit den
samme. som sågs af Macduffs män.
En onsdag seglade vi frän Fraserburgh och en
gynnsam vind förde oss snart en 40 mil till sjöss, där
vi kastade våra garn. Alt gick bra. ocli vi fingo en god
fångst torsk. „Mermaids" bosättning bestod af David
Kidd. J. Anderson. »Samuel Bruce, James Clarke, Tora
Stephen ooh undertecknad.
I dagbräckningen på torsdags morgon voro vi
färdiga att hala in våra linor, då ett utrop af David Kidd
rikta»lo vår uppmärksamhet på något, som syntes sora
en lefvande massa af svarta föremål, kommando mot
oss och upprörande höga svallvågor pä den i öfrigt
nästan lugna hafsytan. 1 ett, ögonblick reste sig flere stora
mörka kroppar ur vattnet och detta orsakade en rörelse,
som uppkastade vattnet i skyar af skum.
Vi sprungo alla, gripna af samma tanke, till
linorna, ooh Bruce afskar dem med några välriktado
yxhugg. .Tag gaf genast order att hissa sepd för att vi
siUuuda slcuUe kunnn undkomma, men befallningen tog
lång tid för att bli utförd, enär alla voro slagna af skräck
vid denna för oss okända och hemska fara. som nu med
ens stod för våra ögon.
Rundtom syntes djuren komma närmare båten,
och hvarje ögonblick syntes bli vårt sista, .lag
uppre-pado min befallning att falla af för vinden, och detta
gjordes.
Men ej förr började fartyget glida framåt än de
jättestora vidundreu tyktes böria leka med oss. Och
de gingo så nära, att båten sväfvade i största fara att
kantras a f de vågor, de upprörde.
Till utseendet, voro de ej olika de s. k.
„butelj-noshvalarne", men ingen var mindre än 400 fot lång.
Hufvudet liknade de så mycket omtalade, sjöhästarnes.
Ögonen lyste af ett grönt flammande ljus. som med skräck
förlamade våra hjärtan.
Alt närmare kommo de, tils slutligen deras
ofantliga kropp lyfte vårt fartyg ur vattnet, och en stund
kastades nu båten af deras rörelser fram och tillbaka som
en leksak i ett barns hand.
Ett ofantligt odjur gick under oss ooh lyfte
lär-tyget — som vägde 00 à 70 tons — alldeles ur vattnet,
åtminstone 15 fot högt.; och då det nu kantrade öfver
ät. ena sidan, mottogs det välvilligt nog (!) af ett annat
vidunder, så att det kom på rätt köl i vattnet.
Härunder slungades jag öfverbord, men räddade mig genom
att gripa fast i toppen af stormasten, som lutade
åtminstone 05 grader.
Men nu korn Kidd. hvilken vid första teaken till
fara hade krupit under däck, upp igen och hade tagit
med sig bloss och mistlur. I Samuel Brucos bain| var
mistluren ett fruktansvärdt vapen. En trumpetstöt, och
djuren tyktes tveka i sina svängningar; ännu en stöt
-och de döko ned i hafvet, lämnande oceanens vta sora
en onda sjudande massa af skum
Ja" sprang till rodret fick båten upp i den nu
tilltagande vinden och inom lå minuter bar det af alt
hvad tygen höllo mot Fraserburgh.
Glada voro sri, att vi oskadade kommit i land. och
hamnmästarens stentorsröst lät lör oss som dön
skönaste musik.
Aldrig förut bar något, sådant händt någon af oss»
och hvilka än odjuren varit, är det väl. at.t ile så sällan
förekomma på våra kusLer Vi anropa dagligen
försynen, att. något så förfärligt aldrig inä åter bända oss.
" PAKTOLOS KÄLLA.
öfvers, fiir „Tiden".
De gingo längs floden där borta i hans hemort. Han tycker sig ännn
känna dolten från det hallmogna sädesfältet blandande sig lued vattenångorna
från floden, han ser den röda vickern, den blå kornblomman, efter hvilka ban
ovillkorligt räcker nt handen.
.låte plocka al dem nu, Bruno", säger modern, de skola vissna för dig.
Tag dem hällre på hemvägen! Nu endast se på de vackra blommorna!"
llan hör ännu tydligt orden, den veka, bönfallande men ändå bestämda
stämman med den säregna dialekten, som talas där borta vid Thiiringergr&nscn.
„Icke af plocka, endast se på de vackra blommorna!"
Ack, moder! Deu sjuke suckar. Och åkern ser ban med sina bländande
gula blommor bugande sig för vinden. „Guld, pappa, gnid!" hade lian utropat»
då fadern för första gången förde honom åt det hållet.
„Märker du det också, pojke?" hade fadern svarat. rDu är klokare än
de andra, som inte velat tro mig. Skada, skada!" tillade han.
fadren var markscheider lör dot sachsiska bärgvärksaktiebolaget.
Upprepade gånger hade han gjort direktören uppmärksam på, att man på detta ställe
med all säkerhet kunde stöta på en stenkolsgrnlva, men man hade inte velat
sätta tro till hans ord.
Hvar gång Bruno sedan gick förbi ett rapsfält och kände denna plantas
oljiga lukt slå emot sig, tykte han sig alltid se fadern stå där med sin
beräkningstabell i handen och blicken ifrigt forskande riktad mot marken, soui ville
ban atlocka den dess förborgade hemlighet.
Den eljes så lugne mannen fann ingen ro mer vid sitt arbete.
„Deu som blott hade ott par tusen thaler!" Denna tanke förföljde honom
oupphörligt.
Slutligen fattade han ett beslut.
Han reste en dag till Magdeburg och bad en därstädes boende bankir
försträcka honom den erforderliga summan och förelade honom sin plan. När
denne inte ville gå in på hans förslag gick ban till en anuan och till en tredje,
tils han slutligen hos en nng uybörjare vid namn Baumiiller lyckades erhålla det
äskade kapitalet, mot villkor likväl, att denne skulle uppbära leintio pfennig för
hvarje tunna afyttradt kol.
Med två miljoner fràuköpte man honom senare rätten till dessa
gnit-vor — — —
Klockringningen har upphört. Vinden strör blomsterblad öfver den sjukes
läger och den sjunkande solen aftecknar de vajande grenarne* gråblå
silhouetter pä hans ansikte och händer.
Han sor rosorna blomma på sin moders graf och han ser sig själ I i det
nya vackra huset, hvilket hans lar köpt i början af sina välmaktsdagar. Han
ser det tydligt där det låg midt Inne i deu stora, välskötta trädgården med sina
vårdade gnla sandgångar, sin stora reflexkula och sina klipta buxbomshäckar.
Man hade uppfostrat honom illa, skämt, bort honom och låtit, honom göra
hvad ban ville.
„Jag förtjänar pengarne, min son skall njuta af dem! Hvar och en
efter sin förmåga!" brukade de gamle Ziegler yttra.
Och nan afgudade denne son, hvilken tröttades af en half timmes
fotvandring, men stod ut, med att hetsa ihjäl en häst: hvilken blef kasserad tör
militärtjänsten, emedan han syntes för klen, meri likväl var den bäste ryttaren,
skickligaste skridskoåkaren, mest uthålliga „lavvnteunis"-spelare i hela
landtbruks-högskolan, där ban ^studerade"; hvilken inte betalade en enda pfennigs skatt
eller hade tillstymmelse till inkomst ocli det oaktadt gaf ut tvåtusen mark för
en maskeraddräkt. Och han njöt af patschnlidoften, cigarr-röken och
rysslll-derslukten i sin „gosses" rum, hänryktes af den feberaktiga lefnadsglöd, som
flammade i hans ögon och darrade i hans händer.
Bruno ser honom åter den gode fadern, där ban själf körande sin scbäs
kommer hemåkande från staden med ett lätt dammoln efter sig och han tycker
sig ännu förnimma ljudet af hjnlens rullande pä chausscn och höra dess tvära
afbrott, då gnbben med ett hastigt ryck stannar hästen framför trappan. Han
Ber den bredaxlade munnen med det kortklipta, grånade håret, de runda
ögonen och det skägglösa ansiktet stiga uppför verandatrappan, då och då stannande
för att afplocka ett törtorkadt blad eller en vissnad blomma från granat- och
oleanderträden i sina gröna baljor; hör hans joviala stämma utropa: „Nå, hvad
sysslar ungherrskapet med", ser hans godmodiga blick belåtet öfverfara
vinglasen, korten och cigarrkopparna på bordet, vid hvilket. Bruno sitter i sällskap
med sin oskiljaktige umgängesvän Anton Baumüller. En gäng i veckan anträda
nnghorrarne den baUaiinan timme långa järnvägsresan från Halle för att. låta
törpläga sig hos pappa Ziegler.
„Goddag pappal" „Tjenare herr kommerseråd!" Och så slår man sig
nod vid det rikt försedda matbordet.
Baumiiller är son till Magdehnrgerhankircu. Vågade spekulationer,
kortspel och kvinnor hade förtärt faderns förmögenhet och i denna sysselsättning
hade sonen troget bistått honom. Nu drar ban räntor på den tacksamhet den
gamle Ziegler bibehållit för huset Baumiiller och hjälper Bruno att „studera".
I början af ädelmod sedermera al vana har Bruno underkastat sig denna
uuge människas herravälde, hvars cyniska säkerhet impouerade på honom. Nu,
ja nu känner han nogsamt denne unge gubbes blaserade råhet, hvilken
begagnat sig af hans ungdomliga lefnadslust och oerfarna njutningslystnad, så som
man hegagnar sig al en jockey, dä man själf är för lat alt rida sin häst på
kapplöpningsbauau.
Hau är mycket försiktig, mycket sparsam med resterna af sina kralter
denne Anton Baumiiller. Från sin bekväma hviloplats bar han medels räd och
uppmuntrande bilall sporrat och betsat, den svindlande ryttaren pä lgutniugeus
bana, tils han störtat hjälplöst krossad.
Djupare och djupare sjunker solen på horisonten. Hennes sista
nedgående strålar komma dot dunkelt guldfärgade vinet i glaset att gnistra och
nf-locka det eu stark, berusande doft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
